Nybörjarmisstag - biodling

Som med så mycket annat, så handlar biodling om ett hantverk. Man kan läsa på hur mycket som helst, men i slutändan handlar det ändå om erfarenhet och om att skaffa sig ett öga för vad som händer.

Jag har under vintern skaffat mig mycket boklig kunskap men av naturliga skäl inte så mycket praktisk. Men nu under våren har jag jobbat på att komma ifatt. Då har också nybörjarmisstagen radat upp sig. Jag skrev i ett tidigare inlägg i mina missriktade insatser mot fåglar, det var medan jag ännu höll mig på utsidan av kupan.

Nu har jag flyttat min uppmärksamhet till insidan av kuporna och här är vad jag har lärt mig hittills:

Hela vintern har jag gått och varit orolig för att bina inte ska ha foder så att det räcker hela vintern, jag köpte ju mina samhällen in höstas, invintrade och varroabehandlade. På alternativ.nu kunde jag följa andra biodlare som gav extra foder på vårkanten för att förhindra svält. Själv vågade jag inte gå i mina eftersom det var så kallt (missade de verkligt varma dagarna) och kunde därför inte försäkra mig om att de hade foder kvar. Dock lutade jag mig mot att den jag köpte av hade invintrat på två lådor LN (låg-normal) och att det därför borde finnas foder kvar.
När jag sedan väl öppnade kuporna och började gå igenom dem, så fann jag att de var fulla med mat! Det var till och med så att jag började bekymra mig över att de hade för mycket utav vinterfodret kvar. Vinterfodret är ju socker som biodlaren ger bina i ersättning för honungen man tar, så den vill man ju inte ha kvar när det är dags att slunga honung, för då blir det ju socker i honungen!
Lärdom: Se till att ta vara på de tidiga varma dagarna och gå igenom foderförrådet och notera hur många ramar foder som finns kvar, och vilka det var.

Jag funderade över det här med maten de hade i kuporna. Kunde det vara så att det var nyindragen honung som låg i cellerna? I ramarna var merparten av cellerna öppna och halvfulla, det var bara en liten halvcirkel längst ner på ramarna som var täckt. Vad jag har sett på bilder så brukar bina börja med att täcka honungen i överkant av ramen först. Kunde jag ta detta som intäkt för att det var vinterfoder de hade kvar?

Hur det nu var så flyttade jag upp den låda som hade så mycket mat i, över spärrgallret, tänkte att det som inte var täckt var väl honung, resten var ju så lite i förhållande till det andra. När jag så besöker kupan en vecka senare, så ser den "täckta honungen" märkligt likt ut något helt annat, och den tidigare otäckta honungen hade börjat täckas med start uppifrån.

Det ljusa täckta som syns i överkant är honung.
Det som är lite mörkare täckt i nederkant är täckt yngel.

Det var alltså inte täckt foder jag hade sett, utan helt enkelt översidan av yngelklotet. Man lär sig så länge man lever! Just det samhället hade jag satt in en ny låda på undersidan yngelklotet, i någon slags tanke att det skulle bli nya fräscha ramar att vintra in på.
Lärdom: Nu ser jag skillnaden på täckt foder och täckta yngel. Var man ska sätta de nya lådorna är jag ännu inte säker på var som är bäst. Jag gjorde tvärt om på det andra samhället, tiden får utvisa!

Nu står jag i begrepp att dela mina samhällen för att få avläggare så att jag kan flytta modersamhällena till landet. Här finns hur många nybörjarmisstag som helst att göra!

Här kan man se inte mindre än tre påbörjade drottningceller, ett tydligt varroakvalster
på ryggen på ett bi och ett bi med förkympta vingar, sk "deformed wing virus".

Täckodlingsmaterial

Vid fritidshuset är det prima lerjord, det finns till och med ett gammalt talesätt om hur kletig leran i Lofta är, om man har varit ute och gått på en blöt åker så får man "Lofta-lerskank", uttalat med den speciella sorts småländsk östgötska som pratas just här.

