lördag 14 december 2013

Myndigheters regler slänger ut barnen med badvattnet

En fårbonde utbrast i klagan över myndigheters kontroller och avgifter. Det var synnerligen välformulerat och jag har fått tillåtelse att återpublicera det här. Håll till godo, så här ser verkligheten ut för en mindre fårägare!

I somras fick vår gård kontroll av miljökontoret i Mjölby kommun, pga av att vi är ett livsmedelsföretag. Man delade in företaget efter riskklass och erfarenhet i en grupp som sedan ligger grund för en kontrollavgift. Man kontrollerade sedan lite uppgifter och tittade på en frysbox. Besöket tog ca 1 timme. Kostnad för kalaset var under tusenlappen precis.
Idag fick vi brev från miljökontoret igen där man återigen har gjort en indelning efter riskklass och erfarenhet och vi hamnar i samma grupp. Sedan har man lagt på 2 timmar i kontrolltillägg utan att motivera varför. Nytt beslut om förhöjd avgift till 1100 kr i Mjölby och Boxholms kommun per timme. Kalaset denna gång blir 3300 kr.
Förra året sålde vi ca 8 lamm direkt till konsument. Det blir ca 17500 kr i bruttointäkt. 18,8% av dem vill miljökontoret ha i kontrollavgift.
I somras ringde telefonen. En man frågade osäkert men beskt om vi märkte våra köttlådor? Han presenterade sig inte och förklarade vad han ville eller varför han ringde. Jag frågade helt enkelt vem är du och vad vill du? Då sa mannen att han ringde från miljökontoret i Mjölby kommun. Jag kände mig nästan ombetrodd och lite jagad.
Jag blir så JÄVLA ARG på detta landet ibland. Hur skall man orka som lantbrukare i Sverige? Denna miljö och kontroll och orättvisa konkurrens vi lever i om man jämför med EU. Idag är vi under 50% i självförsörjande gällande matproduktion, merparten kommer alltså från utlandet. Sverige håller på att MÖRDA sina bönder med sin byråkrati och kontroll. Snart finns bara kontrollanter som inte har nåt att kontrollera.
VAKNA SVENSKA FOLKET!
Tack Henrik, för att jag fick återpublicera detta!

Märk väl att detta är bara kontrollerna i ett avseende. Det säger inget om att vi inte får slakta hemma, ens om vi tar hem veterinär för att besiktiga djuren. Livsmedelsverket har så höga krav att det inte är rimligt om man inte har massor med djur. Det säger inget om eu-reglerna, kontrollerna och risken för retroaktiva återkrav om tillämpningen av reglerna ändras i efterhand. Det säger inget om tvärvillkoren som är så talrika att det är näst intill omöjligt att hålla koll på dem. Det säger inget om djurskyddskontrollerna, där "three strikes and your'e out" får en annan innebörd, nämligen, får du tre påpekanden, oavsett hur små och oavsett om de har åtgärdats, så får du djurförbud och får själv bekosta omhändertagandet av dina djur! Det är konstigt att det finns några aktiva lantbrukare kvar över huvud taget!

fredag 22 november 2013

Lantbruket - klämt mellan oförenliga krav

I en debattartikel i SvD kan man läsa att "Bönder är fångade i ett ohållbart ekorrhjul", det är ett mycket bra debattinlägg som beskriver endel av de svårigheter som lantbruket ställs inför. Där beskrivs till exempel:

Jordbruket lider av en paradox som många utanför jordbruket inte verkar förstå. Ju mer det ökar sin produktivitet desto lägre blir priserna och desto fler bönder slås ut. På det sättet är bönderna fångna i ett ekorrhjul drivet av konkurrens. De tvingas ständigt rationalisera och öka produktiviteten, vilket leder till överproduktion och/eller sjunkande priser. Folk äter en viss mängd mat. Jämfört med industriföretag har bönderna mycket begränsad möjlighet att utveckla nya produkter för att kompensera för detta. Den produktutveckling som sker inom livsmedel drivs främst livsmedelsindustrin och handeln och inte av jordbrukarna som ju ”bara” levererar råvaror. 

Det finns många fler otrevliga faktorer i detta. Ta t.ex. mjölken. Den är dyrare idag i affären jämfört med för 20 år sedan, men avräkningspriset för bonden är lägre. Någon annan tar en större del av kakan. Lika dant med köttet, det är dyrare idag i affären men man får mindre betalt för för djuren man slaktar. Produktionskostnadera däremot har ökat, pga högre energipris, högre pris på insatsvaror (bekämpningsmedel och gödning) samt att förändrade regler tvingat den som vill fortsätta till stora investeringar.

Som om inte detta vore nog så ökar ständigt importen av råvaror som konkurerrar på ojämna villkor, djur som matas med antibiotika under uppväxten för att inte duka under av den osunda miljön, outhärdliga levnadsförhållanden (se t.ex. här en bild på fixerade suggor) och plågsamma transporter till slakterier. Denna ständigt ökande import gör att marknaden minskar för svenska lantbrukares varor, de slås ut av ohederlig konkurrens.

I debattartikeln konstateras vidare:

Större enheter har för det mesta inte högre produktion per enhet, däremot har de lägre kostnader. I USA använder mindre gårdar fyra gånger så mycket arbete och dubbelt så mycket maskinkapital per hektar majs jämfört med de stora gårdarna. Och sammanhangen är desamma här. De större gårdarna är helt enkelt ”mer effektiva”, för att prata ekonomiska. Jordbrukets produktivitetsökning har överträffat industrins under lång tid. Att grisar lider, landskapen läggs öde och naturen blir helt ensidig är så kallade externaliteter som inte finns med i priset på produkten.

Alltså, stora "rationella" lantbruk producerar inte mer per ytenhet, men de använder mindre mängd arbete och färre maskiner per ytenhet.Det står inget om energiförbrukning, men jag är övertygad om att den är högre för de stora gårdarna, om inte annat bara i de sträckor de måste färdas för att nå sina marker. En orsak till att de inte producerar mer är att med mindre arbetskraft och färre maskiner så kommer inte all bearbetning att ske vid en optimal tidpunkt, vissa måste göras för tidigt, andra kommer att göras för sent. Dessutom är maskinerna större vilket ofta innebär högre marktryck vilket minskar produktionen av marken

Rationaliseringarna har även inneburit specialiseringar på så sätt att det är mindre och mindre vanligt att en gård har både djur och odling. Spannmål odlas ofta på en gård och djur hålls på en annan, inte sällan är hela landskap specialiserade. Detta får till följd att denna rationalisering av lantbruket är ett mycket stort hot mot den biologiska mångfalden. En spannmålsåker är en öken för de flesta livsformer utom skadegörarna vilka bekämpas med gift. Skadegörarna gynnas ju dessutom av denna utveckling vilket gör att det krävs mer bekämpningsmedel. Det som gör störst nytta för den biologiska mångfalden är alla kantzoner, diken, stenar, åkerholmar och så vidare. Det vill säga sådant som gör lantbruket mindre rationellt, därmed finns en drivkraft att eliminera dessa för att öka rationaliteten.

Det är lätt att tänka att detta är smällar man får ta för att vi ska få billig mat, men det är en farlig väg att gå. Det kan lätt hända att vi sågar av den gren vi sitter på när vi rycker undan livsbetingelserna för sådant som stödjer oss, utan att vi behöver betala för det. T.ex. pollinerare,  maskar osv. All vår storskalighet förutsätter att detta ska fungera, och det gör det ju fram till en viss punkt. Problemet är bara att vi inte vet var den punkten finns. Kanske har vi redan passerat den utan att märka? Det kanske dröjer ett tag innan effekterna slår till.

Just nu verkar alla krafter i fel riktning, de driver lantbruket mot mer storskalighet, miljöförstöring och mindre biologisk mångfald. Jag tycker att en regering med några som helst ambitioner andra än att bara bli omvalda en period till, borde se till att gynna det småskaliga lantbruket, på bekostnad av det storskaliga. Kanske genom att höja grundavdraget till 100 000 kronor per år, som i en del andra EU-länder. Kanske genom att lätta på regelraseriet för allt som har med lantbruksproduktion att göra. Med den arbetslöshet som vi har vore det snarast till fördel om lantbruket blev mer arbetsintensivt. Det skulle vara till fördel för alla i vårt samhälle om fler timmar lades på lantbruk och djurskötsel än fas3 och jobcoachning som inte leder någon stans. Lantbruket är nyckel både till miljö och ett gott liv för människorna!

Småskalig sågning - Solosåg

I samband med att vi köpte traktorn så fick vi också tag på ett begagnat sågverk av typen Solosågen. Vi har tidigare goda erfarenheter av ett dylikt, som vi äger tillsammans med några av Calles släktingar. Men det är aldrig fel att ha ett eget, till rätt pris.Sågverket är en enkel modell, där man använder en större motorsåg med klyvslipad kedja för sågarbetet och en sågbänk av flygplansaluminium. Till skillnad från till exempel en cirkelsåg så är det ovansidan av stocken man bearbetar och har till hjälp lyftbara stöd som stocken ligger på.

