tisdagen den 15:e april 2014

Lamningen 2014

Till skillnad från förra årets lamning så var årets mer välplanerad. Under hösten gjorde jag ett försök med brunstsynkronisering och begränsning av baggens tid med tackorna. På så vis visste jag när första lamning var möjlig och hur länge det fanns möjlighet.
Det var till och med så att jag hade hade hygglig koll på när tackorna hade brunstat och i vissa fall även bevittnat betäckningen. Två tackor had jag inte noterat någon brunst på, den ena av dem gick tom, Resultatet av försöket gav mersmak.

Resultat av årets lamning blev:
9 tackor av 10 betäckta
16 lamm, varav hälften baggar och hälften tackor
Endast ett dött foster (såg ut att ha varit död ett tag)
100% lammöverlevnad (räknas bland de som fötts levande)
7 tvillingpar, 1 enling och en där den andra tvillingen dött på tidigare stadie i livmodern (nämnt ovan)

Brunstsynkroniseringen gjorde så att 2/3-delar av tackorna födde första veckan, under vilken jag passade på att ha semester. Veckan efter körde jag bil till jobbet och övervakade via kamera om någon såg ut att lamma. Facit visade att inga lammade under arbetstid utan de gjorde det tidig morgon eller på kvällen.

Jag var på en kurs i lammöverlevnad i Svenska Djurhälsovårdens regi ett par veckor innan, vilket gav mig kunskap och självförtroende nog att kunna hjälpa till vid ett par lamningar. I de flesta fall tror jag att tackorna kanske skulle ha klarat av det själv men med större besvär, då många utav lammen inte låg med utsträckta framben i födslokanalen utan nosen kom ut samtidigt med framklövarna. I ett par fall var bara ena klöven framme vid nosen, den andra längre bak men inte bakåtslagen. Möjligen hade dessa födslar gått finfint utan mig, men nu var jag där så då hjälpte jag till.

Den enda tackan som bara burit ett ensamt foster tror jag däremot hade haft svårt att klara av det utan hjälp. Det var min äldsta tacka, 9 år, som jag fick med på köpet när jag köpte ett par djur från en genbank som skulle avvecklas. Hon fick inga kraftiga värkar och förlossningsarbetet fortskred inte som jag förväntade mig. Fosterblåsan kunde skymtas men kom inte ut på över en halvtimme när jag stod och tittade. Jag tog då hål på fosterblåsan och fick tag på frambenen och fick hjälpa till att dra ut ett ovanligt stort lamm för att vara Åsenfår, hela 3,7 kilo! När det kommit till skulderpartiet fick jag dra hårt för att få ut det, så hårt att jag han fundera på om jag skulle vara tvungen att avliva tackan... Jag vet att tackan inte fick något lamm förra året så möjligen var hon lite fet vilket gör födslokanalen trängre. Det är dock inte troligt att hon kommer att betäckas någon mer gång, med tanke på hennes ålder. Hon fick i alla fall ett stort och fint tacklamm som jag kommer att lägga på i min besättning.
Kallt i soluppgången

måndagen den 10:e mars 2014

Vår redan?

Nu är det ett år sedan första lammet kom till världen på vår gård, Pontus, som jag trodde skulle frysa ihjäl natten han föddes. Det var mer än 10 minusgrader den natten och gott om snö kvar ute. Nu i natt har det varit varmare än 6 grader och fåren har tillbringat natten ute pga värmen. På dagarna i helgen har det varit ca 15 grader varmt. Snön är borta. Gräset har definitivt börjat växa, krokusar och snödroppar blommar för fullt, besökta av enstaka bin.

Det är så att jag funderar på att släppa ut fåren i hagen, men det blir svårt att tänka betesrotation då, för parasiternas skull, så det får nog vänta. Men vi passade ändå på att släppa ut Fisen en stund. Fisen är förra årets flasklamm som vi sparat som sällskap till avelsbaggen. Fisen är också bagge, men så mycket mindre att rangordningsstriderna borde vara uppgjorda på förhand. Fisen är dessutom i alla lägen alltid mest intresserad av att kela! Till och med utsläppt ur ladugårdens relativa mörker!