En morgon efter en särskilt blåsig natt så såg vi något konstigt ligga i buskarna i en åkerholme mitt i åkern som ligger närmast. Jag och barnen gav oss ut på en upptäcksfärd som gav mig två nerlerade barn där alla hade stövlar som vägde ett par kilo extra, de fastnade i leran, fick inte upp fötterna, ramlade och råkade därtill kliva ur stövlarna... Och det konstiga vi sett? Det visade sig vara förpackningsmaterial till plåttak.

Med sådan lerig jord så måste jag naturligtvis göra vad jag kan för att öka mullhalten i trädgårdslandet. Markägaren har ju specifikt undanbett sig halm som täckmaterial, så vi måste använda annat. Jag tar det som finns i överflöd, och som gör en nytta om jag så att säga tar bort. Jag tar kirskål.

Utanför landet växer det av samma saker som där landet var innan jag tog det i bruk, nämligen kirskål, brännässlor, pepparrot och kvickrot. Jag slår runt landet med lie, samlar ihop materialet och lägger det mellan raderna i landet. Det är fantastiskt i vilken omfattning det försvinner! Jag råkade se ett stort maskhål i bland bondbönorna förra året, där en stjälk kirskål bokstavligen var neddragen.

Det man får akta sig för när man tar sådant täckmaterial som jag gör, är att man inte får med frön till odlingen. Därför är det viktigt att inte det som jag täcker med har gått i frö, eller ens blom. Därför är det viktigt att slå redan nu, innan de verkligt stora behoven av täckning har infunnit sig. Just nu slår jag därför  kirskålen för att den inte ska gå i blomning och lägger sedan materialet i  hög på en avdelning av trädgårdslandet som jag ännu inte hunnit gräva. Jag tänker att den kommer att vara bördig och lucker när jag väl sätter igång, samt att ogräset i alla fall inte kunnat få solljus att växa av, så problemen kan inte vara värre än om jag hade grävt den innan jag täckte. Lurar jag mig själv? Kanske det.

Hemkonservingens hållbarhet

I en jordkällare jag besökt nyligen, stod det på hyllorna fullt med flaskor och konserveringsglas. De hade datum som varierade mellan 1967 och 1973, de var alltså i runda slängar lika gamla som jag själv. De flesta flaskorna innehöll saft och i dem hade nivåerna sannolikt sjunkit, för de var bara fyllda till 3/4-delar och de hade ett mögellager överst. Enstaka flaskor däremot var fulla med saft utan mögel och det var de flaskor som hade en ordentligare kork, t.ex. av typen Heinz Chilisås.

Konserveringsglasen var av en helt slät typ där locken hölls på plats endast av vakuumet Här såg de flesta burkarna bra ut. Inte ens de glas som stått på en hylla som ruttnat sönder och glasen numera låg halvvägs upp och ner hade släppt in luft. Vad man kunde se i burkarna föreföll det vara körsbär, plommon och kantareller i dem. Jag hade ingen aning om att hemkonservering kunde hålla så länge! Dessutom måste det vara ett gott betyg på jordkällaren som måste ha hållit sig någorlunda frostfri under alla dessa år. Om jag får möjlighet så ska jag provsmaka någon burk.

Vädret försenar odlingarna

Odlandet går segt i år. Det är väl delvis en effekt av att jag har lagt mig till med biodling som delvis inkräktar på tiden, men framför allt på vädret. Landet är ännu inte färdiggrävt. Jag har en del kvar som jag fick väldigt mycket ogräs i förra året. Men potatislandet iaf klart nu. Förra året blev potatisen satt en vecka tidigare, i år en vecka senare. Det är så totalt olika väder denna våren jämfört med förra att jag undrar hur sommaren ska bli.

Potatisland med handdragen kup 

Det nya i årets potatiodling, förutom vissa sorter, är att jag ska prova att samodla den med bondbönor. Jag har satt bönor och potatis tillsammans i två rader, med varsin sort vinterpotatis. Det finns dessutom rader av de potatissorterna satta som har bönor med, för jämförelse.