När man sågar med Solosåg börjar man med att göra ett sågsnitt som är parallellt med sågämnets uppskattade centrum, på en ideal stock är det märgen eller centrum. Det betyder att man sågar bort mer i rotänden än i toppen av stocken. Man lägger också det här snittet olika långt från centrum beroende på vilka dimensioner man ska göra av den färdiga stocken. När detta snitt är klart så kan man ta en okantad bräda till genom att höja de två stöden lika mycket eller om snittet togs tillräckligt långt in för att vara yta på det kommande blocket så vänder man stocken ett kvarts varv så att den plana ytan ligger in mot de lodräta stöden.


Här är ett kritiskt moment. Om inte stocken ligger mot ordentligt så blir inte blocket eller plankorna vinkelräta. Även på denna sida tar man bort en ytbräda så att snittet hamnar på lagom avstånd från centrum. Vid denna första sågning så är de två stockstöden inställda på olika höjd eftersom stockens naturliga avsmalning gör den kilformad. När man i nästa moment vrider stocken ett kvarts varv till så kommer den att ligga på en sågad yta och då ska stockstöden vara lika höga. När man kommit så här långt så ska man här bestämma bredden på de finaste plankorna/brädorna som tas ut. Oftast tar man en okantad bräda förutom den så kallade baken, dvs spillet som blir av stockens utsida med bark på. De okantade brädorna läggs åt sidan för att kantas senare.

Så här långt har allt arbete syftat till att leda fram till ett block som har bredden av de kommande plankorna/brädorna och höjden av den samlade summan tjocklekar plus det som går bort i sågsnitten. Här är det en hel del räknande, för när man börjar såga detta block så tar man först bort den sista baken, en sämre bräda och sedan ska man få ut det egentliga sågutbytet. Om man har räknat fel så kan den sista brädan bli för tunn eller för tjock.
När man får mer erfarenhet av sågningen har man lättare att se de färdiga plankorna i stocken och därmed lättare att planera arbetet och vilken sida man ska börja såga på.

Vårt sågande med har ännu så länge inskränkt sig till att såga lite ekstolp som ska användas i ladugården och hönshuset för att stötta taket och bygga boxar. De behöver inte vara perfekta, men det mesta av ytveden måste vara borta. Det är också det som är fördelen med Solosågen, den är lätt att hantera ensam, jag bar till exempel ut den själv ur ladan före användning. Motorsågen kan användas till annat bara man byter kjedja och man kan till och med lätt ta med sig sågverket till skogen och såga upp plankor på plats. Man kan hantera grova stockar utan större besvär. De som är jobbigt är om virket är mjukt och inte lagom i längd för då kan sågämnet hänga ner, antingen på mitten eller i ändarna, när man sågar ut de sista brädorna. Det kan man avhjälpa med extra stöd eller att lägga en färdigsågad och torkad (därmed inte lika mjuk) planka under. Solosågen rekommenderas varmt till alla som har behov av småskalig sågning.

torsdag 21 november 2013

Fossilfri varutransport - segelfartyg

Jag har ju tidigare berättat om mina erfarenheter från segelfartyg med skonaren Ingo från Göteborg. Om henne sades det att hon var den sista av de seglande lastfartygen som gick i lastfart. Hon slutade på slutet av 70-talet, men då var hon å andra sidan ett motorfartyg.

Nu visade det sig att det inte var riktigt sant, för det finns faktiskt seglande lastfartyg fortfarande. Säkert finns det fler, men i alla fall finns slupen Venus från Valdemarsvik som varje höst gör ett par resor ner till Öland för att lasta potatis och lök som sedan sälj i mindre kusthamnar på östersjökusten.


I söndags besökte hon Loftahammar och jag passade på att fylla på med mer potatis och lök i vinterförrådet. Det var fantastiskt att se denna lilla skuta, fortfarande med sin gamla Hundestedt tändkulemotor på 30 hästkrafter. Hon hade senast besökt Figeholm och när hon passerade kärnkraftverket (Oskarshamn) hade skepparen satt segel med vind som bar.




I lastrummet låg det säckar med potatis staplade, i skansen brann det i kaminen. Skeppare och ägare Lars Lind sålde direkt till slutkund, potatis lök och sill som han seglat från Mörbylånga, i sin egen protest mot lastbilstrafik och just-in-time-samhället. Och kunderna kom en efter en.

tisdag 19 november 2013

Helgen i bilder

Den gångna helgen har varit fylld med senhöstens sneda solsken. Himmelens ljus har varit kallt, men allt som träffas av solen får en underbar lyster. Särskilt vackert tycker jag att rödfärgat trä är...


Även gamla snören till höhässjorna som ligger i den gamla oxvandringen fick liv av solens strålar.



En kompis såg en Grålle med tillbehör som stod och förföll i skogen på hans jaktmark, allt medan dess ägare förföll i ålderdomens glömska. Han tyckte att det vore bättre att vi tog hand om den. Denna helg körde vi hem redskapen på ett släp och traktorn bogserade vi efter vår stora (märk väl att den är pytteliten jämfört med kompisens traktor, det var den som kom med ensilagebalarna i föregående inlägg).


Alla hjulen var tomma på luft så vi fick börja med att pumpa dem.


Som synes hade den stått på samma plats i några år, så pass att björkslyet växt upp runt traktorn.


Här är ekipagen kopplade för hemfärd.


Nyss inkomna på vår mark, nästan hemma. Det var lite äventyrligt eftersom alla pedaler fastnade i nedtryckt läge om man tryckt ner dem. I nedförsbackarna var jag tvungen att bromsa för att inte köra på Fiaten, och sedan var jag tvungen att dra upp bromspedalen med foten för att bromsen skulle släppa. Bromsen på ena hjulet låste sig och fick övertalas att lossna genom några bestämda slag med släggan på bromstrumman. Lyckligtvis kan man ju bromsa hjulen var för sig på en traktor.

På väg över E22:an var det otäckt. Siktsträckan var inte så lång och bogseringen gick inte så fort. När vi börjat överfarten så dök det upp en bil som inte verkade ens släppa av på gasen, utan körde förbi i full fart precis bakom mig. Phu! Jag undrar vad föraren egentligen tänkte?


På väg för att hämta ännu fler redskap, vår traktor är så liten att jag åkte i skopan istället. Där uppe på höjden syns våra byggnader.


Redskapen ställde vi på vår lilla åker vid Qvistrum, där hoppas vi att vi kan ha en större trädgårdsodling nästa år. Där kan Grållen passa bra om vi får liv i den. På andra sidan vägen ligger denna vackra kohage.


Korna har lämnat tagel på taggtråden som glänste vackert i alla färger.


söndag 17 november 2013

Milda vinterns bekymmer

Den  ovanligt milda hösten får mig att undra över hur det står till med vårt klimat. Global weirding låter som en bra beskrivning. Förra året kom den första snön härikring den 25 oktober. Den smälte naturligtvis bort men från den siste november så låg snön ända fram i april. Det har sina bekymmer, med tjäle i marken när man inte vill det och sluttande isgata på gårdsplanen och vägen upp till gården. I år är det istället mycket milt, gräset växer fortfarande.

På lördagen var det hela 13 grader varmt så jag tyckte att det passade att titta till mitt enda bisamhälle en sista gång. Det har blivit högst styvmoderligt behandlat i år beroende dels på att jag haft mycket annat att göra som inte kunnat skjutas upp till morgondagen och dels på att de är ganska ilskna och inte lockar till besök. Denna dag var de förhållandevis lugna, bara enstaka bin vände gadden uppåt och hotade när jag lyfte på locket.


Det jag slogs av vad hur mycket bin det är i kupan. På grund av deras humör har jag inte brytt mig om att ta försöka tränga ihop dem på färre antal lådor. Jag gick inte igenom hela kupan nu, vill inte riskera att drottningen förolyckas i hanteringen. Jag nöjde mig med att dra de två översta lådorna åt sidan och förväntade mig att hitta en tom låda i botten, men det var fullt med bin där med! Nu är frågan om fodret jag gett dem räcker till. Jag gav dem endast 16 kilo socker då jag räknade med att de hade en hel del honung kvar, men jag hade inte räknat med att de skulle uppta tre lådor LågNormal, och sannolikt fortfarande lade ägg. Gav dem en påse apifonda (2,5 kilo) så att de skulle få lite tillskott, nu när det ändå är varmt nog för dem att ta det.

En annan följd av den milda vintern är hållbarheten på ensilaget. Vi köper in ensilage och räknar med att en bal ska räcka en vecka till alla djuren. Problemet är att när det är så här varmt så är det inte riktigt så lång hållbarhet. Flera stycken har börjat ta värme innan de är slut. Måtte det bli kallt snart!

Idag fick vi en leverans av 8 ensilagebalar som numera ligger och trängs framför ladugården (där jag stod när bilden togs). Observera hur brant vägen lutar. Vi har få plana ytor i gårdscentrum. Men å andra sidan är det inte så mycket lervälling som det ofta är på landet så här års.


onsdag 30 oktober 2013

Nya får!