Han gick så bra i koppel, och kom när man lockade på honom, så jag tror att vi ska fortsätta träna honom på frigång. Han verkar inte heller sakna andra får på samma sätt, han är väl alltför präglad på människor sedan uppfödningen, trots att han bodde med fåren hela tiden med undantag från första veckan.

fredagen den 21:e februari 2014

Ännu lever mina bin

Efter förra årets beska erfarenhet med fyra döda bisamhällen var det med viss vånda som jag tittade till mitt nu enda samhälle. De kom till mig som en svärm i somras och har blivit styvmoderligt behandlade, men det var kanske rätt medicin, för de lever fortfarande och är ungefär lika talrika som senast jag tittade till dem i november. Det var ca 7 grader varmt och vindstilla när jag besökte dem, inga var ute och flög. En del döda låg på flustret och en del på på nätbottnen som jag skrapade bort.  Jag ville inte rota i samhället i onödan nu, tittade genom plasten i översta lådan, där var det fullt med bin, och så drog jag de två översta lådorna åt sidan lite och kunde konstatera att även i den understa lådan var det gott om bin! De bebor alltså hela tre lådor Låg-Normal! Det blir till att dela tidigt om de inte ska svärma!

lördagen den 14:e december 2013

Myndigheters regler slänger ut barnen med badvattnet

En fårbonde utbrast i klagan över myndigheters kontroller och avgifter. Det var synnerligen välformulerat och jag har fått tillåtelse att återpublicera det här. Håll till godo, så här ser verkligheten ut för en mindre fårägare!

I somras fick vår gård kontroll av miljökontoret i Mjölby kommun, pga av att vi är ett livsmedelsföretag. Man delade in företaget efter riskklass och erfarenhet i en grupp som sedan ligger grund för en kontrollavgift. Man kontrollerade sedan lite uppgifter och tittade på en frysbox. Besöket tog ca 1 timme. Kostnad för kalaset var under tusenlappen precis.
Idag fick vi brev från miljökontoret igen där man återigen har gjort en indelning efter riskklass och erfarenhet och vi hamnar i samma grupp. Sedan har man lagt på 2 timmar i kontrolltillägg utan att motivera varför. Nytt beslut om förhöjd avgift till 1100 kr i Mjölby och Boxholms kommun per timme. Kalaset denna gång blir 3300 kr.
Förra året sålde vi ca 8 lamm direkt till konsument. Det blir ca 17500 kr i bruttointäkt. 18,8% av dem vill miljökontoret ha i kontrollavgift.
I somras ringde telefonen. En man frågade osäkert men beskt om vi märkte våra köttlådor? Han presenterade sig inte och förklarade vad han ville eller varför han ringde. Jag frågade helt enkelt vem är du och vad vill du? Då sa mannen att han ringde från miljökontoret i Mjölby kommun. Jag kände mig nästan ombetrodd och lite jagad.
Jag blir så JÄVLA ARG på detta landet ibland. Hur skall man orka som lantbrukare i Sverige? Denna miljö och kontroll och orättvisa konkurrens vi lever i om man jämför med EU. Idag är vi under 50% i självförsörjande gällande matproduktion, merparten kommer alltså från utlandet. Sverige håller på att MÖRDA sina bönder med sin byråkrati och kontroll. Snart finns bara kontrollanter som inte har nåt att kontrollera.
VAKNA SVENSKA FOLKET!
Tack Henrik, för att jag fick återpublicera detta!

Märk väl att detta är bara kontrollerna i ett avseende. Det säger inget om att vi inte får slakta hemma, ens om vi tar hem veterinär för att besiktiga djuren. Livsmedelsverket har så höga krav att det inte är rimligt om man inte har massor med djur. Det säger inget om eu-reglerna, kontrollerna och risken för retroaktiva återkrav om tillämpningen av reglerna ändras i efterhand. Det säger inget om tvärvillkoren som är så talrika att det är näst intill omöjligt att hålla koll på dem. Det säger inget om djurskyddskontrollerna, där "three strikes and your'e out" får en annan innebörd, nämligen, får du tre påpekanden, oavsett hur små och oavsett om de har åtgärdats, så får du djurförbud och får själv bekosta omhändertagandet av dina djur! Det är konstigt att det finns några aktiva lantbrukare kvar över huvud taget!

fredagen den 22:e november 2013

Lantbruket - klämt mellan oförenliga krav

I en debattartikel i SvD kan man läsa att "Bönder är fångade i ett ohållbart ekorrhjul", det är ett mycket bra debattinlägg som beskriver endel av de svårigheter som lantbruket ställs inför. Där beskrivs till exempel:

