Lamningstider

Nu har lamning kommit igång med mera fart. I morse föddes ett par tvillingar, en bagge och en tacka, och i går natt ett litet tacklamm. Det är flera som ser ut som om juvren ska spricka när som helst. Så idag har har snickrat tre lamningsgrindar till. Nu har jag så att vi kan ha fyra lamningsboxar samtidigt.

Två och en halv vecka gamla Pontus tittar på lillasyster.

Tackan med tvillingar, Strecket, får lamm för andra gången. Hon hade ett juver som var i klass med en kossas, med tjocka spenar som pekade rakt ut åt sidorna, snarare bakom än framför bakbenen. Eftersom det såg så överfyllt ut så bestämde jag mig för att prova att mjölka henne, för att bygga upp ett lager av råmjölk. Av en kollega hade jag fått en bröstpump av Apotekets modell som kunde funka fint på hennes spenar. Jag mjölkade först ett par drag för hand för att få lite i botten av mjölkpumpen, sedan var det bara att stoppa in spenen i pumpen, trycka det mot juvret och dra. Det fungerade fantastiskt bra! Pumpen var strax full, jag tömde i en färdigpreparerad liten pet-flaska och fortsatte mjölka tills jag hade ett par deciliter. Mer vill jag inte stjäla från de små tvillingarna.

Lite kladdigt blir det när tackan är nyförlöst.

Jag jobbar också hårt med att inte vara så nojig. Tackan som lammade i går natt, Pricken, fick vara ifred efter att jag sett att lammet fått sig en ordentlig slurk. Det fick å andra sidan till följd att jag missade efterbörden. Jag vet inte om den har kommit, eller om hon har grävt ner eller ätit upp den. Jag pratade med ett par andra fårägare, den ena sa att de ofta äter upp efterbörden, den andra sa att hon aldrig haft problem med kvarhållen efterbörd, tackorna hade inte blivit dåliga. Jag bestämde mig för att låta henne va så länge hon ser ut att må bra.

Streckets besvärliga spenar låter jag också vara ifred, eftersom jag sett det ena lammet kissa och det andra bajsa. Jag antar att de inte skulle göra det om de inte hade fått i sig någon mat.

Busigt lamm

Lammet Pontus är nu överallt och busar. Hoppar gärna upp på foderbordet, när det är tomt på ensilage klapprar hans små klövar som Bambi på hal is. Om det däremot är mycket ensilage i, så kikar han över kanten och ser ut som om han ska hoppa ur på utsidan av fårboxen. Jag har ställt upp en stol så att han ska kunna hoppa tillbaka in sedan, annars blir väl Mamma Black ifrån sig.

Pontus står i foderhäcken, mycket nöjd!

Igår när vi stod och pratade med grannen utanför hagen så ser vi hur Pontus helt sonika traskar rakt igenom fårnätet. Han står på utsidan och ser ut att fundera på vad han ska göra nu. När jag går emot honom så kliver han in i hagen igen, genom en annan ruta, helt utan besvär. Jag anar att vi kommer att få problem att hålla lammen inne... Nu när snön som vi fick i förra veckan (ca 2 dm) smälter undan så kommer vi att ha dem inne helt och hållet, tills det blir dags för betessläpp med förhoppningsvis betydligt fler lamm. Tills dess tror jag att jag ska köpa in flexi-nät med små maskor nedtill, så att inte lammen skaffar sig några otrevliga vanor!

Han verkar ha förkärlek för de två minsta ungtackorna, som är ganska exakt ett år gamla nu. Jag har sett hur han jagar dem. Ja, man kan verkligen inte kalla det något annat, han springer efter och tackan gör uppenbara försök att bli av med den lille förföljaren genom att springa undan och försöka gömma sig bland de andra tackorna. Jag har även sett honom försöka bestiga ungtackorna, trots att han bara är två veckor gammal!