Efter lång tids tragglande verkar det som om jag ändå kan få min besättning godkänd som genbank för Åsenfår. Med det följer ju också ett ansvar att verka för rasens bevarande. Därför skulle jag skaffa åtminstone en ny avelsbagge. Problemet med en ovanlig fårras är ju ofta att det kan vara långt till andra besättningar för att utbyta bagge, men jag hittade en som bara var knappt 20 mil bort.

Det fanns faktiskt en besättning med Åsenfår på närmare håll, den är själva ursprunget till min besättning. Ägarna har dock fattat beslut att avsluta sin genbank. Då de inte fått några djur sålda så bestämde jag mig för att köpa ett par av dem för att inte alla skulle gå till slakt. De jag valde var en tacka med lamm där lammet var helt svart. Även tackan var mörkt grå. Dessutom fyndade jag en äldre tacka som inte alls är släkt med de andra djuren jag har. Hon är född 2005 och alltså 8 år, men kommer förhoppningsvis att ge lamm ett par år till.

Alla inkommande djur har behandlats med zinksulfat, blivit avmaskade och fått tillbringa en tid i karantän.

Sudden (svart), Brummelisa (grå) och Trollet (vit)

När de nya tackorna släpptes ut från sin box i ladugården och fick bekanta sig med gruppen blev det en hel del gruff och stångande. Framför allt var det den äldsta tackan, Trollet, som alla ville göra upp med. Detta var lite förvånande för mig för när bara de tre nya stod till sammans så var Trollet inte dominant utan flyttade på sig när den andra tackan, Brummelisa ville fram. Lammet, Sudden, verkar i alla fall vara allra lägst i rang och ibland kan de andra vara ganska elaka mot henne.

Trollet till vänster och ledartackan Strecket till höger

Hos baggarna gick det betydligt lugnare till. När jag släppte ut nya baggen Alfons, så var det mycket luktande men knappt något stångande alls! En baggrupp verkar vara ett harmoniskt gäng!

Största bagglammet Pontus (mörk) och Alfons bekantar sig

torsdag 24 oktober 2013

Baggen till tackorna!

Förra året kom baggen till tackorna i samband med att de kom till mig den 20 oktober. Sedan gick han med dem fram till att han slaktades i februari. Resultatet var lamning under två månader. Inte så kul att känna att man var tvungen att vara på helspänn så länge. Därför bestämde jag mig för att i år försöka korta den tiden. Det skulle ske med så kallad brunstsynkronisering

Bagglammen avskiljdes från tackorna i  augusti så när som på den siste som bara var tre månader då. Han avskiljdes i september. Sedan dess har de gått utom syn- och hörhåll från tackorna, vilket lär vara en av de nödvändiga framgångsfaktorerna. När vi tog hem tackorna för klippning så kom de dock inom hörhåll om man var på det humöret, men att tackorna står installade utan tillgång till rastgård. De har heller inte ropat till varandra.

I söndags, den 22:e oktober var det dags. Nye baggen Alfons infångades i hagen, fick hundhalsbandet med döskallar på och ett grimskaft och "leddes" efter bästa förmåga ner till ladugården. All motsträvighet och bräkande efter killkompisarna upphörde när jag öppnade dörren till ladugården och möttes av 13 damer! Han var omåttligt populär när han kom in, alla ville lukta! Han fick ett mycket varmare mottagande än när det kom nya tackor till gruppen... Men det lugnade ner sig efter ett tag, Hoppas dock att han var viril nog för att sätta igång dem.

När det gäller brunstsynkronisering så går väl teorin så att inte många tackor är brunstiga om det inte finns en bagge i närheten. När man sedan släpper till en bagge, gärna en viril gammelbagge, så sparkas brunstcyklerna igång. Det märktes också tydligt på förra årets lamning. Först ett lamm från en tacka som råkade vara brunstig redan när baggen kom till dem, sedan exakt 17 dagar tills nästa. Efter den kom det lamm nästan varje dag i ca en vecka, sedan uppehåll ungefär 17 dagar innan de två sista kom. Min lamning var alltså utspridd på tre brunstperioder.

I år är planen att hoppa över den första och den sista brunstperioden. Den första hoppas jag ha undvikit med hjälp av mitt egensydda baggförkläde, den sista genom att baggen inte får vara hos tackorna mer då.


Baggförklädet tillverkade jag av en bit bävernylon som jag hade liggande. Kommentarer från en erfarna fårägare om att förklädena ofta hamnar på sned och inte får avsedd funktion fick mig att göra en något annan design än dem som går att köpa. Mitt förkläde är snarare som en trekant som hänger under magen. Längst ner i spetsen sydde jag in en liten sten för att gravitationen skulle hjälpa till att hålla förklädet på rätt köl. På sidorna gick tyget upp i två band som jag använde för att knyta fast förklädet. Vad jag har sett så har det fungerat ypperligt. Förklädet var dock lite för långt så det hände att baggen trampade på spetsen, men det verkar inte ha påverkats av det. Nästa gång jag sätter på det så får jag väl rulla upp det lite.




Efter två dagar med tackorna leddes baggen ut i hagen igen. Det har jag förstått efteråt att man bör låta honom vara "i karantän" ett par dagar först så att doften av damer inte följer med ut till de andra baggarna som då kan bli besvärliga. Lyckligtvis blev det inga större bråk den här gånge, men när Alfons har varit inne och betäckt på riktigt så ska han få enkelrum ett par dagar innan han träffar kompisarna igen.



Om tio dagar ska han få komma tillbaka och stanna hos dem i ca två veckor. Jag räknar kallt med att inte alla blir betäckta, men det kan jag leva med. De andra kommer att lamma kring 1 april så kan jag planera in semester tills dess.

Möjliga riskfaktorer som kan få min planering att spricka, är om tackorna redan känt av bagglammen och kommit igång med brunsten, en annan att baggen inte var viril nog eller att utrymmet var för stort. En tredje att det bara gått en vecka sedan klippningen och installningen på bättre foder. Idealt hade varit ett par tre veckor om jag förstått det rätt.

måndag 21 oktober 2013

Vad tycker landsbygdens folk om varg?

Vad tycker landsbygdens folk om varg? Om det vet vi föga. Framför allt vet inte Svenska Rovdjursföreningen det, trots att de slår sig för bröstet och hävdar att "Få landsbygdsbor upplever problem med rovdjur"

Svenska Rovdjursföreningen har via Sifo frågat människor boende på landsbygden om vilka faktorer som påverkar deras vardag mest negativt
Redan på denna punkt far de med osanning. Eller i alla fall glider betänkligt på definitionerna. Jag har länge försökt att få fram svar om vilka de har ställt den här undersökningen till, och har idag, mer än en månad efter att de publicerade sin pressrelease äntligen fått det något urvattnade svaret:
Och här kommer svar på dina frågor: De tillfrågade är ett tvärsnitt av människor på landsbygden, alltså folk med olika yrken, både anställda, egna företagare och arbetslösa. Bönder och kontorsnissar blandade. De har olika utbildningsnivå och bor både i mindre tätorter och i landsbygdens mer glesa områden. Den övre gränsen för vad sifo (och flera andra instanser) räknar som landsbygd är en tätort med högst 3000 invånare.
Enligt den vidlyftiga definitionen skulle till exempel mina barns skolort, Gamleby,  som är centralort i den här delen av kommunen, vara landsbygd. Det är då en sannerligen välutrustad "landsbygd", med vårdcentral, köpgalleria, brandstation, ålderdomshem, hyreshus och skolor, inklusive gymnasieskola och folkhögskola. Om man säger att man ska flytta ut på landet så är det inte direkt ett sådan samhälle som man tänker sig.
Nu kanske du tycker att jag är hård mot Svenska Rovdjursföreningen som kritiserar att de kallar Gamlebybor för landsbygdsbor, men då kanske man kunde titta på definitionen av "tätort" så som den beskrivs hos wikipedia:
En tätort definieras i Sverige,Norge, Danmark ochFinland om ett tättbebyggt område med minst 200[1] invånare där avståndet mellan husen är mindre än 200 meter samt där andelen fritidsfastigheter understiger 50 procent (se definition för Småort).
Tätortsindelningen beräknas i Sverige vart femte år av Statistiska Centralbyrån (SCB)
Jag skulle inte ens kalla dem som bor i småorter för landsbygdsbor, även om det är mycket närmare och mer sannolikt att de har någon verksamhet som gör att de påverkas negativt av närvaron av rovdjur. I stället så väljer Svenska Rovdjursföreningen att uttolka det som att:
-  Att alla människor på landsbygden skulle lida svårt av rovdjuren är en myt som sprids av jägarkåren, säger Ann Dahlerus, generalsekreterare i Svenska Rovdjursföreningen. De politiker som låter rovdjursfrågan skymma sikten för landsbygdens verkliga utmaningar gör majoriteten av sina väljare en stor otjänst.
Nu är ju som sagt inte landsbygden utan problem, men man brukar säga att man inte kan ställa olika grupper mot varandra, eller olika budgetar mot varandra, så varför då blanda ihop närvaro av rovdjur med tillgång till arbete, affärer, vård, kollektivtrafik och bredband? Denna undersökning används som underlag för att i diverse tidningar debattera för att fårrivande vargar inte ska skjutas med mera.  Nej, Svenska Rovdjursföreningen, den här undersökningen säger inget om vad landsbygdens folk tycker om framför allt varg! Ni borde skämmas som försöker utmåla det så!