Jordbruket lider av en paradox som många utanför jordbruket inte verkar förstå. Ju mer det ökar sin produktivitet desto lägre blir priserna och desto fler bönder slås ut. På det sättet är bönderna fångna i ett ekorrhjul drivet av konkurrens. De tvingas ständigt rationalisera och öka produktiviteten, vilket leder till överproduktion och/eller sjunkande priser. Folk äter en viss mängd mat. Jämfört med industriföretag har bönderna mycket begränsad möjlighet att utveckla nya produkter för att kompensera för detta. Den produktutveckling som sker inom livsmedel drivs främst livsmedelsindustrin och handeln och inte av jordbrukarna som ju ”bara” levererar råvaror. 

Det finns många fler otrevliga faktorer i detta. Ta t.ex. mjölken. Den är dyrare idag i affären jämfört med för 20 år sedan, men avräkningspriset för bonden är lägre. Någon annan tar en större del av kakan. Lika dant med köttet, det är dyrare idag i affären men man får mindre betalt för för djuren man slaktar. Produktionskostnadera däremot har ökat, pga högre energipris, högre pris på insatsvaror (bekämpningsmedel och gödning) samt att förändrade regler tvingat den som vill fortsätta till stora investeringar.

Som om inte detta vore nog så ökar ständigt importen av råvaror som konkurerrar på ojämna villkor, djur som matas med antibiotika under uppväxten för att inte duka under av den osunda miljön, outhärdliga levnadsförhållanden (se t.ex. här en bild på fixerade suggor) och plågsamma transporter till slakterier. Denna ständigt ökande import gör att marknaden minskar för svenska lantbrukares varor, de slås ut av ohederlig konkurrens.

I debattartikeln konstateras vidare:

Större enheter har för det mesta inte högre produktion per enhet, däremot har de lägre kostnader. I USA använder mindre gårdar fyra gånger så mycket arbete och dubbelt så mycket maskinkapital per hektar majs jämfört med de stora gårdarna. Och sammanhangen är desamma här. De större gårdarna är helt enkelt ”mer effektiva”, för att prata ekonomiska. Jordbrukets produktivitetsökning har överträffat industrins under lång tid. Att grisar lider, landskapen läggs öde och naturen blir helt ensidig är så kallade externaliteter som inte finns med i priset på produkten.

Alltså, stora "rationella" lantbruk producerar inte mer per ytenhet, men de använder mindre mängd arbete och färre maskiner per ytenhet.Det står inget om energiförbrukning, men jag är övertygad om att den är högre för de stora gårdarna, om inte annat bara i de sträckor de måste färdas för att nå sina marker. En orsak till att de inte producerar mer är att med mindre arbetskraft och färre maskiner så kommer inte all bearbetning att ske vid en optimal tidpunkt, vissa måste göras för tidigt, andra kommer att göras för sent. Dessutom är maskinerna större vilket ofta innebär högre marktryck vilket minskar produktionen av marken

Rationaliseringarna har även inneburit specialiseringar på så sätt att det är mindre och mindre vanligt att en gård har både djur och odling. Spannmål odlas ofta på en gård och djur hålls på en annan, inte sällan är hela landskap specialiserade. Detta får till följd att denna rationalisering av lantbruket är ett mycket stort hot mot den biologiska mångfalden. En spannmålsåker är en öken för de flesta livsformer utom skadegörarna vilka bekämpas med gift. Skadegörarna gynnas ju dessutom av denna utveckling vilket gör att det krävs mer bekämpningsmedel. Det som gör störst nytta för den biologiska mångfalden är alla kantzoner, diken, stenar, åkerholmar och så vidare. Det vill säga sådant som gör lantbruket mindre rationellt, därmed finns en drivkraft att eliminera dessa för att öka rationaliteten.

Det är lätt att tänka att detta är smällar man får ta för att vi ska få billig mat, men det är en farlig väg att gå. Det kan lätt hända att vi sågar av den gren vi sitter på när vi rycker undan livsbetingelserna för sådant som stödjer oss, utan att vi behöver betala för det. T.ex. pollinerare,  maskar osv. All vår storskalighet förutsätter att detta ska fungera, och det gör det ju fram till en viss punkt. Problemet är bara att vi inte vet var den punkten finns. Kanske har vi redan passerat den utan att märka? Det kanske dröjer ett tag innan effekterna slår till.

