Äntligen ute

Efter vår dåliga start med fåren så har vi nu kommit igång och det går mycket bättre. Vi har gjort klart vinterhagen som är i anslutning till ladugården och de har fått komma ut igen. Hagen är liten med förvuxet gräs så det är ju inget att beta just, utan bara för att få komma ut, något som de verkade uppskatta. Men det var med stor tvekan som de gick ut genom dörren när vi öppnade den.

För att de ska komma när vi lockar så har vi börjat kombinera en koskälla med havrehinken. Koskällan hörs så mycket längre än rasslet i hinken, tänker jag, ifall att de skulle ge sig iväg lite längre någon gång (antar att det räcker med att de är utom synhåll...). Numera kommer de springande om de ser oss, för antingen får de havre, ensilage eller kel, alla mycket uppskattade företeelser.

Och så är de ju tysta. Enda tillfället vi verkligen hört bräkande var när vi gjorde ett försök att skilja av två årslamm som är lite lösa i magen. De blev dock väldigt stressade av att inte vara med de andra och bräkte så hjärtskärande att vinsten kändes tveksam i förhållande till stressen.

I ladugården har vi byggt ett nytt foderbord i kornas gamla. Bort med de gamla grindarna i trä och upp med nya horisontella brädor. Som foderbord har vi formplyfa med självfall som ska hindra att de har en massa mat kvar som de inte når.

Kvar att göra är att ordna mera permanent uppsättning av skivorna och sätta dit vertikala spjälor nedtill så att inte fodret åker ut av bara farten. Baggens horn får bli mått på hur brett det ska vara. Nu får de alla plats att äta samtidigt och det finns utvidgningsmöjligheter för kanske fem får till.