Vill man veta var landsbygdens folk står i vargfrågan kan istället titta på den återkommande undersökning som SLU har gjort om attityder till varg. Där står i sammanfattningen bland annat:

"Vargen intar en särskild roll i den svenska faunan. Förutom att den påverkar de ekosystem den lever i, råder delade meningar om förekomsten av varg, utbredning och förvaltning av varg. Starka intressegrupper, där en del vill se fler vargar och där andra vill minska antalet rovdjur, präglar debatten om vargens vara eller inte vara i det svenska landskapet. I den här rapporten är det ett proportionerligt urval av Sveriges befolkning som helhet, och invånarna i 25 kommuner i fem olika län, som får ge uttryck för sina attityder till vargrelaterade frågor.
  • En majoritet (55 %) av svenskarna tycker om att ha varg i Sverige. Mest positiva till varg är personer i storstäderna, minst positiva är invånare i kommuner på landsbygden i vargområdet. I likhet med tidigare svenska studier finns en stark polarisering i åsikter mellan stad och land
  • Fyra av tio svenskar bryr sig inte om hur många vargar det finns. Nästan lika många tycker att det är bra som det är. Endast 17 % vill se fler vargar jämfört med nuläget, de personerna återfinns främst i storstäderna. På nationell nivå accepterar hälften att ha varg i sin närhet, medan knappt 40 % är av motsatt uppfattning. Sverige är delat i frågan
  • En stor andel vill ha varg i hela landet, men helst i Norrland, i nationalparker och i skyddade områden. Få vill se vargar i Götaland. Samma mönster sågs redan i den första attitydundersökningen om varg 1976 – men då fanns inga vargar i Sverige. 
  • Bland åtgärderna för att minska inavel så rankas stödet 1) vargrevir längs norrlandskusten, 2) att det skapas en korridor längs norrlandskusten, så att vargar kan vandra ner 3) flytta vargar som vandrar in i norra Sverige till Götaland och Svealand, 4) flytta vuxna vargar från ett annat land, 5) flytta vargvalpar från annat land eller 6) från djurparker till vilda svenska vargars lyor.
  • Det finns ett starkt stöd för jakt på varg, nationellt och i de kommuner som undersökts. I det nationella urvalet accepterar 62 % jakt på varg, medan endast 16 % säger ”nej” och drygt 20 % svarar ”vet inte”. 
  • De starkaste motiven för att jaga varg är om de kommer in i tätbebyggda områden, om de tar tamdjur och om människor är rädda. 
  • Problemvargar kan hanteras på flera sätt i syfte att minska skador. Respondenterna föredrar stängsling, märkning för övervakning, flyttning av vargar och skrämselåtgärder. Acceptans för att döda varg som angriper hund är en vattendelare mellan stad och land i vargfrågan. Det finns ett mycket starkt stöd för att ersätta lantbrukare, renägare samt husdjursägare för förlust av boskap och husdjur. 
  • En minoritet av respondenterna uttrycker tillit till Länsstyrelsen (37 %), Naturvårdsverket (44 %) och Riksdagen (27 %). Även här finns en tydlig stad-landdimension. "

onsdag 9 oktober 2013

Vikten av daglig tillsyn av djur

Enligt lagen så har man som djurägare skyldighet att se till sina djur varje dag. Det är något jag inte tummar på. Det kan bli en del jobb om man har dem utspridda i olika hagar. Jag har ju inte så många djur, vilket är en fördel när man ska få en uppfattning om hälsoläget.

När jag ser till mina djur så går jag på åtminstone två saker. Jag räknar dem och ser dem röra på sig. Räknar för att se att ingen saknas och se rörelsemönster för att upptäcka eventuell hälta eller om någon inte hänger med som de ska.

Får är ju flockdjur så det ska ganska mycket till om de avviker från flocken. Jag har haft några få fall av detta som varit naturliga. Det ena är att flasklammet "Fisen" inte alltid följer med flocken som han ska. Han hänger ofta kvar bland människorna. När vi sedan går har han ett fasligt sjå att leta reda på sin andra flock. En annan gång när jag kom in i lammhagen så saknades tre stycken. Med hjärtat i halsgropen och föreställande mig en vargmasaker letade jag genom hagen och hittade tre obekymrade tacklamm som verkade ha tyckt att killarna var för tråkigt sällskap, inte så farligt alltså. Jag såg det som ett tecken på att det var dags att skilja bagg- och tacklammen åt.

När det gäller hälsotillstånd har jag haft en tacka med lunginflammation som knappt klarade av att hänga med flocken. Hon fick veterinärvård och antibiotika och är idag fullt frisk. Jag har haft hältor som berott på förmodade stickor i klöven och ormbett. Stickan i klöven tog lite tid innan det gick över, ledde till en limax som veterinären snörde av. Nu är hon också fullt frisk. Ormbettet var lite mer spektakulärt. Det var ett lamm som gick på tre ben i hagen, det fjärde var tydligt uppsvullet. Jag undersökte honom och hittade inga andra tänkbara orsaker till svullnaden än ett bett, så jag lät honom vara. Dagen efter gick han i stort sett obehindrat på benet igen och dagen efter det var även svullnaden borta.

Den tredje gången som ett får inte var med flocken då? Det var i söndags morse som tittade jag ut i trädgården där vi släppt ut bagglammen på tillfälligt bete. Jag räknade och fann bara fem, en saknades. Jag gick ut för att undersöka saken och hittade den sjätte baggen totalt intrasslad i det tillfälliga stängsel jag satt upp. Först trodde jag att han var död, men han visade ändå livstecken om än svaga. Jag sprang och hämtade verktyg och klippte loss honom, stängslet hade varit virat två varv runt halsen, men också runt nosen, benen och kroppen. Även efter lossklippning var han medtagen, kunde inte stå och låg mest slappt. Eftersom jag inte visste hur länge han legat så oroade jag mig för att han skulle ha fått oreda på jäsningen i magarna, han såg ganska uppblåst ut. Tur i oturen är ju våra får av en småvuxen ras och detta var dessutom det sist födda lammet, född i mitten av maj. Därför kunde jag bära honom som ett barn, upprätt i famnen, för att hjälpa gaser att komma upp. Det hördes att det hjälpte. Efter någon timme av rapande så gjorde han själv mer ansatser att resa sig. Frambenen ville inte riktigt vara med, de hade varit ordentligt insnärjda i stängslet, men med lite hjälp kunde han både stå och gå. Och när jag kliade honom på ryggen så viftade han i alla fall på svansen. Inte förrän några timmar senare såg jag honom idissla och han åt då också maskrosblad som jag trugade med. Ytterligare någon timme senare började han försöka komma ut ur sin inhägnad för att komma till de andra fåren. Då tog jag honom i koppel för att leda honom till dessa, han sprang och drog som vanligt! Idag, tre dygn senare, är han helt återställd och går med de andra baggarna och äter och stångas som vanligt! Jag hade inte kunnat föreställa mig den makalösa återhämtningen men skönt är det! Och det tillfälliga stängslet? Jag tog tillbaka alla djuren till permanenta staket för att inte riskera flera bekymmer.

tisdag 17 september 2013

Uppdatering om biodlingen

Jag skrev ju tidigare i somras att alla mina samhällen hade dött. Det var tyst i alla kupor. De tre döda samhällena som stod vid Biodlarföreningen i Åtvidaberg besiktades av bitillsyningsmannen innan jag forslade hem dem. Det fanns inga tecken på den fruktade amerikanska yngelrötan. Det var heller inte så mycket utsot att man kunde misstänka nosema. Däremot var det troligen ett högt tryck av varroa i kombination med samhällen med alltför få unga dugliga vinterbin som knäckte dem.

Nu är jag inte utan bin i alla fall, jag hade tur att få tag i en svärm som installerades i den tomma kupan jag hade hemma. Det var en omärkt drottning och en ganska ilsken samling bin som flyttade in. Jag flyttade samhället till granngården där det odlades raps för ovanlighetens skull. Dock var jag nog i fegaste laget med min placering så bina drog inte alls på rapsen trots att det var bra väder under blomningen. De verkade inte heller dra på lindarna som blommade kring huvudbyggnaden ett par veckor senare, men flög mycket gjorde de och drottningen lade mycket yngel. Jag hängde in en tom drönarram för att få koll på varroaläget men även om de byggde endel drönarvax så lade de honung i cellerna i stället. Jag tror inte att jag såg en enda drönarcell på hela sommaren! Enstaka påbörjade drottningceller syntes, men inte heller det i någon omfattning som oroade mig.

Under senare delen av sommaren blev de allt mer ilskna. När jag var och skulle ge dem vinterfoder så kunde jag inte gå igenom hela samhället pga bristande kläder och attackerande bin. Tips: roshandskar är inget bra mot bigaddar! Den första veckan sedan jag ställde dit foderlådan så var de knappt i den, men när jag skulle fylla på och de knappt hade tagit något så skvätte jag ner ett ordentligt doftspår genom springan ner i samhället och då hittad de dit.