Men det är också en mycket trevlig figur. Han kommer gärna fram och vill bli kliad och klappad. Om man går in till honom och sätter sig ner när man kliar, så lägger han sig bredvid och myser. Sonen satt till och med i hagen med sovande lamm i knät!

Pontus sover i sonens knä.

 Vad ska det bli av denne lille gynnare månne? I första hand ska vi försöka sälja honom till liv, vi kan inte ha honom kvar i vår egen besättning då han är alltför nära släkt med tackorna.

En vanlig dag på landet

På kvällarna i arbetsveckan hinner jag inte med mer än det allra nödvändigaste, så det måste bli på helgen som alla stordåd görs. Och det vanliga livet. Här nedan tänker jag beskriva hur en vanlig dag på landet kan te sig hos oss.

Lördag:
Upp och äter frukost vid sju-tiden. Lite lugnt på morgonen, det är så kallt ute, nästan 20 minusgrader.
Ut vid åtta-tiden och gå till fåren. Inga nya tecken på lamning, men lammet Pontus har återigen lyckats rymma från boxen där han och hans mamma går, båda bräker oroligt. De återförenas och får vara i fred en stund innan de släpps ut i den stora fårboxen. Kul och se hur alla inspekterar den nye medlemmen.

Sprider ut det som kvarlämnats av gårdagkvällens ensilage som strö, ger dem frukost. Pontus hoppar upp på foderbordet ett par gånger och får hjälpas tillbaka. Städar i ladugården. Bär ut gamla plankor som blivit liggande, sopar golv.
Vid 10-tiden har solen börjat värma och vi börjar byta bränsleslang på på en skotare. Bränslelangen är lång och går från motorn under hytten, under alla slangar där, men över hjulaxeln, till bränsletanken som är placerad i midjan på maskinen.

Slangen är skör och går av när vi håller på. Järnet är kallt. Det här är främsta orsaken till att jag slutade köra skogsmaskin, jag tycker inte om att meka med dem. Efter någon timme så är maskinen igång med nya bränsleslangen.
11-kaffe och en smörgås. Maskinen dör igen när Calle ska köra iväg med den. Det är nog något mer problem. Luftar igen och får igång den.Städar mer i ladugården Sätter på disk- och tvättmaskin. Hem och äter. Calles föräldrar kommer lagom till kaffet med fikabröd.
Vid fyra-tiden åker jag 500 meter åt andra hållet för att hjälpa Calle vid en avverkning. Det är ett gammalt grustag med väldigt branta sidor som är både otäckt och svårt att hugga i. Bra med en extra person i närheten om något skulle gå fel.

Hjälper till med att dra ihop massaved och bränn-ved. Där borta har vi en gammal lada till. Går och kikar lite på den, det finns mycket gammalt kvarlämnat där, bland annat två hästräfsor och två såmaskiner.

När det mörknar åker vi hem. Får ett infall och bestämmer oss för att i det sista dagsljuset fälla de två stora barrträden som stått mitt på gårdsplanen (om man nu kan tala om en sådan) och förfulat. Den ena, tallen, måste läggas rakt över uppfartsvägen och allt ris måste bort. Väldigt mycket ris visar det sig. Vi är inte klara förrän kvart i åtta på på kvällen! Det är då mörkt sedan länge och vi har jobbat med pannlampor och med viss hjälp av garagebelysningen. Äter en tallrik fil, ingen orkar laga mat. Går ut till fåren för att ge dem kvällsmålet. De får en stor tallgren att gnaga på, uppskattat!
Vaknar på natten och går och tittar till fåren. Inga nya lamm på gång.

Söndag
Går upp vid sjutiden, äter frukost. Vi har fått en bättre utsikt!