Just nu verkar alla krafter i fel riktning, de driver lantbruket mot mer storskalighet, miljöförstöring och mindre biologisk mångfald. Jag tycker att en regering med några som helst ambitioner andra än att bara bli omvalda en period till, borde se till att gynna det småskaliga lantbruket, på bekostnad av det storskaliga. Kanske genom att höja grundavdraget till 100 000 kronor per år, som i en del andra EU-länder. Kanske genom att lätta på regelraseriet för allt som har med lantbruksproduktion att göra. Med den arbetslöshet som vi har vore det snarast till fördel om lantbruket blev mer arbetsintensivt. Det skulle vara till fördel för alla i vårt samhälle om fler timmar lades på lantbruk och djurskötsel än fas3 och jobcoachning som inte leder någon stans. Lantbruket är nyckel både till miljö och ett gott liv för människorna!

Småskalig sågning - Solosåg

I samband med att vi köpte traktorn så fick vi också tag på ett begagnat sågverk av typen Solosågen. Vi har tidigare goda erfarenheter av ett dylikt, som vi äger tillsammans med några av Calles släktingar. Men det är aldrig fel att ha ett eget, till rätt pris.Sågverket är en enkel modell, där man använder en större motorsåg med klyvslipad kedja för sågarbetet och en sågbänk av flygplansaluminium. Till skillnad från till exempel en cirkelsåg så är det ovansidan av stocken man bearbetar och har till hjälp lyftbara stöd som stocken ligger på.

När man sågar med Solosåg börjar man med att göra ett sågsnitt som är parallellt med sågämnets uppskattade centrum, på en ideal stock är det märgen eller centrum. Det betyder att man sågar bort mer i rotänden än i toppen av stocken. Man lägger också det här snittet olika långt från centrum beroende på vilka dimensioner man ska göra av den färdiga stocken. När detta snitt är klart så kan man ta en okantad bräda till genom att höja de två stöden lika mycket eller om snittet togs tillräckligt långt in för att vara yta på det kommande blocket så vänder man stocken ett kvarts varv så att den plana ytan ligger in mot de lodräta stöden.


Här är ett kritiskt moment. Om inte stocken ligger mot ordentligt så blir inte blocket eller plankorna vinkelräta. Även på denna sida tar man bort en ytbräda så att snittet hamnar på lagom avstånd från centrum. Vid denna första sågning så är de två stockstöden inställda på olika höjd eftersom stockens naturliga avsmalning gör den kilformad. När man i nästa moment vrider stocken ett kvarts varv till så kommer den att ligga på en sågad yta och då ska stockstöden vara lika höga. När man kommit så här långt så ska man här bestämma bredden på de finaste plankorna/brädorna som tas ut. Oftast tar man en okantad bräda förutom den så kallade baken, dvs spillet som blir av stockens utsida med bark på. De okantade brädorna läggs åt sidan för att kantas senare.

Så här långt har allt arbete syftat till att leda fram till ett block som har bredden av de kommande plankorna/brädorna och höjden av den samlade summan tjocklekar plus det som går bort i sågsnitten. Här är det en hel del räknande, för när man börjar såga detta block så tar man först bort den sista baken, en sämre bräda och sedan ska man få ut det egentliga sågutbytet. Om man har räknat fel så kan den sista brädan bli för tunn eller för tjock.
När man får mer erfarenhet av sågningen har man lättare att se de färdiga plankorna i stocken och därmed lättare att planera arbetet och vilken sida man ska börja såga på.

