torsdag 27 juni 2013

Mycket med fåren

Nu är det slutmatat med flasklammet Fisen. Igår fick han sin sista nappflaska med lammnäring. Nu förväntar vi oss några dagar med ihärdigt bräkande från honom innan han får upp farten ordentligt på gräsätandet. Den senaste veckan har vi dock märkt att han ätit betydligt mer än innan så det ska nog gå bra

Strecket kollar så att veterinären skriver  rätt.

Vi har en tacka som periodvis har haltat. Efter veterinärbesök visade sig hon ha en limax-utväxt i klövspalten.Möjligen har det börjat med en sticka som sedan har utvecklat sig. Limaxen är behandlad och tackan står i sjukbox så länge. Det betyder att jag får slå gräs med lien igen. Tackan (vid namn "Strecket"), hennes två lamm, Fisen och den enda tackan som gick tom i år, Piff, går hemma på ladugården med utegård vars bete inte riktigt räcker. Turligt nog, eller snarare på grund av ihärdig träning, så har jag äntligen fått till det med lien. Jag har ett bra orv, ett passande lie-skär och teknik som passar med både lien och mig, så nu går det som en dans, även om vallen jag slår har gammal underväxt som försvårar det hela. Jag tröstar mig med att nästa gång den slås blir det lättare.

I min nya stora hage går resten av fåren. Det har varit betesmark fram till 70-talet och är fortfarande till största delen öppet, även om det växer örnbräken så att fåren försvinner i grönskan.
Här kommer de fram ur grönskan, några till
kommer under taket av örnbräken och syns inte alls!


Lyckligtvis äter de inte av örnbräken-plantorna, det hade inte varit så bra för dem, men aspslyet har de redan ringbarkat. Vi fäller det eftersom för att ge dem tillgång även till löven och resten av barken. Det är fascinerande att se vilka trädslag de äter och vilka som får vara i fred. När det gäller bark så är det asp och ask som gäller. Enstaka tallar och sälgar har fått släppa till lite bark. Bladen äter de av nästan alla lövträd, inte så mycket på ek och björk dock. Granen har fått vara i fred. I skogen äter de bladen på hallonplantor, blåbärsplantor, nypon och till min stora förvåning gillar de gräset kruståtel, som annars brukar vara ett stort bekymmer vid plantering av skog på slutavverkningar. Också till min förvåning har de lämnat smultronbladen.

I denna nya hage har vi lagt ner extra möda för att inte lämna öppet för vargen. Gropar där den kan tänkas krypa in har spärrats genom att slanor har spikats fast mellan de närmaste staketstolparna och staketet har höjts extra där det finns något att stå på. Förmodligen räcker det inte för att hålla ute en riktigt motiverad varg, men kanske annars. Jag har ännu inte fått något svar om min ansökan om rovdjursavvisande stängsel, men befarar avslag pga den senaste tidens utveckling av "Västerviksvargen". Mer om detta i ett senare inlägg.

måndag 17 juni 2013

Det är svårt att ändra åsikt

Att byta åsikt, från en ståndpunkt till en annan, det är svårt! Men som jag läste någon stans, så handlar det om att ta till sig något känslomässigt, annars spelar det ingen roll hur mycket fakta man översköljs med, man kommer troligen ändå krampaktigt hålla kvar vid sin gamla invanda åsikt. Om man däremot tar till sig något känslomässigt så går det inte att stå emot.

Jag har ändrat åsikt. Från att vara mestadels för en stark vargstam i Sverige till att istället vara mot. Hur kom sig detta?