Nytt för i år är också att jag förhoppningsvis ska kunna hålla reda på vilken sort jag har satt var någonstans, vilket brukar vara ett återkommande problem. Till hjälp har jag i år Biltemas mest felmärkta produkt, trästickor av bok som uppges vara bra att tända eld med (vilket de är urusla på) men är förnämliga att skriva på eller att röra runt i färgburken med.

"Wooden fire starter"

Gårdsmäkling för 50 år sedan

Av en händelse hittade jag i ett uthus ett gammalt kuvert som visade sig innehålla prospekt på gårdar till salu som min numera sedan många år avlidna hyresvärd varit intresserad av att köpa. Det är en underbar skillnad på ett prospekt då och nu vilket gör att jag vill visa ett av dem här som perspektiv.

Fasighetsbeskrivning

Stamräkning i olika diameterklasser och längd

Stamräkning inkl längduppskattning

Det är ju några saker som sticker ut ganska tydligt, förutom det faktum att papperna är skrivna på skrivmaskin så att säga "för hand":

• Vilken skillnad på standard! Här har man tydligen ansett sig föranledd att ange att gården är elektrifierad, vilket får mig att undra hur många som inte var det på den här tiden.
• Vilken noggrann genomgång av skogen, man har här alltså bokstavligen räknat varenda träd som var grövre än tio centimeter i diameter i brösthöjd. Tydligen var det intressantare att veta hur många träd av olika sorter det fanns, än hur de var grupperade i bestånd, som är det förhärskande idag. Man kan också notera att det är noll (0) vindfällen!
• Man kan också slås av de många byggnader som fanns i ett lantbruk för 50 år sedan. Man kan väl anta att torpen var mer eller mindre aktiva och inte bara sommarställen som nu för tiden.
• Taxeringsvärdena var en bråkdel av dagens. Priset idag, på höjden av fastighetsbubblan, skulle vara i det närmaste 100 gånger högre än taxeringsvärdet (osäker på hur taxeringsvärdet förhöll sig till försäljningsvärdet då).

Till sist, en kuriosa. Bland de gårdar som fanns med i prospektet var en som jag har varit och kört på som skotarförare och som har flera tråkiga minnen förknippade till sig. För det första så körde vi här den kalla vinterdag då ett par syskon gick ut i den mörka skogen från flyktingförläggningen i Valdemarsvik och försvann. Jag minns tydligt morgonen efter, hur kallt det var, hur polisbilarna kryssade runt på småvägarna. Det var så kallt att vi hade avsevärda problem att få igång maskinerna, när de väl kom igång var hydrauloljan så kall att den blev stel och pös ut genom packningarna istället för att gå i retur. Flyktingbarnen hittades efter 7 månader, döda, några hundra meter från där vi kört. De hade sannolikt redan varit döda på morgonen.

Åsvedal, Valdemarsvik

De andra tråkiga minnena handlar om den totala skövling som genomfördes på gården när jag var där. Fastigheten hade nyligen förvärvats av grannen som valde att avverka all skog som inte klassades som förstagallring, för att kunna göra detta och slippa att återbeskoga så taxerades marken om till "bete". Det kändes inget bra, minns en morgon när en ekorre hoppade ner från en kvarlämnad ung ek till min skogsmaskin. Jag funderade på vart den skulle ta vägen sedan, tittade mig runt omkring för att konstatera att det var långt till skogen.
Det var dock inte bara skogen som skövlades, utan alla lantbruksbyggnader som inte passade in i nuvarande produktion revs och såldes som energiflis.
Jag minns hur jag under ett tillfälligt uppdrag med en annan maskingrupp uttryckte min känsla av skövling på denna gård, hur jag såg i ansiktena på de andra att de tänkte: "en tjej, hon tycker att vi ägnar oss åt skövling, höhö...". Senare fick även denna maskingrupp komma och hjälpa till, då kom de till mig och sade att nu förstod de vad jag menade...

9 av 10 har inte nödvändigtvis rätt

Svenskt Näringsliv, Holmen och EON har slagit sina påsar ihop och beställt en Sifo-undersökning på temat "som man ropar får man svar", eller "hur frågar vi svenska folket frågor som stärker våra intressen. De har presenterat resultatet i en debattartikel i SvD: "Maktspel i politiken ett hot mot basindustrin". De har valt att inte låta Sifo publicera rapporten därför kan vi inte granska vad de har ställt för frågor.

