fredag 22 november 2013

Lantbruket - klämt mellan oförenliga krav

I en debattartikel i SvD kan man läsa att "Bönder är fångade i ett ohållbart ekorrhjul", det är ett mycket bra debattinlägg som beskriver endel av de svårigheter som lantbruket ställs inför. Där beskrivs till exempel:

Jordbruket lider av en paradox som många utanför jordbruket inte verkar förstå. Ju mer det ökar sin produktivitet desto lägre blir priserna och desto fler bönder slås ut. På det sättet är bönderna fångna i ett ekorrhjul drivet av konkurrens. De tvingas ständigt rationalisera och öka produktiviteten, vilket leder till överproduktion och/eller sjunkande priser. Folk äter en viss mängd mat. Jämfört med industriföretag har bönderna mycket begränsad möjlighet att utveckla nya produkter för att kompensera för detta. Den produktutveckling som sker inom livsmedel drivs främst livsmedelsindustrin och handeln och inte av jordbrukarna som ju ”bara” levererar råvaror. 

Det finns många fler otrevliga faktorer i detta. Ta t.ex. mjölken. Den är dyrare idag i affären jämfört med för 20 år sedan, men avräkningspriset för bonden är lägre. Någon annan tar en större del av kakan. Lika dant med köttet, det är dyrare idag i affären men man får mindre betalt för för djuren man slaktar. Produktionskostnadera däremot har ökat, pga högre energipris, högre pris på insatsvaror (bekämpningsmedel och gödning) samt att förändrade regler tvingat den som vill fortsätta till stora investeringar.

Som om inte detta vore nog så ökar ständigt importen av råvaror som konkurerrar på ojämna villkor, djur som matas med antibiotika under uppväxten för att inte duka under av den osunda miljön, outhärdliga levnadsförhållanden (se t.ex. här en bild på fixerade suggor) och plågsamma transporter till slakterier. Denna ständigt ökande import gör att marknaden minskar för svenska lantbrukares varor, de slås ut av ohederlig konkurrens.

I debattartikeln konstateras vidare:

Större enheter har för det mesta inte högre produktion per enhet, däremot har de lägre kostnader. I USA använder mindre gårdar fyra gånger så mycket arbete och dubbelt så mycket maskinkapital per hektar majs jämfört med de stora gårdarna. Och sammanhangen är desamma här. De större gårdarna är helt enkelt ”mer effektiva”, för att prata ekonomiska. Jordbrukets produktivitetsökning har överträffat industrins under lång tid. Att grisar lider, landskapen läggs öde och naturen blir helt ensidig är så kallade externaliteter som inte finns med i priset på produkten.

Alltså, stora "rationella" lantbruk producerar inte mer per ytenhet, men de använder mindre mängd arbete och färre maskiner per ytenhet.Det står inget om energiförbrukning, men jag är övertygad om att den är högre för de stora gårdarna, om inte annat bara i de sträckor de måste färdas för att nå sina marker. En orsak till att de inte producerar mer är att med mindre arbetskraft och färre maskiner så kommer inte all bearbetning att ske vid en optimal tidpunkt, vissa måste göras för tidigt, andra kommer att göras för sent. Dessutom är maskinerna större vilket ofta innebär högre marktryck vilket minskar produktionen av marken

Rationaliseringarna har även inneburit specialiseringar på så sätt att det är mindre och mindre vanligt att en gård har både djur och odling. Spannmål odlas ofta på en gård och djur hålls på en annan, inte sällan är hela landskap specialiserade. Detta får till följd att denna rationalisering av lantbruket är ett mycket stort hot mot den biologiska mångfalden. En spannmålsåker är en öken för de flesta livsformer utom skadegörarna vilka bekämpas med gift. Skadegörarna gynnas ju dessutom av denna utveckling vilket gör att det krävs mer bekämpningsmedel. Det som gör störst nytta för den biologiska mångfalden är alla kantzoner, diken, stenar, åkerholmar och så vidare. Det vill säga sådant som gör lantbruket mindre rationellt, därmed finns en drivkraft att eliminera dessa för att öka rationaliteten.

Det är lätt att tänka att detta är smällar man får ta för att vi ska få billig mat, men det är en farlig väg att gå. Det kan lätt hända att vi sågar av den gren vi sitter på när vi rycker undan livsbetingelserna för sådant som stödjer oss, utan att vi behöver betala för det. T.ex. pollinerare,  maskar osv. All vår storskalighet förutsätter att detta ska fungera, och det gör det ju fram till en viss punkt. Problemet är bara att vi inte vet var den punkten finns. Kanske har vi redan passerat den utan att märka? Det kanske dröjer ett tag innan effekterna slår till.