Vid åttatiden ska Calle åka iväg med maskinen för att skota medan det är kallt på morgonen. Maskinen dör efter bara någon minuts varmkörning. Det är något annat fel... Det går inte att lufta bränslesystemet. Skruvar sönder matarpumpen och finner att backventilen har kilat fast sig i stängt läge. Knackar loss den och skruvar ihop och maskinen går igen.
Tittar till fåren, inga nya lamm på gång. Dottern blir hämtad av en lekkamrats pappa, den familjen är också månskensbönder, blir lite prat.
Vid niotiden sätter vi igång med avverkningen igen. Några grannar går förbi, blir lite prat.
Hem till 11-kaffe. Pratar med grannen om att hämta en ensilagebal, eftermiddagen passar bättre, lastar av ett vedlass från släpkärran. Maskinen har stannat igen! Den här gången visar det sig dock vara glapp i huvudströmbrytaren, även om det ger snarlika symptom.
Hem och laga mat, lunch vid halv två. En kompis har kommit förbi och får sig lite lunch.
Vid halv tre åker jag till grannen, ca 500 meter bort och lastar på en ensilage-bal på släpkärran. Pratar lite om ventilation av ladugårdar. Grannen har köttdjur med uteluftsklimat, men dragfritt, i ladugården. Tänkvärt! Hem och fodrar fåren, som fick lite lite till frukost.

Vid fyratiden åker jag bort till Calle igen och hjälpler till med hopdragning. När det bara är körning kvar åker jag hem och klipper ett får. Det tar dryga timmen, fåret blir rätt bra, men det blir några små klippskador. En gammaldags fårsax är inget att leka med!

Äter middag vid sjutiden, Calle åker och handlar i den närmaste butiken, 8 kilometer bort, som råkar ha öppet till 22 varje dag. Tur för oss det! Jag är ute och kvällsfodrar fåren. Inga nya lamm på gång.

Trött, stupar i säng. Tur att man har en vecka på jobbet att vila upp sig!

Datasäkerhet för vanliga - om e-post som hamnar fel

Jag har inte ett jättevanligt namn, men inte så ovanligt att jag är ensam om det. Vi är väl ca 20 i landet som delar samma för och efternamn. Jag var dock först med att skaffa gmail-adressen förnamn.efternamn@gmail.com. Att ett par av de andra har försökt göra det samma har jag upptäckt i min mailbox. Där får jag nämligen de mail som kommer till min adress istället för deras, pga skrivfel i adressen.

Det är då inte alltid så lätt att få tag på vederbörande, ofta handlar det om medlemskap i någon förening eller ansökningar om jobb som jag får kryptiska svar på (nej, jag har varken sökt jobb på länsstyrelsen i Värmland eller hos en sjuksköterskeförmedling i Stockholm). Den ena personen fick jag tag på tack vare att det var flera personer på adressraden som jag kunde kontakta som sedan kontaktade vederbörande. Jag fick då klart för mig att hon hade registrerat samma adress som jag, men utan den svenska bokstaven i efternamnet, alltså inte bara utan prickar. Detta verkar vara en olycklig adress eftersom det är oerhört lätt att skriva fel.

Detta blottar en intressant del av datasäkerheten. Denna person har tydligen ett medlemsskap i Åhléns kundklubb men epostadressen blev fel så reklammailen hamnade hos mig. Jag uppmärksammade vederbörande på problemet och bad henne att rätta till sin adress men inget hände. Så idag när jag fick ännu ett reklammail så surnade jag till lite och tänkte att jag kan kanske ändra det själv. Tydligen kunde man logga in med sitt kundnummer som stod i mailet (Sic!) och postadressen som inte var särskilt svår att googla fram. Vips hade jag raderat den felande bokstaven och sparat nya inställningar. Vilken säkerhet! Jag skickade också ett mail till vederbörande och berättade att jag hade ändrat. Jag har ännu inte hört några reaktioner på det...

Men det allra roligaste exemplet var en person som tydligen skulle skicka in en ansökan till "Svenska Nyhetsbyråns Skribentskola" som enligt hemsidan är:

SNB:s skribentskola är en unik utbildning för nästa generations borgerliga frilanspennor, ledar- och kulturskribenter. 