I debattartikeln presenterar de att 9 av 10 svenskar tycker att Sverige bör satsa mer på basindustrin. Det är ju dock högst intressant hur frågan ställdes. Vilka alternativ gavs man till exempel? Fick man välja om pengarna skulle satsas på basindustri, skola eller sjukvård? Eller skulle pengarna tas in som extraskatt? Undrar hur många svenskar som skulle svara ja då?

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om demokratins problem, som i korthet går ut på att för verklig demokrati så måste väljarna ha tillräcklig utbildning och information i frågorna de ska bestämma i. Annars får man en demokrati som i Grekland, där väljarna premierar politiker som lovar dem guld och gröna skogar. Det är lite ironiskt med den ilska som väljarna visar samma politiker nu.

Det Svenska folket inte vet när Sifo ringer och ställer försåtliga frågor med en lobby-grupp som avsändare är att t.ex. turistnäringen också har en mycket stor andel av exporten, och den leder till ett mycket trevligare land, med arbetstillfällen både i glesbygd och städer. Från tillväxtverket kommer följande siffror:

Under 2010 ökade turismens totala omsättning i Sverige med 3,2 procent till nästan 255 miljarder kronor. Turismens exportvärde, mätt som utländska besökares konsumtion i Sverige, ökade med 1,7 procent till drygt 87 miljarder kronor, vilket var drygt 50 procent mer än järn- och stålexporten och mer än dubbelt så mycket som värdet av den svenska personbilsexporten under 2010. Efter en kraftig nedgång under 2009 (-12,8%) ökad Sveriges totala export av varor och tjänster igen under 2010 (+10,3%), vilket var mer än turismens exportvärde under 2010. Mellan 2008 och 2010 har dock turismens exportvärde ökat med cirka sju procent, samtidigt som Sveriges totala export av varor och tjänster minskade med cirka 3,9 procent. 

Utan ledande frågor hade nog inte svaren i den beställda Sifo-undersökningen blivit de samma, för vem väljer kalhygge, kärnkraft och uppdämda älvar när man kan välja dalahästar, röda stugor med vita knutar och sightseeingturer i Stockholm?

Med resurskriser i allmänhet och oljetoppen i synnerhet i åtanke så kanske det heller inte är bästa valet att förstöra vårt land snabbast möjliga för att få hög BNP nu, alltså bygga ut fler älvar, bygga nya kärnkraftverk och bruka skogen med större intrång än vad som är hållbart osv. Turister som kommer till Sverige gör det oftast för vårt rena land med mycket natur och kultur, det kan inte vara fel att bygga på!

En politiker som har civilkurage borde inte sänka sig till simpelt röstfiske utan med den experthjälp man har till förfogande försöka styra landet på ett sätt som är mest fördelaktigt för landets innevånare i det långa loppet. Inte som nu, ett "klia mig så kliar jag dig"-system mellan lobbygrupper, politiker och andra maktkonstellationer. Folkets vrede kan bli kännbar den dag de upptäcker att de har svikits av individer mer kortsiktiga personliga intressen.

Renovera skorsten

Tiden hade infunnit sig, muraren skulle komma och ta bort det förmodade kajbot och göra en glidgjutning av pipan till vedspisen i köket. De två praktikanterna från IV-programmet hjälpte till efter förmåga och lust. Man började först med att försöka lokalisera stoppet i skorstenen genom att dunka med ett lod medan medhjälparen försökte peka ut var ljudet var starkast. Ett hål togs upp i murstocken där den passerade genom garderoben i barnens rum. De tre följande bilderna är vad man såg när man tittade in genom det hålet.

Neråt. Kajbo. Man kan också skymta ett rör.

Rakt fram, halvstängt spjäll utan utvändig styrning.

Uppåt. Ett kajbo till, ovanpå spjället.