Samhället hade en del honung kvar eftersom de hade många halvfulla ramar när jag skattade, så jag har bara gett dem 16 kilo. Just nu sitter de på tre lådor LN istället för som planerat två. Det är mycket bin och jag har inte lust att bråka med dem så pass som det skulle innebära att försöka få ner dem på två lådor. Jag har inte sett drottningen på ett tag men jag antar att hon finns där eftersom de drog ner vinterfodret och brusandet om man knackar på samhället avtar lika snabbt som de brusar upp, detta är ett knep som bitillsyningsmannen lärde mig. Så sent som den 4 augusti såg jag två hela ramar fulla med nystiftade celler så jag hoppas att det är garanti för att förra årets katastrof kan undvikas.

Här har de fått en slurk vinterfoder till. Nu ska det räcka hela vintern!


Till våren ska jag nog flytta samhället så att det står mitt i ett landskap med klövervallar med blommande maskrosor. Sedan får jag se om det odlas någon raps som jag kan flytta dem till.

måndag 9 september 2013

EU vill stoppa gamla spannmålssorter

Nu verkar det som om EU återigen vill lägga sig i vilka fröer som odlas. Den här gången är det inte kökdväxter utan spannmål som har hamnat i skottgluggen för EU's klåfingrighet. I en artikel i ATL som i sin tur citerar TT sägs det:
Förslaget som kom i maj innehåller regler för vilka sädesslag som får säljas vidare som utsäde, skriver nyhetsbyrån TT.
Hans Larsson, som forskar om växtförädling i ekologisk odling vid SLU, är orolig för att de allt populärare sädesslagen ska försvinna.
– Grundtanken i förslaget är att det inte ska vara tillåtet att överlåta eller sälja de gamla sorterna, säger han till TT.
Protester har lett till att det har gjorts några undantag i förslaget. Det är ännu inte klart hur den nya utsädeslagen inom EU ska utformas.
Man borde inte bli förvånad över dumheten, men ändå. Ett sådant förslag kan inte gynna något annat än de stora agri-företagen. Och det på den genetiska mångfaldens bekostnad!

fredag 30 augusti 2013

Slåtteräng, slåtterkurs och slåtterhö

Trodde jag redan hade skrivit det här inlägget, men det var visst kvar på skissbordet i huvudet. Då får det väl komma här, även om det är lite sent.

I många år så har jag läst notiser och artiklar i tidningen att det varit slåtter på diverse olika slåtterängar och jag har tänkt att det där skulle jag vilja vara med på. Dock har jag aldrig lyckats hitta information om var och när det händer innan det verkligen har hänt. I år lade jag dock manken till och sökte grundligt. Och jag fann att slåtterängen som gäller här ligger på en gård i Borsnäs. Det visade sig att jag kände ägaren och eldsjälen redan innan, men vi hade inte pratat om detta...

Första helgen i augusti samlades då ett slåttergille bestående av medlemmar från hembygdsföreningen i Lofta, naturskyddsföreningen i Västervik, ägaren och jag för att slå slåtterängen i Borsnäs. Det var en perfekt dag om än lite varm. Sjön glittrade lockande nedanför ängen. En speleman ackompanjerade våra mödor med dragspel och sång, härligt!
Jag kom med den uttalade önskan att lära mig mer. Jag fick i stort sett godkänt på min teknik däremot fick jag lära mig lite taktik när det gäller hur man angriper en slåtteräng. Jag fick också lära mig mycket om växter och insekter på en slåtteräng. Växtligheten som vi slog kändes ganska blygsam, det var inte högt och det var inte tjockt. Ägaren hade själv ingen nytta för höet utan körde det på skogen och lät viltet äta upp det efter att det fröat av sig.


Rastplats under den stora eken, slåtterängen runt omkring.

Ett par veckor senare deltog jag i Länsstyrelsens kurs i lieslåtter och att sköta en slåtteräng, denna gången på en slåtteräng utanför Södra Vi. Den här gången var det betydligt mer grundläggande, både vad det gäller lien, tekniken och ängen. Kort sagt ett perfekt komplement till mina tidigare erfarenheter. Här fick jag lära mig hur man ska ställa in en lie, hur orvet ska vara avpassat efter den som ska använda den och hur man slipar olika liar. Kursledarna hade med sig en stor samling liar, både orv och lieskär, av olika fabrikat och typ. Jag fick lust att göra ett orv själv men det är nog inget jag sätter väldigt högt på prioritetslistan just nu. Inte för att det inte vore kul, utan för att det andra som står där är viktigare.

En mycket vacker nygjord lie med justerbara handtag från www.orebo.dk


Den viktigaste lärdomen här var fotföringen och slipningen. Jag hade med mig ett gammalt lieskär som jag slipade upp på den medtagna slipstenen. Fantastiskt vilken skärpa det gick att få! Och den håller sig ännu! Detta till skillnad från min vanligen använda fiskarslie som inte går att få helt sylvass och som måste brynas ofta.

Som nämnts i tidigare inlägg så har jag börjat stödfodra tackorna med hö från slåtterängen i Borsnäs. Det som jag tyckte såg ut som magra strån tyckte de var värsta finmaten! Med tanke på hur mycket de gillar den så har jag sedan kört hem och lastat upp på vårt nyrenoverade höloft. Jag känner mig rik! Inte för att det på något sätt räcker hela vintern, men det är alltid fint att ha lite hö hemma om man råkar ut för en dålig ensilagebal till exempel.

Ängshö på höloftet

onsdag 28 augusti 2013

Ladugårdsmakeover - höloftet - hö

I helgen gjorde vi det nödvändigaste vad det gäller höloftet. Vi bytte golvbrädor på en så pass stor bit att vi nu kan lagra in höet från hässjorna, samt även kunna nå det från den nya trappan utan att trampa igenom! Delar av golvet var väldigt dåligt, maskätet. När man satte i kofoten för att bryta loss dem så blev det bara småbitar. Bjälkarna verkar dock bra, de är hårdare än de nya golvbrädorna när man fäster dem med spik!

Maten i tackornas stora hage börjar ta slut, därför har jag börjat stödfodra med hö från den slåtteräng jag var med och slog i somras. Normalt får ägaren av ängen ingen avsättning för höet utan brukar bara köra ut det i skogen. Tackorna blev överförtjusta dock! Det var inte många strån som blev kvar trotts frikostig tilldelning! Jag ska nog försöka få in en del av det också på logen, om det är tillräckligt torrt.




onsdag 21 augusti 2013

Ladugårdsmakeover - rivning

I höstas gjorde vi så lite som det bara gick med ladugården, för att ändå få den något så när funktionell. I år blir det lite mer.

Vi har börjat uppifrån med att plocka bort trasiga tegelpannor och ersätta dem med nya. Det var inte så många läckor, men det är dumt att låta dem fortsätta hälla in vatten. Nu var det så pass bra att vi inte behövde byta vare sig läkt eller undertak (stickespån).

På logen har vi slängt ut det mesta av det gamla höet, minst 50 år gammalt. Fantastiskt dammigt! Golvet som ligger på logen är tämligen maskätet så det ska bytas, men det kommer att ske i priortetsordning. Det vi prioriterar högst är den bit närmast luckan som vi tänker lagra höet från hässjorna på. Där kommer också att bli en ny trappa upp, nära den ingång vi använder. Den gamla trappan är i riktigt dåligt skick och allra längst in i ladugården jämfört med ingången.



Det fanns gamla boxar, förmodligen avsedda för ungdjur i ena änden av ladugården som vi varken tömde eller rev i höstas. Nu är de både tomma och borta. Här ska det bli nya boxar för baggar i första hand.Nya stolpar ska vi såga på det nyinköpta Logosol-sågverket av ekar som har legat i några år. Kaninerna kommer också att få ett litet krypin här.



I fårboxen låg länge vinterbädden kvar. Jag började med att handlasta ut den, då inte ens skopan på traktorn gick in genom dörren. Det var fruktansvärt tungt, både att få loss hanterbara bitar av bädden och att kasta upp det på kärran.



Sedan var man dessutom tvungen att handlasta av det då kärran saknar tipp. Tio + lass körde jag och då hade bara knappt hälften förflyttats, dessutom var den tyngsta biten kvar, nämligen platsen vid foderbordet där det är extra mycket strö som är extra mycket skit i och dessutom extra väl tillplattat... Tillslut öppnade sig ett tillfälle att få hjälp av en kompis, "Byggare Bob" (han som kommer med alla maskiner och fixar biffen!) som har en riktigt liten grävare. Det var rätt trångt för den med, men det gick!


När vi väl var färdiga med insidan av ladugården passade vi på att skrapa av många års avlagringar på utsidan av ladugården också.



Jag har också rivit delar av den inredning som vi byggde i all hast när fåren flyttade in i höstas. Nu ska här bli plats för några fler får och förhoppningsvis lite mera rationellt!

söndag 21 juli 2013

Hässja hö

Vi har en kantzon mot en bäck som jag slår med lie. Först var det för att extrautfodra fåren, nu är det för att producera vinterhö åt kaninerna.