Om du har funderat på varför borgerliga skribenter låter lika dana så är det alltså svaret, de går i samma skola! ag har ingen aning om hur det kom sig att ansökan hamnade hos mig. Jag kollade igenom alla namn som jag hittade på hemsidan, men hittade inget som ens avlägset liknade mitt. Möjligen känner han någon av mina epost-dubbelgångare och på så sätt råkade skicka till fel person. Men jag fick i alla fall hans CV och personliga brev. Eftersom jag själv håller på endel med rekrytering så tänkte jag att jag kanske kunde lära mig något av dem. Och fick mig ett gott skratt! Det här är alltså en person som är borgerligt aktiv och jobbat som skribent på diverse obskyra borgerliga tidsskrifter som skriver såhär i sitt personliga brev:

Kanske skulle jag kunna skriva en sådan sort brev som bara sammanfattar mitt redan bifogade CV eller kastar ut en mängd superlativ och plattityder utan mening. Men nej, låt mig istället berätta om varför jag valt att ägna mig åt opinionsbildningen och varför jag tror att det arbete vi levandegör i (avidentifierad borgerlig tidsskrift), och även fortsättningsvis önskar utveckla, är så viktigt.

Med tiden har jag kommit att se kulturens överlägsna position jämte politiken. Jag inbillar mig nämligen att politiken bara har det manöverutrymme medianväljarens kulturella föreställningsvärld tillåter. Vare sig mer eller mindre och därför spelar det ingen roll vilka effekter en teoretiker eller folkvald vill hävda att den enskilda reformen bibringar,så länge den för väljaren inte framstår som naturlig. Det är därför vi genom tidningen vill diskutera kulturvärld snarare än realpolitik där frågorna om förlorad humanism, bristfälligt samhällsberättande och utslocknade bildningsideal blir särskilt påträngande utmaningar för den svenska borgerligheten, om man önskar få svar på hur vi bäst formger möjligheterna för ett långsiktigt förändringsarbete.

För att stärka min tes kan jag inte låta bli att låta tankarna gå till den gamle Georg Brandes som genom sina estetiska principer för den nya realismen, lade grunden för det moderna genombrottet för den skandinaviska litteraturscenen med vapendragare som Strindberg och Ibsen vid sin sida. En språklig reform för det samtida berättandet som fullständigt kom att omdana den allmänna samhällssynen och lade i slutändan också grunden för den skandinaviska identiteten, så som vi känner den i dag. Präglad av sin strindbergska svärta och sitt bergmanska svårmod. Osv

Jisses säger jag bara! Har du lyckats läsa så här långt? Här någonstans kroknade jag, försökt läsa högt och följa den röda tråden... När jag slutat läsa sade jag till mig själv att det här är en person som kommer att dyka upp bland de politiska broilersarna in en inte alltför avlägsen framtid - som av en händelse har han nu börjat som vikarierande ledarskribent på min lokaltidning! Han skulle bara veta vad hans bristande säkerhetsrutiner resulterade i...

Första lammet fött

I söndags kväll såg jag alla de tecken som man brukar räkna upp som tecken på nära förestående lamning:

• Juvret hade vuxit till synbart under dagen
• Inte intresserad av grovfoder
• Lite kort i humöret
• Höll sig lite för sig själv
• Krafsade i ströbädden
• Lade sig och reste sig om vart annat
• Hade uppenbarligen ont
• Svansen stod rätt ut
• Magen hade ramlat ner
• Gropar syntes på sidorna, i midjan ("hungergropar")

Den som visade dessa tecken var min sällskapligaste tacka, Black. Jag har ju sett under veckan som gick att hon hade fått synligt juver, från att ha varit en tämligen slank och pojkaktig ung tacka så blev hon "tackan with the boobs".