Pipan var här ca en halvmeter i kvadrat, vilket är betydligt mycket mer än den såg ut som från toppen av skorstenen. Här ändrades planen raskt till att dra slang istället. Att försöka glidgjuta detta monster var inte hanterbart. Kajbo plockades ut för hand och med hjälp av kraftiga dammsugare. Efter det kunde man se ljuset!

Ljuset i toppen av skorstenen!

Men ännu var de inte framme vid vedspisen. De grävde, dammsög och försökte slå sig fram, men pipan som ledde ner till vänster visade sig vara ett blindspår som troligtvis ledde till en igenmurad bakugn, även om det troligtvis var från denna som rökläckaget kom när kajbona så att säga lade locket på när vi tidigare eldat. Men var fanns då köksspisens pipa?

Blindspåret till vänster.

Efter lite eldande i anslutningen nere i köket så kunde man sluta sig till att det fanns en pipa gömd bakom den märkliga köksventilationen som leddes i ett rör för att anslutas i samma pipa som röken från kaminen i vardagsrummet. Ser du den lilla mörka trekanten där bakom röret?

Nu var det dags för röret. Det är 120 mm i diameter. Ger lite perspektiv på pipans storlek.

Inte så lätt att säckdra dylik pipa?

Slangen snirklar sig förbi ventilationsröret.

Här är röret sett nedifrån. Bra med mobilkameror med blixt! Här ska anslutas en kona.

Nedre änden på slangen innan konan sätts på.

Det jag undrar är vad tidigare sotare har gjort när de har hävdat att de har sotat och stoftsugit vedspisen? Vi hade dem på besök för två år sedan, och kajbot har definitivt inte tillkommit efter det! Lurendrejare!

Aprilväder

Eftersom jag är en boren optimist (det hade ni aldrig gissat va?) så grämde jag mig att jag inte hade trädgårdslandet färdigt för sådd för ett par veckor sedan när vi hade det riktigt varmt här, mellan 15 och 20 grader.

Under natten till långfredagen så kom det istället ca en decimeter snö, och vädret har blivit betydligt kyligare så det tog flera dagar innan det hade smält bort!

Huset i långfredags-snö

Odlingslådan ny för året,

...den höll åtminstone plusgrader.

Anna-Karin Hatt: Problemet är inte transporterna

Anna-Karin Hatt har istället för partiledarposten i Centern fått axla posten som energiminister och därigenom fått frågan om Peak Oil i knäet, frågan är om hon vet om det.


Vid ett inledningstal vid SPBI:s (Svenska Petroleum och Biodrivmedels Institutet) Branschdag 21 mars: Fossilfria transporter - vägen till ett långsiktigt hållbart samhälle  slår hon fast att:

Problemet är inte transporterna. Men utmaningen är att se till så att vi kan köra med gott samvete och begränsa de problem som transporterna orsakar. Det är de dåliga bieffekterna av transporterna - utsläppen och klimatpåverkan -som måste motverkas.

Hon låter sig därmed helt fångas utav problemet med den antropogena växthuseffekten, men duckar ännu för predikamentet oljetoppen, att vi snart helt enkelt inte kommer att ha tillgång till de mängderna fossila bränslen som vi varit vana vid.

Hon har dock korrekt konstaterat att även om vi har minskat vårt fossila användande i Sverige, så har inte transportsektorn gjort det:

Men samtidigt har andelen fossila bränslen inom transportsektorn nästan stått stilla. År 1970 var 98 procent av våra bränslen fossila. Idag är 95 procent av dem det. På mer än 40 år har andelen fossilt i transportsektorn inte sjunkit med mer än tre procent.
Transporterna är alltså en stor del av klimatfrågan och därmed en av våra största samhällsutmaningar. Och nästan hela utmaningen återstår.

 I en artikel i ATL besvarar Anna-Karin Hatt önskemålen om tydliga signaler och skattelättnader att det måste göras en utredning först:

– Vi måste vara säkra på att vi faktiskt har vänt på alla stenar innan vi bestämmer oss för vad som är om är bäst, säger Anna-Karin Hatt.