Samma dag som jag hade tänkt att sätta upp mina hässjor hade bloggrannen nisse i torpet gjort detsamma och dessutom lämnat en väldigt informativ länk till handboken på alternativ.nu. Länken var egentligen självklar men jag hade inte tänkt på att titta där... Artikeln hade många intressanta tips.

På logen fanns det gamla hässjestörar som fortfarande fungerar utmärkt. De är ca 2,5 meter långa och spetsiga i båda ändar. I magasinet hittade jag vad jag tror är tillhörande lina, ett tjärat tågvirke av något grovt och långstråigt material. Undrar om det är lokalt tillverkat? Kanske nässlor? Hampa var det i alla fall inte, för det är mycket mjukare.

Jag gjorde hål i marken med hötstången (eller hotingen som den kallas i Åtvidabergstrakten), körde i störarna och tryckte till jorden med den trekantiga ringen i överkant av hötstången. Det är många som undrat varför det ska vara en ring i överändan av hötstången och det är alltså svaret jag har fått när jag har frågat äldre, att den är till för att packa till jorden kring hässjestörarna, vilket den fungerade utmärkt till.

Barnen med kompisar hjälpte till. Jag lade inte så stor vikt vid att gräset hamnade rätt eftersom hässjorna inte ska stå så länge, bara tills vi städat ur tillräckligt på logen för att ta in det där.


Jag gjorde en liten hässja och ett par stackar.

Lie, bryne och hötstång.

lördag 20 juli 2013

Smida haspar

På gården finns många dörrar och de flesta har redan gamla smidda haspar. En saknar dock, och det skulle kännas helt fel att sätta dit en liten hasp från Biltema. Därför passar det bra att Lofta hembygdsförening har sin smedja vid hembygdsgården i Råberga öppen på lördagarna under juni mellan 12 och 16. Här får man prova att smida själv och jag smidde en hasp och två märlor att fästa den med.

Värma arbetsstycket
Det var inte helt lätt att följa instruktionerna för det blev inte som jag ville. Men handledaren lät mig hållas och banka på och till sist blev jag i alla fall färdig med det jag föresatt mig.

Forma medans det är varmt
Hit kommer jag fler gånger! Smida var roligt men varmt. Men om jag bara behöver en hasp så kan jag nog tänka mig att köpa en färdigsmidd med tillhörande märlor för det facila priset 50 kr.

Resultatet, en hasp och två märlor.



fredag 19 juli 2013

Nya djur på gården

Efter ett tags tjatande av barnen och med en baktanke hos mig, så införskaffades två stycken Gotlandskaniner här om veckan.
Nelly och Curry i sitt nya hem.

Som vanligt var vi steget efter och inte klara med buren, men det gjorde inte så mycket för nu fick vi bra inspiration av kaninuppfödaren istället. Här har de två kaninungarna Curry och Nelly det bra. Buren har ännu så länge inget nätgolv, men de har heller inte visat några tendenser till grävning. Vi flyttar buren ca varannan dag. Då är gräset kortbetat och bajset är samlat i en prydligt liten sträng utmed ena kortsidan.
Bajssträngen sedan vi flyttat buren.

Förutom gräset de går på så får de också stora fång med maskrosor, gulvial och äpplegrenar att smaska på.

Buren har också ett tak av genomskinlig korrugerad plast som ger både skugga och regnskydd.


torsdag 18 juli 2013

Mera stängsel, mera hage!

Eftersom vi skaffade får innan vi hade flyttat in så ligger vi steget efter med det mesta. I förra veckan gick vi upp gränser med en granne, senare under veckan så satte vi nya stolp och stängsel utmed en av dessa gränser. De tecken på gränser som vi letade efter med grannen syres så mycket bättre när vi röjt undervegetationen. Här har det gått stängsel i många generationer.


Det fanns både spår av gammal gärdesgård och taggtråd.  Nu blir det el i kombination med viltstängsel. Bara viltstängsel prövade vi hemma i trädgården, men då var det några får som kröp under. Nu går det en eller flera eltrådar underst för att motverka sådant beteende, både från fåren och eventuell varg.


Här kommer fåren in i hagen. Lite försiktigt, men glada åt nytt bete.


torsdag 27 juni 2013

Mycket med fåren

Nu är det slutmatat med flasklammet Fisen. Igår fick han sin sista nappflaska med lammnäring. Nu förväntar vi oss några dagar med ihärdigt bräkande från honom innan han får upp farten ordentligt på gräsätandet. Den senaste veckan har vi dock märkt att han ätit betydligt mer än innan så det ska nog gå bra

Strecket kollar så att veterinären skriver  rätt.

Vi har en tacka som periodvis har haltat. Efter veterinärbesök visade sig hon ha en limax-utväxt i klövspalten.Möjligen har det börjat med en sticka som sedan har utvecklat sig. Limaxen är behandlad och tackan står i sjukbox så länge. Det betyder att jag får slå gräs med lien igen. Tackan (vid namn "Strecket"), hennes två lamm, Fisen och den enda tackan som gick tom i år, Piff, går hemma på ladugården med utegård vars bete inte riktigt räcker. Turligt nog, eller snarare på grund av ihärdig träning, så har jag äntligen fått till det med lien. Jag har ett bra orv, ett passande lie-skär och teknik som passar med både lien och mig, så nu går det som en dans, även om vallen jag slår har gammal underväxt som försvårar det hela. Jag tröstar mig med att nästa gång den slås blir det lättare.

I min nya stora hage går resten av fåren. Det har varit betesmark fram till 70-talet och är fortfarande till största delen öppet, även om det växer örnbräken så att fåren försvinner i grönskan.
Här kommer de fram ur grönskan, några till
kommer under taket av örnbräken och syns inte alls!


Lyckligtvis äter de inte av örnbräken-plantorna, det hade inte varit så bra för dem, men aspslyet har de redan ringbarkat. Vi fäller det eftersom för att ge dem tillgång även till löven och resten av barken. Det är fascinerande att se vilka trädslag de äter och vilka som får vara i fred. När det gäller bark så är det asp och ask som gäller. Enstaka tallar och sälgar har fått släppa till lite bark. Bladen äter de av nästan alla lövträd, inte så mycket på ek och björk dock. Granen har fått vara i fred. I skogen äter de bladen på hallonplantor, blåbärsplantor, nypon och till min stora förvåning gillar de gräset kruståtel, som annars brukar vara ett stort bekymmer vid plantering av skog på slutavverkningar. Också till min förvåning har de lämnat smultronbladen.

I denna nya hage har vi lagt ner extra möda för att inte lämna öppet för vargen. Gropar där den kan tänkas krypa in har spärrats genom att slanor har spikats fast mellan de närmaste staketstolparna och staketet har höjts extra där det finns något att stå på. Förmodligen räcker det inte för att hålla ute en riktigt motiverad varg, men kanske annars. Jag har ännu inte fått något svar om min ansökan om rovdjursavvisande stängsel, men befarar avslag pga den senaste tidens utveckling av "Västerviksvargen". Mer om detta i ett senare inlägg.

måndag 17 juni 2013

Det är svårt att ändra åsikt

Att byta åsikt, från en ståndpunkt till en annan, det är svårt! Men som jag läste någon stans, så handlar det om att ta till sig något känslomässigt, annars spelar det ingen roll hur mycket fakta man översköljs med, man kommer troligen ändå krampaktigt hålla kvar vid sin gamla invanda åsikt. Om man däremot tar till sig något känslomässigt så går det inte att stå emot.

Jag har ändrat åsikt. Från att vara mestadels för en stark vargstam i Sverige till att istället vara mot. Hur kom sig detta?

Detta var mina tidigare argument för:

  • Det är för högt tryck av klövvilt i våra skogar vilket innebär en utarmning av den biologiska mångfalden
  • Jägare som protesterar mot varg vill bara skydda sitt fritidsintresse, det kan inte ställas mot en arts överlevnad
  • Att jakthundar dödas av varg är smällar man får ta, fler jakthundar dödas varje år av sina ägare
  • Vårt "sätt att leva" kan inte ställas mot en hel ras' överlevnad
  • Tamdjursägare får väl sätta upp rovdjursstängsel
  • Vi kan inte ha vargjakt eftersom jägarna jagar med ojusta metoder
  • Varg är inte farligt för människor


Vad har då fått mig att ändra åsikt? Vissa saker har varit faktabaserade

  • Tveksamma argument för den högre biologiska mångfalden vid närvaro av varg, framför allt växer den hävdade men mindre produktiva marken igen, den som har störst biologisk mångfald!
  • Varg har bevisligen visat sig farlig för människor, dödade människor i Kolmården och Kanada
  • Bidragen till rovdjursstängsel är en droppe i havet, dessutom behöver de underhållas mer än stängsel som inte ska skydda mot rovdjur. Detta underhåll får djurägaren ingen ersättning för.
  • Att jakten påverkas betyder framför allt att statens vilt  åsamkar markägaren en utebliven intäkt som staten inte ger ersättning för. Markägaren står handfallen och kan inget göra för att påverka situationen. Jämför med en hundägares strikta ansvar.
  • Om alla fårägare inhägnade sina hagar med rovdjursavvisande stängsel så skulle det påverka övrigt vilt väldigt kraftigt, då inte heller de kommer förbi rovdjursstängslen  (möjligtvis med undantag för älg som istället skulle förstöra stängslet), på så vis tvingas viltet ut på vägarna för att komma förbi hagar med ökade trafikolyckor som följd.
  • Vargen går inte på vildsvin så länge som det finns andra byten att ta, till exempel tamdjur.