Just nu verkar alla krafter i fel riktning, de driver lantbruket mot mer storskalighet, miljöförstöring och mindre biologisk mångfald. Jag tycker att en regering med några som helst ambitioner andra än att bara bli omvalda en period till, borde se till att gynna det småskaliga lantbruket, på bekostnad av det storskaliga. Kanske genom att höja grundavdraget till 100 000 kronor per år, som i en del andra EU-länder. Kanske genom att lätta på regelraseriet för allt som har med lantbruksproduktion att göra. Med den arbetslöshet som vi har vore det snarast till fördel om lantbruket blev mer arbetsintensivt. Det skulle vara till fördel för alla i vårt samhälle om fler timmar lades på lantbruk och djurskötsel än fas3 och jobcoachning som inte leder någon stans. Lantbruket är nyckel både till miljö och ett gott liv för människorna!

Småskalig sågning - Solosåg

I samband med att vi köpte traktorn så fick vi också tag på ett begagnat sågverk av typen Solosågen. Vi har tidigare goda erfarenheter av ett dylikt, som vi äger tillsammans med några av Calles släktingar. Men det är aldrig fel att ha ett eget, till rätt pris.Sågverket är en enkel modell, där man använder en större motorsåg med klyvslipad kedja för sågarbetet och en sågbänk av flygplansaluminium. Till skillnad från till exempel en cirkelsåg så är det ovansidan av stocken man bearbetar och har till hjälp lyftbara stöd som stocken ligger på.

När man sågar med Solosåg börjar man med att göra ett sågsnitt som är parallellt med sågämnets uppskattade centrum, på en ideal stock är det märgen eller centrum. Det betyder att man sågar bort mer i rotänden än i toppen av stocken. Man lägger också det här snittet olika långt från centrum beroende på vilka dimensioner man ska göra av den färdiga stocken. När detta snitt är klart så kan man ta en okantad bräda till genom att höja de två stöden lika mycket eller om snittet togs tillräckligt långt in för att vara yta på det kommande blocket så vänder man stocken ett kvarts varv så att den plana ytan ligger in mot de lodräta stöden.


Här är ett kritiskt moment. Om inte stocken ligger mot ordentligt så blir inte blocket eller plankorna vinkelräta. Även på denna sida tar man bort en ytbräda så att snittet hamnar på lagom avstånd från centrum. Vid denna första sågning så är de två stockstöden inställda på olika höjd eftersom stockens naturliga avsmalning gör den kilformad. När man i nästa moment vrider stocken ett kvarts varv till så kommer den att ligga på en sågad yta och då ska stockstöden vara lika höga. När man kommit så här långt så ska man här bestämma bredden på de finaste plankorna/brädorna som tas ut. Oftast tar man en okantad bräda förutom den så kallade baken, dvs spillet som blir av stockens utsida med bark på. De okantade brädorna läggs åt sidan för att kantas senare.

Så här långt har allt arbete syftat till att leda fram till ett block som har bredden av de kommande plankorna/brädorna och höjden av den samlade summan tjocklekar plus det som går bort i sågsnitten. Här är det en hel del räknande, för när man börjar såga detta block så tar man först bort den sista baken, en sämre bräda och sedan ska man få ut det egentliga sågutbytet. Om man har räknat fel så kan den sista brädan bli för tunn eller för tjock.
När man får mer erfarenhet av sågningen har man lättare att se de färdiga plankorna i stocken och därmed lättare att planera arbetet och vilken sida man ska börja såga på.

Vårt sågande med har ännu så länge inskränkt sig till att såga lite ekstolp som ska användas i ladugården och hönshuset för att stötta taket och bygga boxar. De behöver inte vara perfekta, men det mesta av ytveden måste vara borta. Det är också det som är fördelen med Solosågen, den är lätt att hantera ensam, jag bar till exempel ut den själv ur ladan före användning. Motorsågen kan användas till annat bara man byter kjedja och man kan till och med lätt ta med sig sågverket till skogen och såga upp plankor på plats. Man kan hantera grova stockar utan större besvär. De som är jobbigt är om virket är mjukt och inte lagom i längd för då kan sågämnet hänga ner, antingen på mitten eller i ändarna, när man sågar ut de sista brädorna. Det kan man avhjälpa med extra stöd eller att lägga en färdigsågad och torkad (därmed inte lika mjuk) planka under. Solosågen rekommenderas varmt till alla som har behov av småskalig sågning.

torsdag 21 november 2013

Fossilfri varutransport - segelfartyg

Jag har ju tidigare berättat om mina erfarenheter från segelfartyg med skonaren Ingo från Göteborg. Om henne sades det att hon var den sista av de seglande lastfartygen som gick i lastfart. Hon slutade på slutet av 70-talet, men då var hon å andra sidan ett motorfartyg.

Nu visade det sig att det inte var riktigt sant, för det finns faktiskt seglande lastfartyg fortfarande. Säkert finns det fler, men i alla fall finns slupen Venus från Valdemarsvik som varje höst gör ett par resor ner till Öland för att lasta potatis och lök som sedan sälj i mindre kusthamnar på östersjökusten.


I söndags besökte hon Loftahammar och jag passade på att fylla på med mer potatis och lök i vinterförrådet. Det var fantastiskt att se denna lilla skuta, fortfarande med sin gamla Hundestedt tändkulemotor på 30 hästkrafter. Hon hade senast besökt Figeholm och när hon passerade kärnkraftverket (Oskarshamn) hade skepparen satt segel med vind som bar.