Det är nämligen inte gratis att ställa om, enbart en skattebefrielse för biobränslen skulle kosta 2 miljarder om året, och ge tillbaka ett par procents mer fossiloberoende. Därför kommer en utredare att utses under våren som får vända på alla stenar. Jag undrar vad de hoppas hitta? En lösning som inte kostar pengar? Vilken överraskning när de inte finner en sådan, utan bara att oljan blir dyrare och alternativen lika så.

Diesel eller bensin?

Vi funderar i vår familj på att byta bil. Idag har vi en Citroën C5 kombi med en 2.2 liters dieselmotor. Den har fyllt våra behov på ett förnämligt sätt, lite stor, men å andra sidan är vi oftast hela familjen när vi åker i den och drar ofta släp och husvagn med den. Den är fantastiskt bekväm, tyst och med så bra fjädring att inte sonen med akut blindtarmsinflammation ens reagerade på väggupp, vilket brukar vara ett så tydligt symptom att läkaren frågade en helt oförstående son om det på akuten, Dess gashydrauliska fjädring har gett oss variabel markfrigång vilket är mycket praktiskt på dåliga skogsbilvägar och när det är mycket snö, då blir det också lättare att lägga på snökedjorna. Den enda nackdelen är att jag har upplevt att vi har varit mer på verkstaden än genomsnittsbilen, ofta är det krångligt att byta det som ska bytas och då blir det dyrt, må det så vara handbromswire, remskiva eller kretskort till höga bromsljuset.  Nu är bilen 11 år gammal och har passerat 21 000 mil i vår ägo och det är utan tvivel så att det känns att verkstadsbesöken blir både mer frekventa och dyrare. Därav funderingarna.

Förutom den ständiga funderingen på vad som är mest ekonomiskt kontra vad man har för behov av tillförlitlighet (aka byta eller ha kvar och reparera) så har vi funderingen på bränsle. Det enklaste hade ju varit att köpa en lika dan bil som den som vi varit så nöjda med, men de är rätt dyra och i det här läget när vi väntar på att den rätta gården ska dyka upp så känns det inte rätt att lägga så mycket pengar på en bil. De dieselbilar som vi har tittat på (främst Skoda Fabia Kombi Scout) drar fantastiskt lite diesel och uppfyller våra behov hyggligt om än dock mindre till storlek och flexibilitet. Motsvarande bensinbil dock får inte dra vår husvagn.

Men så har vi ju frågan ifall det kommer att finnas bränsle i framtiden till bilen. Kjell Aleklett och Michael Löw citeras i Gunnar Lindstedts specialnummer om Olja av Veckans Affärer:

Eftersom en stor del av dieseln används av samhällsnödvändig lastbilstrafik kan det mycket väl bli så att dieseln måste ransoneras till privatbilister. Från politiskt håll i Europa har dieselbilar gynnats eftersom de anses miljövänligare. En åtgärd som nu slår tillbaka.

”Ska du vara säker på att kunna köra bil om tio år så ska du köra en bensinbil”, säger Kjell Aleklett.

”Om tio år kommer dieseln i Europa att vara ransonerad.”

Den europeiska raffinaderikapaciteten för diesel är alldeles för liten i förhållande till ef- terfrågan. Men oljeindustrin vill ändå inte in- vestera i nya anläggningar eftersom margina- lerna är låga och framtidsutsikterna osäkra.

”Regeringen säger att vi 2030 ska köra fossilfritt”, säger Michael Löw.

”Men dagens skrotningstakt tar det cirka nitton år att byta ut bilparken och då borde i princip alla nysålda bilar vara fossilfri, vilket ju inte är fallet. Politikerna lämnar oss i ett vakuum, ska vi lägga ned verksamheten eller ska vi fortsätta investera?”

 Även jag som privatperson lämnas här i vacuum, den bild som politikerna målar upp för oss känns inte rimlig och framför allt inte möjlig att göra privatekonomiska övervägande utifrån. Politikerna låter återigen IEA's vilseledande siffror leda oss in på felinvesteringar.

I väntan på bättre beslutsunderlag så får vår gamla C5:a fortsätta rulla, tvärt emot vad politikerna vill, ett uppskjutet köp innebär ju lägre omsättningshastighet i ekonomin.