Lantbruket - klämt mellan oförenliga krav

I en debattartikel i SvD kan man läsa att "Bönder är fångade i ett ohållbart ekorrhjul", det är ett mycket bra debattinlägg som beskriver endel av de svårigheter som lantbruket ställs inför. Där beskrivs till exempel:

Jordbruket lider av en paradox som många utanför jordbruket inte verkar förstå. Ju mer det ökar sin produktivitet desto lägre blir priserna och desto fler bönder slås ut. På det sättet är bönderna fångna i ett ekorrhjul drivet av konkurrens. De tvingas ständigt rationalisera och öka produktiviteten, vilket leder till överproduktion och/eller sjunkande priser. Folk äter en viss mängd mat. Jämfört med industriföretag har bönderna mycket begränsad möjlighet att utveckla nya produkter för att kompensera för detta. Den produktutveckling som sker inom livsmedel drivs främst livsmedelsindustrin och handeln och inte av jordbrukarna som ju ”bara” levererar råvaror. 

Det finns många fler otrevliga faktorer i detta. Ta t.ex. mjölken. Den är dyrare idag i affären jämfört med för 20 år sedan, men avräkningspriset för bonden är lägre. Någon annan tar en större del av kakan. Lika dant med köttet, det är dyrare idag i affären men man får mindre betalt för för djuren man slaktar. Produktionskostnadera däremot har ökat, pga högre energipris, högre pris på insatsvaror (bekämpningsmedel och gödning) samt att förändrade regler tvingat den som vill fortsätta till stora investeringar.

Som om inte detta vore nog så ökar ständigt importen av råvaror som konkurerrar på ojämna villkor, djur som matas med antibiotika under uppväxten för att inte duka under av den osunda miljön, outhärdliga levnadsförhållanden (se t.ex. här en bild på fixerade suggor) och plågsamma transporter till slakterier. Denna ständigt ökande import gör att marknaden minskar för svenska lantbrukares varor, de slås ut av ohederlig konkurrens.

I debattartikeln konstateras vidare:

Större enheter har för det mesta inte högre produktion per enhet, däremot har de lägre kostnader. I USA använder mindre gårdar fyra gånger så mycket arbete och dubbelt så mycket maskinkapital per hektar majs jämfört med de stora gårdarna. Och sammanhangen är desamma här. De större gårdarna är helt enkelt ”mer effektiva”, för att prata ekonomiska. Jordbrukets produktivitetsökning har överträffat industrins under lång tid. Att grisar lider, landskapen läggs öde och naturen blir helt ensidig är så kallade externaliteter som inte finns med i priset på produkten.

Alltså, stora "rationella" lantbruk producerar inte mer per ytenhet, men de använder mindre mängd arbete och färre maskiner per ytenhet.Det står inget om energiförbrukning, men jag är övertygad om att den är högre för de stora gårdarna, om inte annat bara i de sträckor de måste färdas för att nå sina marker. En orsak till att de inte producerar mer är att med mindre arbetskraft och färre maskiner så kommer inte all bearbetning att ske vid en optimal tidpunkt, vissa måste göras för tidigt, andra kommer att göras för sent. Dessutom är maskinerna större vilket ofta innebär högre marktryck vilket minskar produktionen av marken

Rationaliseringarna har även inneburit specialiseringar på så sätt att det är mindre och mindre vanligt att en gård har både djur och odling. Spannmål odlas ofta på en gård och djur hålls på en annan, inte sällan är hela landskap specialiserade. Detta får till följd att denna rationalisering av lantbruket är ett mycket stort hot mot den biologiska mångfalden. En spannmålsåker är en öken för de flesta livsformer utom skadegörarna vilka bekämpas med gift. Skadegörarna gynnas ju dessutom av denna utveckling vilket gör att det krävs mer bekämpningsmedel. Det som gör störst nytta för den biologiska mångfalden är alla kantzoner, diken, stenar, åkerholmar och så vidare. Det vill säga sådant som gör lantbruket mindre rationellt, därmed finns en drivkraft att eliminera dessa för att öka rationaliteten.

Det är lätt att tänka att detta är smällar man får ta för att vi ska få billig mat, men det är en farlig väg att gå. Det kan lätt hända att vi sågar av den gren vi sitter på när vi rycker undan livsbetingelserna för sådant som stödjer oss, utan att vi behöver betala för det. T.ex. pollinerare,  maskar osv. All vår storskalighet förutsätter att detta ska fungera, och det gör det ju fram till en viss punkt. Problemet är bara att vi inte vet var den punkten finns. Kanske har vi redan passerat den utan att märka? Det kanske dröjer ett tag innan effekterna slår till.

Just nu verkar alla krafter i fel riktning, de driver lantbruket mot mer storskalighet, miljöförstöring och mindre biologisk mångfald. Jag tycker att en regering med några som helst ambitioner andra än att bara bli omvalda en period till, borde se till att gynna det småskaliga lantbruket, på bekostnad av det storskaliga. Kanske genom att höja grundavdraget till 100 000 kronor per år, som i en del andra EU-länder. Kanske genom att lätta på regelraseriet för allt som har med lantbruksproduktion att göra. Med den arbetslöshet som vi har vore det snarast till fördel om lantbruket blev mer arbetsintensivt. Det skulle vara till fördel för alla i vårt samhälle om fler timmar lades på lantbruk och djurskötsel än fas3 och jobcoachning som inte leder någon stans. Lantbruket är nyckel både till miljö och ett gott liv för människorna!