Vårt sågande med har ännu så länge inskränkt sig till att såga lite ekstolp som ska användas i ladugården och hönshuset för att stötta taket och bygga boxar. De behöver inte vara perfekta, men det mesta av ytveden måste vara borta. Det är också det som är fördelen med Solosågen, den är lätt att hantera ensam, jag bar till exempel ut den själv ur ladan före användning. Motorsågen kan användas till annat bara man byter kjedja och man kan till och med lätt ta med sig sågverket till skogen och såga upp plankor på plats. Man kan hantera grova stockar utan större besvär. De som är jobbigt är om virket är mjukt och inte lagom i längd för då kan sågämnet hänga ner, antingen på mitten eller i ändarna, när man sågar ut de sista brädorna. Det kan man avhjälpa med extra stöd eller att lägga en färdigsågad och torkad (därmed inte lika mjuk) planka under. Solosågen rekommenderas varmt till alla som har behov av småskalig sågning.

torsdagen den 21:e november 2013

Fossilfri varutransport - segelfartyg

Jag har ju tidigare berättat om mina erfarenheter från segelfartyg med skonaren Ingo från Göteborg. Om henne sades det att hon var den sista av de seglande lastfartygen som gick i lastfart. Hon slutade på slutet av 70-talet, men då var hon å andra sidan ett motorfartyg.

Nu visade det sig att det inte var riktigt sant, för det finns faktiskt seglande lastfartyg fortfarande. Säkert finns det fler, men i alla fall finns slupen Venus från Valdemarsvik som varje höst gör ett par resor ner till Öland för att lasta potatis och lök som sedan sälj i mindre kusthamnar på östersjökusten.


I söndags besökte hon Loftahammar och jag passade på att fylla på med mer potatis och lök i vinterförrådet. Det var fantastiskt att se denna lilla skuta, fortfarande med sin gamla Hundestedt tändkulemotor på 30 hästkrafter. Hon hade senast besökt Figeholm och när hon passerade kärnkraftverket (Oskarshamn) hade skepparen satt segel med vind som bar.




I lastrummet låg det säckar med potatis staplade, i skansen brann det i kaminen. Skeppare och ägare Lars Lind sålde direkt till slutkund, potatis lök och sill som han seglat från Mörbylånga, i sin egen protest mot lastbilstrafik och just-in-time-samhället. Och kunderna kom en efter en.

tisdagen den 19:e november 2013

Helgen i bilder

Den gångna helgen har varit fylld med senhöstens sneda solsken. Himmelens ljus har varit kallt, men allt som träffas av solen får en underbar lyster. Särskilt vackert tycker jag att rödfärgat trä är...


Även gamla snören till höhässjorna som ligger i den gamla oxvandringen fick liv av solens strålar.



En kompis såg en Grålle med tillbehör som stod och förföll i skogen på hans jaktmark, allt medan dess ägare förföll i ålderdomens glömska. Han tyckte att det vore bättre att vi tog hand om den. Denna helg körde vi hem redskapen på ett släp och traktorn bogserade vi efter vår stora (märk väl att den är pytteliten jämfört med kompisens traktor, det var den som kom med ensilagebalarna i föregående inlägg).


Alla hjulen var tomma på luft så vi fick börja med att pumpa dem.


Som synes hade den stått på samma plats i några år, så pass att björkslyet växt upp runt traktorn.


Här är ekipagen kopplade för hemfärd.


Nyss inkomna på vår mark, nästan hemma. Det var lite äventyrligt eftersom alla pedaler fastnade i nedtryckt läge om man tryckt ner dem. I nedförsbackarna var jag tvungen att bromsa för att inte köra på Fiaten, och sedan var jag tvungen att dra upp bromspedalen med foten för att bromsen skulle släppa. Bromsen på ena hjulet låste sig och fick övertalas att lossna genom några bestämda slag med släggan på bromstrumman. Lyckligtvis kan man ju bromsa hjulen var för sig på en traktor.

På väg över E22:an var det otäckt. Siktsträckan var inte så lång och bogseringen gick inte så fort. När vi börjat överfarten så dök det upp en bil som inte verkade ens släppa av på gasen, utan körde förbi i full fart precis bakom mig. Phu! Jag undrar vad föraren egentligen tänkte?


På väg för att hämta ännu fler redskap, vår traktor är så liten att jag åkte i skopan istället. Där uppe på höjden syns våra byggnader.


Redskapen ställde vi på vår lilla åker vid Qvistrum, där hoppas vi att vi kan ha en större trädgårdsodling nästa år. Där kan Grållen passa bra om vi får liv i den. På andra sidan vägen ligger denna vackra kohage.