Det som framför allt fått mig att byta fot är erfarenheter i min nya roll som fårägare, och det är mer känslomässigt. Jag fasar för att komma ut i hagen och upptäcka döda och skadade djur. Många gånger skadas djuren allvarligt men dödas inte. Lyckligtvis har jag ännu inte drabbats av något angrepp på mina djur, det har dessvärre två andra i min kommun, tre gånger.
Däremot har jag slagits av den attityd som djurvårdande myndigheter har mot oss djur- och fastighetsägare. Vi ska minsann uppfylla våra skyldigheter, rapportera om antal får, skriva dokument om förflyttningar av djur, märka djuren i öronen, ha produktionsplatsnummer för varenda bete och journalföra allt som sker i besättningen. Annars riskerar man böter, djur som omhändertas på min bekostnad och djurförbud. Gud förbjude att man söker EU-bidrag för då drabbas man av ett helt batteri till med krav! Krav som myndigheterna dessutom kan ändra i efterhand och kräva in bidragen retroaktivt.

Vad får man för det av myndigheterna? Ja, man får t.ex. läsa i sin lokala tidning att det skett angrepp av varg i sin kommun, för någon typ av uppsökande information får man inte, trots att djurägare är grundligt registrerade. Man får inte veta ett smack om var man observerat varg, för det är under reproduktionssäsong och vargen har en skyddad bevarandestatus. Och om djuren råkar bli angripna av varg så får man möjligen ersättning för dödade djur (jag skriver möjligen, för det är inte alltid som länsstyrelsens besiktningsmän anser att det är varg och då blir det inga pengar), men eventuella veterinärkostnader för skadade djur får man betala själv, så också står man utan ersättning för förlorad arbetsinkomst. Jämför återigen med hundägarens strikta ansvar.

Jag går ut i hagen med bävan varje gång, tills jag kunnat räkna in mina djur. Ja, jag har kompletterat mitt stängsel för att bättre avvisa mot varg, men det uppfyller på intet sätt de kriterier som finns för vargstängsel. Om jag skulle söka stöd för att bygga rovdjursavvisande stängsel så får jag inte börja förrän jag fått besked om stödet, för jag får ingen ersättning för inköp jag gjort innan beslut tagits. (Rättelse: Om länsstyrelsen beslutar att jag ska få stöd så får jag ersättning för utlägg jag gjort efter att ansökan inkommit till länsstyrelsen. Det är ju dock en tveksam framgång, då jag kanske skulle välja att göra ett enklare och billigare stängsel men som jag ändå skulle bedöma som tillräckligt ifall jag vet att jag får stå för pengarna själv. Om jag däremot får rovdjursbidrag så MÅSTE jag välja ett betydligt mer omfattande stängsel, annars får jag inte bidraget) Skulle jag vara väldigt förutseende och ansöka om att bygga vargstängsel utan att det fanns en varg i min omedelbara närhet så är sannolikheten dessutom stor att jag skulle få avslag. Om det finns varg i närheten, så hinner man alltså inte få besked fort nog, finns det ingen varg i närheten så blir det troligtvis avslag alltså...

Jag anser att vargar som angriper tamdjur borde tas bort snarast. Så utrotningshotad är inte vargen. I Ryssland är det samma vargstam och där finns det gott om dem, det är på intet sätt så att vi själva måste axla ansvaret att hålla djurarten vid liv. Man borde också jaga varg på ett sådant sätt att den håller sig skygg för människan även i fortsättningen. Annars kan det hända att vi får se liknande incidenter i Sverige som i Kanada.
Jag anser att staten borde ersätta markägare och andra till fullo för de ekonomiska förluster man lider på grund av statens vilt som man själv inte får påverka. Som det nu är får markägare och landsbygdens folk bära en oproportionerligt stor andel av kostnaden. Det enda sättet man kan påverka kostnaden på är att avveckla djurhållningen.
Är detta vad vi vill ha på allt utom slätternas jätteåkrar?


måndag 3 juni 2013

Dåligt system för varningar om varg

Under den senaste veckan har det varit två attacker av varg mot får i min kommun. Det första var natten till förra måndagen. Då dödades sex får och sju skadades så svårt att de fick avlivas. Redan fredagen efter så angrep det som troligen är samma varg på nytt får. Den här gången var det baggar, där tre var döda när ägaren hittade dem och en svårt skadad.

Just artiklarna i tidningen är min första indikation på att det hänt. Vid den senaste attacken var det ju dessutom nästan tre dygn senare. Inte ens om jag tittar på länsstyrelsens hemsida kan jag hitta information som publicerats tidigare. Jag tycker det är ganska anmärkningsvärt att inte ens vi som är fårägare i närområdet kan varnas så att vi kan ta in våra djur när man nu vet att det finns en varg i närheten! Det är ju inte så att myndigheterna inte vet var vi finns eller vilka vi är! Alla med registrerad fårhållning borde ju lätt kunna informeras om fårangripande varg. Istället är det här svaret jag får på en direkt fråga:
Hej Ylva!
Idag finns inget annat system för att meddela fårägare, jägare, markägare, allmänhet om angrepp på tamdjur utöver de pressmeddelanden som Länsstyrelsen skickar ut så snart något har hänt. Vi brukar vara snabba med att lägga ut information på hemsidan.
Vi har talat om att framöver utarbeta ett nytt system där man kan registrera sig via vår webbsida så att man får epost så snart som vi lägger ut information om någon händelse. Annars finns möjligen en RSS funktion på hemsidan så att man får info så fort någon nyhet läggs ut. Tror man kan välja vilken typ av nyheter man vill få informations om tex rovdjursangrepp. Carina kan rätta mig om jag har fel ang RSS flöde.
Hälsningar!
Mattias
Den Mattias som undertecknat är Mattias Persson som är rovdjurssamordnare på Kalmar läns länsstyrelse.

Mellan det senaste angreppet och mina får är det ca fem mil för bil eller motsvarande. För en varg som vandrar är det i alla fall inte längre. Det betyder att vargen skulle kunna ha varit hos mina får redan natten mellan lördag och söndag. Då duger det inte med att publicera nyheten tre dygn senare!

fredag 31 maj 2013

Livet för en månskensbonde

Ibland är det hårt att vara månskensbonde. Den här veckan har det varit mycket att göra, särskilt med tanke på att vi ligger efter med stängsling. Såhär såg min kväll ut igår.

Började med att hämta dottern på fritids. Hemma strax efter 18. Lagar mat samtidigt som jag diskar från gårdagen och pratar med dottern.
Efter maten går jag ut för att sätta stängsel. Sonen släpade ut stolp kvällen innan så jag behöver bara ha med mig hoting och klubba för att gå ut och sätta ner stolp. 18 stolpar fanns det och dem hade jag satt ner en och en halv timma senare. Jag hade också med mig en rejäl grensax och en såg för att få undan vegetationen där stängslet ska gå.
Jag går in och nattar dottern som har väntat på mig. Sambon och sonen har redan somnat.
Kopplar släpkärran och lastar på lie, räfsa och högaffel. Jag måste fixa lite mer mat åt fåren, eftersom inte nya hagen är klar. Slår i en dikesren ett släpkärrelass. Pratar med grannbonden som är ute och sprutar. Hör två skott på relativt nära håll och tänker att nu sköt någon en gris.
Åker hem, ger fåren gräs och matar flasklammet.
En bil kommer, det är en kompis som tydligen var skytten. Han har skjutit två vildsvin, unga sk. brungrisar och behöver hjälp att få ut till bilen och upp på flaket. Vi drar varsin gris över lerig åker och hjälps åt att slänga upp dem på hans pick-up.
Väl hemma igen är det väl över sovdags, klockan är ca 23.

Upp igen, klockan ringer vid 5.

torsdag 30 maj 2013

Beten, stängsel och får som springer!