Jag höll mig kvar inne i ladugården efter kvällsfodringen och lade sista handen vid lamningsboxarna. En annan fårbonde hade påpekat att det nog var för långt mellan de nedersta spjälorna, ett litet lamm kunde lätt ramla ut där. Förlossningen fortskred inte synbart. Det var dessutom kallt, neremot minus tio som kallast, och jag bekymrade mig för hur det skulle vara för ett litet lamm att komma till världen i så ogästvänlig miljö. Vid halv tolv, två timmar efter att jag sett första tecknen så gick jag in för att värma mig, då hade jag ännu inte sett någon blåsa, än mindre några klövar sticka fram. En timme senare gick jag ut igen och möttes av ett spätt litet bräk när jag öppnade dörren, och ett helt annat kuttrande ljud från den nyblivna mamman! Lammet var helt nyfött och hade ännu inte rest sig, jag lyfte in det i en av lamningsboxarna och hämtade en grind att sätta för. Lammet var plaskvått och ladugården kall. Black slickade och slickade under ihärdigt kuttrande. Ganska omedelbart var lammet uppe på benen, men det där med att dia verkade vara svårt att komma till!

Livet kan ju inte vara slickande allena, så jag gjorde mitt bästa för att hjälpa till för att lammet skulle hitta spenen. Jag mjölkade några tag med handen, rejält med mjölk verkade det finnas i alla fall. Ju längre natten gick och lammet kändes kallt funderade jag över mina alternativ. Jag hittade inte den nappflaska som jag var säker på att jag hade någon stans, men väl en pipmugg. Mjölkade ur lite och försökte mata lammet med den, men resultatet var inget vidare, det lät snarare som att jag försökt dränka det i mjölk... Några gånger hade lammet spenen i munnen och sög lite grann, men det kändes för fjuttigt. Jag torkade lammet så gott jag kunde med hjälp av handdukar och Black fortsatte med sitt slickande.

När klockan närmade sig fem på morgonen och jag inte tyckte att jag gjorde några synbara framsteg och inte hade några bra alternativ så beslöt jag mig för att låta naturen ha sin gång, vad det än månde vara. Jag hade bestämt mig innan att vi inte klarar av ett flasklamm i år, så att ta med det bort från tackan ville jag inte göra. Jag gick in och lade mig igen, tämligen säker på att lammet skulle ha frusit ihjäl när jag vaknade. Jag frös själv ända in i märgen. Jag sov oroligt i en timme och vaknade medan solen gick upp,nu när det var morgon så öppnade sig i alla fall möjligheten att köpa en nappflaska så att jag kunde få i lammet lite urmjölkad mjölk om det fortfarande levde. Döm av min förvåning när det levde i allra högsta grad! Det hade till och med lyckats krångla sig ur boxen och stod på vingliga ben i lamningsboxen bredvid, allt medan Black kallade på sin förstfödde. Jag lyfte tillbaka honom i boxen till mammans trygga sällskap. Nu var han i alla fall torr. Och kändes varm. Och jag kände mig halvdum, all min möda under natten hade förmodligen varit mest till besvär, möjligen undantaget torkhjälpen.

Pontus gillar att bli kliad!

Nu är han så som jag föreställer mig att de ska vara, gör försök till skutt, men benen är ännu lite för ostadiga för att det ska bli några rejäla. Han snuttar utan hjälp och står dessutom och läppjar på mammans mat, han undersöker sina omgivningar och hälsar på de andra fåren genom spjälorna. Allt gick bra!

Under morgonen åkte jag sedan och köpte en nappflaska för lamm och lite lammnäring för att jag skulle ha en reserv om det blir problem på riktigt nästa gång. Desstuom tipsade Cornucopia? om att man kan värma dem med en hårtork om man som jag saknar värmelampa. Att de endast snuttar korta stunder är tydligen normalt för nyfödingar. Nästa gång ska jag hålla mig mer i bakgrunden, jag lovar!