Korna har lämnat tagel på taggtråden som glänste vackert i alla färger.


söndagen den 17:e november 2013

Milda vinterns bekymmer

Den  ovanligt milda hösten får mig att undra över hur det står till med vårt klimat. Global weirding låter som en bra beskrivning. Förra året kom den första snön härikring den 25 oktober. Den smälte naturligtvis bort men från den siste november så låg snön ända fram i april. Det har sina bekymmer, med tjäle i marken när man inte vill det och sluttande isgata på gårdsplanen och vägen upp till gården. I år är det istället mycket milt, gräset växer fortfarande.

På lördagen var det hela 13 grader varmt så jag tyckte att det passade att titta till mitt enda bisamhälle en sista gång. Det har blivit högst styvmoderligt behandlat i år beroende dels på att jag haft mycket annat att göra som inte kunnat skjutas upp till morgondagen och dels på att de är ganska ilskna och inte lockar till besök. Denna dag var de förhållandevis lugna, bara enstaka bin vände gadden uppåt och hotade när jag lyfte på locket.


Det jag slogs av vad hur mycket bin det är i kupan. På grund av deras humör har jag inte brytt mig om att ta försöka tränga ihop dem på färre antal lådor. Jag gick inte igenom hela kupan nu, vill inte riskera att drottningen förolyckas i hanteringen. Jag nöjde mig med att dra de två översta lådorna åt sidan och förväntade mig att hitta en tom låda i botten, men det var fullt med bin där med! Nu är frågan om fodret jag gett dem räcker till. Jag gav dem endast 16 kilo socker då jag räknade med att de hade en hel del honung kvar, men jag hade inte räknat med att de skulle uppta tre lådor LågNormal, och sannolikt fortfarande lade ägg. Gav dem en påse apifonda (2,5 kilo) så att de skulle få lite tillskott, nu när det ändå är varmt nog för dem att ta det.

En annan följd av den milda vintern är hållbarheten på ensilaget. Vi köper in ensilage och räknar med att en bal ska räcka en vecka till alla djuren. Problemet är att när det är så här varmt så är det inte riktigt så lång hållbarhet. Flera stycken har börjat ta värme innan de är slut. Måtte det bli kallt snart!

Idag fick vi en leverans av 8 ensilagebalar som numera ligger och trängs framför ladugården (där jag stod när bilden togs). Observera hur brant vägen lutar. Vi har få plana ytor i gårdscentrum. Men å andra sidan är det inte så mycket lervälling som det ofta är på landet så här års.


onsdagen den 30:e oktober 2013

Nya får!

Efter lång tids tragglande verkar det som om jag ändå kan få min besättning godkänd som genbank för Åsenfår. Med det följer ju också ett ansvar att verka för rasens bevarande. Därför skulle jag skaffa åtminstone en ny avelsbagge. Problemet med en ovanlig fårras är ju ofta att det kan vara långt till andra besättningar för att utbyta bagge, men jag hittade en som bara var knappt 20 mil bort.

Det fanns faktiskt en besättning med Åsenfår på närmare håll, den är själva ursprunget till min besättning. Ägarna har dock fattat beslut att avsluta sin genbank. Då de inte fått några djur sålda så bestämde jag mig för att köpa ett par av dem för att inte alla skulle gå till slakt. De jag valde var en tacka med lamm där lammet var helt svart. Även tackan var mörkt grå. Dessutom fyndade jag en äldre tacka som inte alls är släkt med de andra djuren jag har. Hon är född 2005 och alltså 8 år, men kommer förhoppningsvis att ge lamm ett par år till.

Alla inkommande djur har behandlats med zinksulfat, blivit avmaskade och fått tillbringa en tid i karantän.

Sudden (svart), Brummelisa (grå) och Trollet (vit)

När de nya tackorna släpptes ut från sin box i ladugården och fick bekanta sig med gruppen blev det en hel del gruff och stångande. Framför allt var det den äldsta tackan, Trollet, som alla ville göra upp med. Detta var lite förvånande för mig för när bara de tre nya stod till sammans så var Trollet inte dominant utan flyttade på sig när den andra tackan, Brummelisa ville fram. Lammet, Sudden, verkar i alla fall vara allra lägst i rang och ibland kan de andra vara ganska elaka mot henne.

Trollet till vänster och ledartackan Strecket till höger

Hos baggarna gick det betydligt lugnare till. När jag släppte ut nya baggen Alfons, så var det mycket luktande men knappt något stångande alls! En baggrupp verkar vara ett harmoniskt gäng!

Största bagglammet Pontus (mörk) och Alfons bekantar sig

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...