Istället för att sköta bin under våren har tiden gått åt till alla bestyr med fåren. Vinterns sena grepp gjorde att det inte gick att sätta staketstolp förrän det var dags för utsläpp. Nu när marken har varit helt obetad sedan 70-talet så finns det inte så produktivt gräs heller. Det ligger mycket gammalt gräs och kväver den nya uppväxten samt att allt gräs inte faller fåren i smaken. Den första hagen var egentligen tänkt som välkomsthage när jag fick dem i höstas, men pga den tråkiga erfarenheten med rymmarfåret så beslöt jag mig då att ha dem installade till att börja med, sedan fick de en rasthage i anslutning till ladugården. Hagen har utvidgats i omgångar och vi har även haft fåren en sväng inne i trädgården där vi slog två flugor i en smäll, vi slapp klippa gräs och de fick mat. Det var fascinerande att se hur de först åt upp alla maskrosor, sedan aspslyet i ett undansatt hörn, sedan det smakliga gräset och sist, under protester, det gräs som inte var så gott. Till tillfälliga hagar har jag införskaffat ett nät av viltstängseltyp,  ett plastnät med 5 centimeter stora maskor. Det var 2 meter högt och 150 meter långt. Jag tillbringade två kvällar med klövsaxen för att klippa isär det i två längder som var en meter hög vardera istället.

Det var detta nät vi satte upp i trädgården.När vi började hitta får utanför hagen var det bara att inse faktum, jag tyckte inte gräset var slut, men det tyckte de! Höjden på nätet var det inget fel på, däremot var det inte styvt nog i underkant. Vissa individer visade betydande talanger på att krypa under. Det ger mig lite perspektiv på att stängsla mot varg som ju också sägs föredra att krypa. Detta stängsel duger inte mot vargar med mindre än att man har en spänntråd underst, och då blir det ju en betydligt mer permanent uppsättning.

Inte nog med att vi har haft snålt med hagar, det har regnat mycket också. Det syns tydligt att det inte är favoritvädret! När regnet öser ner och de inte har något skydd så står de blick stilla som statyer med öronen nedvikta så gott det går. Man verkligen ser hur de tycker synd om sig! Och när de ruskar av sig vattnet är det en kaskad som borde motsvara flera liter! En nybadad hund kan inte ruska av sig mer vatten! Från trädgården där det inte fanns något skydd för regnet så tog vi faktiskt in dem en omgång i ladugården igen. Det här med fårflytt hade börjat kännas rutinmässigt, den här gången bad Calle mig att gå lite långsammare så att eftersläntarna skulle hinna med. Så efter att vi öppnat grinden så gick jag iväg med havrehinken och koskällan och fåren följde efter. En stund. Sedan var de jämsides. En kort stund. Sedan sprang de om mig och satte iväg i full fart nerför uppfarten till gården. Jag stod kvar som ett fån och undrade var de tar vägen nu! Men det var inte så långt, bara ut på vallen som grannen arrenderar. Lyckligtvis var det några som var mer begivna på kraftfoder och sedan flocken stannat så gick det att locka dem att komma åt mitt håll varpå de andra följde med. Puh!


onsdag 29 maj 2013

Tyst i bikuporna

Om det inte varit för att jag har jobb upp över huvudet redan som det är, så skulle jag sörja och gräma mig för att alla mina bisamhällen har dött. Som det nu är drar jag nästan en lättnadens suck, för att sköta fyra samhällen hade bara blivit för mycket.

Min favoritdrottning vars samhälle var placerat i skogen nära där jag bor nu, konstaterades dött för flera månader sedan. Jag gjorde en vårgenomgång i de som var placerade hos Biodlarföreningen i Åtvidaberg en varm dag för ca en månad sedan. Då fanns det liv i två av samhällena, men det var endast en mindre bimängd i båda. Dock såg jag drottningen i det ena samhället så jag beslöt mig för att slå ihop dem. Jag lade tidningspapper mellan och satte lådan med konstaterad drottning ovanpå det andra vars drottning jag länge velat bli av med. För ett par veckor sedan var jag på återbesök men kunde då konstatera att båda dessa var döda. Orsaken? Ja, det kan man mest spekulera om. Jag gissar att det var den dåliga sommaren i kombination med den oerfarne biodlaren. Jag borde nog ha stödmatat mer under högsommaren för att hjälpa bina att producera högkvalitativa vinterbin. Dessutom var jag nog lite girig både vad det gäller honungsskörd och antal samhällen. Jag borde nog ha prioriterat varroabekämpning och invintringsdugliga samhällen istället. Nåja, nu har jag gjort det här misstaget, ska försöka undvika att göra det igen!




måndag 27 maj 2013

En traktor till gården

Efter lång tids våndan och olika åsikter har vi nu kunnat köra hem vår nya traktor till gården. Den är ett riktigt "Kinder-egg", och uppfyller alla våra önskemål:

  • Vara modern nog att ha värme och servostyrning
  • Helhydraulisk lastare
  • Fyrhjulsdrift



Med en sådan önskelista som ovan kan ju priset lätt skena iväg, men vi fick ett erbjudande via en vän som fick höra om någon som ville sälja sin snabbt och lätt, och då var det bara att slå till! Med på köpet fick vi två skopor, en treskärig plog, en harv och ett snöblad samt en vagn av militär typ. Så nu ska vi kunna klara av att ta oss från gården i snöoväder även om goa grannen inte är hemma och plogar! För att inte tala om hur mycket lättare hanteringen av balar kommer att bli (måste skaffa klämma förstås)


Som en ironisk antydning så har den registreringsbokstäverna "BLT" vilket ju kan utläsas som "BoLåneTorsk"...

torsdag 23 maj 2013

Resistans mot Roundup - inlägg i GMO-debatten

GMO - genomodifierade organismer - kan man debattera utifrån olika problemställningar. Den som är mest accepterad är den som behandlar säkerheten hos den genmodifierade organismen, är den säker att äta, skadar den sin miljö i form av insekter med mera och kan den spridea sina modifierade gener till andra levande organismer i sin närhet.

Den andra problemställningen, som sällan behandlas av myndigheter, är vad som modifieras och varför.   Detta är enligt min mening den tydligaste orsaken varför vi bör motarbeta tillåtandet av GMO. De stora aktörerna när det gäller genmodifiering är de stora kemijättarna som ofta tar fram ett utsäde för att vara resistenta mot deras egna växtgifter. Det kan också vara fråga om sorter som själva producerar ett gift för att stå emot vissa insekter. Oavsett vilken av dessa typer av genmodifiering vi pratar om så är syftet att kunna bedriva en rationell och storskalig odling som är lönsam för det företag som tagit fram den genmodifierade organismen.Genom att de har tagit patent på växtsorten så har inte lantbrukaren rätt att använda eget utsäde utan att betala till ägaren av organismen och dessutom kan odlingssystemet hålla kvar lantbrukaren i ett hårt beroende av växtgifter.

Exempel på denna destruktiva affärsmodell är Monsantos "RoundUp Ready Soy" som precis som namnet antyder är en sojaböna som tål besprutning av totalutrotningsmedlet RoundUp, eller glyfosfat som den aktiva substansen heter. Den har fått stort genomslag ute i världen och får till följd att soja kan odlas i jättelika monokulturer där de inte störs av andra ogräs. En sådan monokultur är ett stort hot för miljön i sig själv, även utan de effekter som glyfosfat har på människor och djur, För en sådan monokultur är som en öken för alla djur och insekter som inte direkt lever på just den växt som monokulturen består av. Ju mer av odlingen som sker i sterila monokulturer desto mer trängs övrigt liv undan. I monokulturen lever få fåglar, insekter och andra kryp, eftersom de behöver en mångfald av växter för att frodas. Undantaget då just de skadegörare som hör till monokulturen. På detta vis får också monokulturer större problem med skadegörare eftersom de får fritt spelrum och inte kan konkurreras ut av någon annan insekt. Skadegörarna får också stora effekter på monokulturen och bekämpas därför ofta hårt, vilket får till effekt att de blir svårare och svårare att hantera och annat liv trängs undan ytterligare.

En ytterst omoralisk effekt av detta patenterade utsäde är att Monsanto i Nordamerika har valt att åtala lantbrukare som fått sitt utsäde nedsmittat av gmo-gener via pollinering för patentintrång - och vunnit i rätten! Detta har gjort att det är i stort sett omöjligt att odla annat än patenterat utsäde från de stora kemijättarna!

Föga överraskande så leder också denna flitiga användning av besprutningsmedel till resistans hos både ogräs och skadeinsekter. I ATL i veckan kunde man läsa följande:

I dag finns 14 ogräsarter i USA på motsvarande en tredjedel av all åkermark för majs, bomull och soja, som växtskyddsmedlen inte biter på. Värst drabbat är södra USA, enligt en studie.
Därför gäller de att få fram nya, genförändrade utsäden som tål starkare bekämpningsmedel.
Återigen går man här i samma fälla som med de kollapsande populationerna av pollinerande bin. Man försöker kontrollera naturen och när naturen inte låter sig kontrolleras på det sättet så väljer man att ta i med hårdare gifter och mer mänsklig inblandning. Detta istället för att utveckla system som arbetar med naturen! I fallet GMO låter vi oss också styras av stora multinationella företag som genom sitt agerande bevisat att de inte har altruistiska motiv om mänsklighetens bästa, utan endast snöd vinning - till vilket pris som helst! I EU finns det nu ett tydligt exempel på hur dessa multinationella företag gör vad de kan för att förhindra andra alternativ till deras egna produkter genom den nya frölagen. Att läsa om den får det att vända sig i magen, Skriv under här för att protestera: "AVAAZ upprop mot Monsanto" till vad det nu hjälper!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...