I lastrummet låg det säckar med potatis staplade, i skansen brann det i kaminen. Skeppare och ägare Lars Lind sålde direkt till slutkund, potatis lök och sill som han seglat från Mörbylånga, i sin egen protest mot lastbilstrafik och just-in-time-samhället. Och kunderna kom en efter en.

tisdag 19 november 2013

Helgen i bilder

Den gångna helgen har varit fylld med senhöstens sneda solsken. Himmelens ljus har varit kallt, men allt som träffas av solen får en underbar lyster. Särskilt vackert tycker jag att rödfärgat trä är...


Även gamla snören till höhässjorna som ligger i den gamla oxvandringen fick liv av solens strålar.



En kompis såg en Grålle med tillbehör som stod och förföll i skogen på hans jaktmark, allt medan dess ägare förföll i ålderdomens glömska. Han tyckte att det vore bättre att vi tog hand om den. Denna helg körde vi hem redskapen på ett släp och traktorn bogserade vi efter vår stora (märk väl att den är pytteliten jämfört med kompisens traktor, det var den som kom med ensilagebalarna i föregående inlägg).


Alla hjulen var tomma på luft så vi fick börja med att pumpa dem.


Som synes hade den stått på samma plats i några år, så pass att björkslyet växt upp runt traktorn.


Här är ekipagen kopplade för hemfärd.


Nyss inkomna på vår mark, nästan hemma. Det var lite äventyrligt eftersom alla pedaler fastnade i nedtryckt läge om man tryckt ner dem. I nedförsbackarna var jag tvungen att bromsa för att inte köra på Fiaten, och sedan var jag tvungen att dra upp bromspedalen med foten för att bromsen skulle släppa. Bromsen på ena hjulet låste sig och fick övertalas att lossna genom några bestämda slag med släggan på bromstrumman. Lyckligtvis kan man ju bromsa hjulen var för sig på en traktor.

På väg över E22:an var det otäckt. Siktsträckan var inte så lång och bogseringen gick inte så fort. När vi börjat överfarten så dök det upp en bil som inte verkade ens släppa av på gasen, utan körde förbi i full fart precis bakom mig. Phu! Jag undrar vad föraren egentligen tänkte?


På väg för att hämta ännu fler redskap, vår traktor är så liten att jag åkte i skopan istället. Där uppe på höjden syns våra byggnader.


Redskapen ställde vi på vår lilla åker vid Qvistrum, där hoppas vi att vi kan ha en större trädgårdsodling nästa år. Där kan Grållen passa bra om vi får liv i den. På andra sidan vägen ligger denna vackra kohage.


Korna har lämnat tagel på taggtråden som glänste vackert i alla färger.


söndag 17 november 2013

Milda vinterns bekymmer

Den  ovanligt milda hösten får mig att undra över hur det står till med vårt klimat. Global weirding låter som en bra beskrivning. Förra året kom den första snön härikring den 25 oktober. Den smälte naturligtvis bort men från den siste november så låg snön ända fram i april. Det har sina bekymmer, med tjäle i marken när man inte vill det och sluttande isgata på gårdsplanen och vägen upp till gården. I år är det istället mycket milt, gräset växer fortfarande.

På lördagen var det hela 13 grader varmt så jag tyckte att det passade att titta till mitt enda bisamhälle en sista gång. Det har blivit högst styvmoderligt behandlat i år beroende dels på att jag haft mycket annat att göra som inte kunnat skjutas upp till morgondagen och dels på att de är ganska ilskna och inte lockar till besök. Denna dag var de förhållandevis lugna, bara enstaka bin vände gadden uppåt och hotade när jag lyfte på locket.


Det jag slogs av vad hur mycket bin det är i kupan. På grund av deras humör har jag inte brytt mig om att ta försöka tränga ihop dem på färre antal lådor. Jag gick inte igenom hela kupan nu, vill inte riskera att drottningen förolyckas i hanteringen. Jag nöjde mig med att dra de två översta lådorna åt sidan och förväntade mig att hitta en tom låda i botten, men det var fullt med bin där med! Nu är frågan om fodret jag gett dem räcker till. Jag gav dem endast 16 kilo socker då jag räknade med att de hade en hel del honung kvar, men jag hade inte räknat med att de skulle uppta tre lådor LågNormal, och sannolikt fortfarande lade ägg. Gav dem en påse apifonda (2,5 kilo) så att de skulle få lite tillskott, nu när det ändå är varmt nog för dem att ta det.

En annan följd av den milda vintern är hållbarheten på ensilaget. Vi köper in ensilage och räknar med att en bal ska räcka en vecka till alla djuren. Problemet är att när det är så här varmt så är det inte riktigt så lång hållbarhet. Flera stycken har börjat ta värme innan de är slut. Måtte det bli kallt snart!

Idag fick vi en leverans av 8 ensilagebalar som numera ligger och trängs framför ladugården (där jag stod när bilden togs). Observera hur brant vägen lutar. Vi har få plana ytor i gårdscentrum. Men å andra sidan är det inte så mycket lervälling som det ofta är på landet så här års.


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...