Detta var mina tidigare argument för:

  • Det är för högt tryck av klövvilt i våra skogar vilket innebär en utarmning av den biologiska mångfalden
  • Jägare som protesterar mot varg vill bara skydda sitt fritidsintresse, det kan inte ställas mot en arts överlevnad
  • Att jakthundar dödas av varg är smällar man får ta, fler jakthundar dödas varje år av sina ägare
  • Vårt "sätt att leva" kan inte ställas mot en hel ras' överlevnad
  • Tamdjursägare får väl sätta upp rovdjursstängsel
  • Vi kan inte ha vargjakt eftersom jägarna jagar med ojusta metoder
  • Varg är inte farligt för människor


Vad har då fått mig att ändra åsikt? Vissa saker har varit faktabaserade

  • Tveksamma argument för den högre biologiska mångfalden vid närvaro av varg, framför allt växer den hävdade men mindre produktiva marken igen, den som har störst biologisk mångfald!
  • Varg har bevisligen visat sig farlig för människor, dödade människor i Kolmården och Kanada
  • Bidragen till rovdjursstängsel är en droppe i havet, dessutom behöver de underhållas mer än stängsel som inte ska skydda mot rovdjur. Detta underhåll får djurägaren ingen ersättning för.
  • Att jakten påverkas betyder framför allt att statens vilt  åsamkar markägaren en utebliven intäkt som staten inte ger ersättning för. Markägaren står handfallen och kan inget göra för att påverka situationen. Jämför med en hundägares strikta ansvar.
  • Om alla fårägare inhägnade sina hagar med rovdjursavvisande stängsel så skulle det påverka övrigt vilt väldigt kraftigt, då inte heller de kommer förbi rovdjursstängslen  (möjligtvis med undantag för älg som istället skulle förstöra stängslet), på så vis tvingas viltet ut på vägarna för att komma förbi hagar med ökade trafikolyckor som följd.
  • Vargen går inte på vildsvin så länge som det finns andra byten att ta, till exempel tamdjur.


Det som framför allt fått mig att byta fot är erfarenheter i min nya roll som fårägare, och det är mer känslomässigt. Jag fasar för att komma ut i hagen och upptäcka döda och skadade djur. Många gånger skadas djuren allvarligt men dödas inte. Lyckligtvis har jag ännu inte drabbats av något angrepp på mina djur, det har dessvärre två andra i min kommun, tre gånger.
Däremot har jag slagits av den attityd som djurvårdande myndigheter har mot oss djur- och fastighetsägare. Vi ska minsann uppfylla våra skyldigheter, rapportera om antal får, skriva dokument om förflyttningar av djur, märka djuren i öronen, ha produktionsplatsnummer för varenda bete och journalföra allt som sker i besättningen. Annars riskerar man böter, djur som omhändertas på min bekostnad och djurförbud. Gud förbjude att man söker EU-bidrag för då drabbas man av ett helt batteri till med krav! Krav som myndigheterna dessutom kan ändra i efterhand och kräva in bidragen retroaktivt.

Vad får man för det av myndigheterna? Ja, man får t.ex. läsa i sin lokala tidning att det skett angrepp av varg i sin kommun, för någon typ av uppsökande information får man inte, trots att djurägare är grundligt registrerade. Man får inte veta ett smack om var man observerat varg, för det är under reproduktionssäsong och vargen har en skyddad bevarandestatus. Och om djuren råkar bli angripna av varg så får man möjligen ersättning för dödade djur (jag skriver möjligen, för det är inte alltid som länsstyrelsens besiktningsmän anser att det är varg och då blir det inga pengar), men eventuella veterinärkostnader för skadade djur får man betala själv, så också står man utan ersättning för förlorad arbetsinkomst. Jämför återigen med hundägarens strikta ansvar.