Lamningen närmar sig

Då jag varken använt färgdyna på baggen, brunstsynkronisering eller scannat tackorna så så har jag svårt att veta exakt när fåren kommer att lamma. Genom baklängesräkning från den 20 oktober som var första datumet som baggen fick träffa tackorna, så kan de första lammen komma inom en vecka. Mera troligt är väl dock att det inte blev så värst med varken brunst eller betäckning precis när de kom hem till mig, utan det är mera troligt att de kommer senare. Jag hoppas att de väntar till påskveckan då jag ändå ska vara ledig.

Det hindrar ju inte att jag går och försöker spana tecken! Det är inte många tackor som är påtagligt runda, det är mest de äldsta tackorna, som är fyra år. Juver däremot är klart synliga även på en del av två-åringarna. Mest synligt är det på tackan "Black", hon är visserligen slank men de där juvren tycker man inte borde finnas där om hon inte är dräktig! När man känner på dem är de i storlek med en apelsin ungefär. Man ser till och med tydligt spenen från sidan. Black är min tamaste tacka, så det vore bra om det började med henne.

Black, vill alltid bli kliad, svår att fota från annat håll än framifrån...

Jag tycker mig ha sett att de står på ett annorlunda sätt nu för tiden också, med benen sträckta bakåt. Men det har jag ingen aning om ifall det har samband med ev lamning. Jag har också försökt att känna på svansligamenten som enligt böckerna ska mjuka upp sig så att det känns som om svansen sitter lös. Klämde på Blacks svans och undrade hur hon kunde vifta så entusiastiskt med den, då den inte verkar ha något som håller fast den... Men jag kanske skulle ha börjat känna efter tidigare så att jag kunde sagt vad som var normalläget, annars är det svårt att säga om ligamenten mjukat upp sig.

Fia (närmast) och Strecket står med benen bakåt.

I ladugården har jag nu ställt i ordning tre lamningsboxar som skulle kunna ge en lammande tacka viss avskildhet om hon så önskar. Tanken är att tackan rent av ska välja att gå in i en box själv och att jag bara kan stänga till med en extra pall. Återstår att se om verkligheten är så praktisk som jag önskar. Det kan ju också vara så att de väljer att lamma i hagen i något mindre använt hörn. Lamningsboxarna har till och med ett eget foderbord, så att man kan fodra dem från utsidan av fårens utrymme.

Lamningsboxarna, redo att stängas vid behov.

Bisamhällen som inte överlever vintern

Jag var och tittade till det bisamhälle som jag har närmast hemma i går. Jag hade hoppats att de skulle ha varit ute och vädrat sig de senaste dagarnas värm, men icke så. Samhället var stendött. Senast jag var och tittade till samhället, den 12 december, så levde de. Möjligen kan man dra någon slutsats att de surrade för högt då, men har man ingenting att jämföra med så är det svårt. Det fanns i alla fall gott om mat, men mycket av vinterfodret var inte täckt. Bina såg inte så många ut. Det låg ganska många bin utanför, endast lite avföring inne i kupan. Inte många bin satt inkrupna i cellerna, men de fanns de med.

Troliga dödsorsaker:

• För liten mängd bin och för sen invintring. 
• Stress på grund av avverkning med lastbilar och andra maskiner som passerade nära kupan.

Lärdomar:

• Under en dålig sommar, låt honungen vara en bi-sak (haha...) och satsa på samhället storlek via tillskottsfodring under perioder med dåligt drag.
• Vintra in tidigt! Särskilt viktigt om det inte är bra väder.
• Som det står i alla böcker - vintra inte in svaga samhällen, det är bortkastad möda.
• Ställ inte samhällena vid en väg där det riskerar att vara mycket trafik.