Jag går ut i hagen med bävan varje gång, tills jag kunnat räkna in mina djur. Ja, jag har kompletterat mitt stängsel för att bättre avvisa mot varg, men det uppfyller på intet sätt de kriterier som finns för vargstängsel. Om jag skulle söka stöd för att bygga rovdjursavvisande stängsel så får jag inte börja förrän jag fått besked om stödet, för jag får ingen ersättning för inköp jag gjort innan beslut tagits. (Rättelse: Om länsstyrelsen beslutar att jag ska få stöd så får jag ersättning för utlägg jag gjort efter att ansökan inkommit till länsstyrelsen. Det är ju dock en tveksam framgång, då jag kanske skulle välja att göra ett enklare och billigare stängsel men som jag ändå skulle bedöma som tillräckligt ifall jag vet att jag får stå för pengarna själv. Om jag däremot får rovdjursbidrag så MÅSTE jag välja ett betydligt mer omfattande stängsel, annars får jag inte bidraget) Skulle jag vara väldigt förutseende och ansöka om att bygga vargstängsel utan att det fanns en varg i min omedelbara närhet så är sannolikheten dessutom stor att jag skulle få avslag. Om det finns varg i närheten, så hinner man alltså inte få besked fort nog, finns det ingen varg i närheten så blir det troligtvis avslag alltså...

Jag anser att vargar som angriper tamdjur borde tas bort snarast. Så utrotningshotad är inte vargen. I Ryssland är det samma vargstam och där finns det gott om dem, det är på intet sätt så att vi själva måste axla ansvaret att hålla djurarten vid liv. Man borde också jaga varg på ett sådant sätt att den håller sig skygg för människan även i fortsättningen. Annars kan det hända att vi får se liknande incidenter i Sverige som i Kanada.
Jag anser att staten borde ersätta markägare och andra till fullo för de ekonomiska förluster man lider på grund av statens vilt som man själv inte får påverka. Som det nu är får markägare och landsbygdens folk bära en oproportionerligt stor andel av kostnaden. Det enda sättet man kan påverka kostnaden på är att avveckla djurhållningen.
Är detta vad vi vill ha på allt utom slätternas jätteåkrar?


måndag 3 juni 2013

Dåligt system för varningar om varg

Under den senaste veckan har det varit två attacker av varg mot får i min kommun. Det första var natten till förra måndagen. Då dödades sex får och sju skadades så svårt att de fick avlivas. Redan fredagen efter så angrep det som troligen är samma varg på nytt får. Den här gången var det baggar, där tre var döda när ägaren hittade dem och en svårt skadad.

Just artiklarna i tidningen är min första indikation på att det hänt. Vid den senaste attacken var det ju dessutom nästan tre dygn senare. Inte ens om jag tittar på länsstyrelsens hemsida kan jag hitta information som publicerats tidigare. Jag tycker det är ganska anmärkningsvärt att inte ens vi som är fårägare i närområdet kan varnas så att vi kan ta in våra djur när man nu vet att det finns en varg i närheten! Det är ju inte så att myndigheterna inte vet var vi finns eller vilka vi är! Alla med registrerad fårhållning borde ju lätt kunna informeras om fårangripande varg. Istället är det här svaret jag får på en direkt fråga:
Hej Ylva!
Idag finns inget annat system för att meddela fårägare, jägare, markägare, allmänhet om angrepp på tamdjur utöver de pressmeddelanden som Länsstyrelsen skickar ut så snart något har hänt. Vi brukar vara snabba med att lägga ut information på hemsidan.
Vi har talat om att framöver utarbeta ett nytt system där man kan registrera sig via vår webbsida så att man får epost så snart som vi lägger ut information om någon händelse. Annars finns möjligen en RSS funktion på hemsidan så att man får info så fort någon nyhet läggs ut. Tror man kan välja vilken typ av nyheter man vill få informations om tex rovdjursangrepp. Carina kan rätta mig om jag har fel ang RSS flöde.
Hälsningar!
Mattias
Den Mattias som undertecknat är Mattias Persson som är rovdjurssamordnare på Kalmar läns länsstyrelse.

Mellan det senaste angreppet och mina får är det ca fem mil för bil eller motsvarande. För en varg som vandrar är det i alla fall inte längre. Det betyder att vargen skulle kunna ha varit hos mina får redan natten mellan lördag och söndag. Då duger det inte med att publicera nyheten tre dygn senare!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...