Nu väntar jag med fasa på att se hur det gått med de andra tre samhällena. Ett (det med den elaka drottningen) har jag väldigt låga förhoppningar för, de andra två hoppas jag verkligen.... Annars blir det motigt!

Tillägg: Jag har nu besökt även de tre samhällen som står vid Biodlarföreningen i Åtvidaberg, och de levde alla tre! Ingen visade tecken på att ha varit ute på rensningsflykt ännu dock.

Ljuset återvänder

Det har varit en lång vinter, vi har haft snö under en ovanligt lång period. Här nere i Västerviks kommun är vi inte vana vid att det är snö från slutet av november som fortfarande kommer att ligga in i mars. Nu när merparten är passerad kan jag se att det varit mest till fördel.Snön har medfört att det blir ljusare, dessutom har det inte blivit så geggigt som jag tror hade varit fallet om det varit en vanlig regnig vinter. Kylan har förutom fruset vatten som måste bytas mot ljummet dagligen också inneburit att det inte varit något som helst problem med hållbarheten på ensilagebalarna, de har hållit i de två veckor det tar för fåren att äta upp dem. Lyckligtvis har det inte varit så kallt att vi fått problem med frusna balar. Vi har heller inte haft något problem att få hem balarna med bil och släpkärra, trots vår branta backe med tidvis ren isgata. Jag rekommenderar Biltemas snökedjor varmt!

Nu har dessutom ljuset återkommit, bokstavligen. Det håller på att gry nu när jag sitter på tåget och är fortfarande lite ljus kvar när jag kommer hem. Och snart blir det ännu ljusare!

Svart svan - från naturen

Jag blev för några veckor sedan tillfrågad om jag ville lämna ett bidrag till Klimatmagasinet Effekt om svarta svanar. Det jag skrev kortades ner för att passa i tidningsformatet, därför publicerar jag originalartikeln här.

Det finns många problem som mänskligheten kalkylerar med, och försöker gardera sig emot. I vissa avseenden går det väl skenbart bra men ju längre tiden går utan att katastrofer inträffar, ju mer invaggas vi i falsk säkerhet och hybris - människan kan ju lösa alla problem!

Problem som vi däremot kommer att ha svårt att hantera när de verkligen dyker upp är många, de som härstammar från naturen är de mest allvarliga. Möjligen har de låg sannolikhet att inträffa just på en speciell dag, men sannolikheten för att de kommer att inträffa, någon gång, är närmare 100%!

Ett sådant problem är t.ex. ett vulkanutbrott som kastar upp stora mängder stoft och gas i atmosfären. Ett exempel från historien är den isländska vulkanenLaki's utbrott 1783-1784 som gjorde att det blev kallt med missväxt som följd i stora delar av Europa. Vulkanen spred också svaveldioxid, klor och fluor som på Island dödade hälften av boskapen och gjorde människor sjuka. Även längre ner i Europa fickdjuren fluoros. Vissa historiker anser att svälten som vulkanutbrottet förde med sig var en av de utlösande orsakerna till Franska Revolutionen.

Om man tänker sig ett liknande utbrott idag så skulle det få stora konsekvenser för samhället. Det första som skulle hända är att flygtrafiken stoppas, på samma sätt som vid vulkanutbrottet i Eyjafjallajökuls utbrott 2010. Jag blev själv strandsatt nere i Frankrike där jag var via jobbet. Europa kändes oerhört stort helt plötsligt. Tack vare min arbetsgivare så kunde vi tre kollegor köra hem med i en hyrbil. Som privatperson hade det inte varit ett alternativ. Föreställ er Europa utan flyg under en längre period. Det är många som flyger på regelbunden basis och av andra skäl än nöjen, som då skulle få ta andra transportmedel, och med tanke på hur slimmade många trafiksystem är idag så skulle det bli överfullt över allt. Många skulle planera bort sina resor vilket skulle få effekter både på affärer och boenden.

Lite senare skulle man märka av den kemiska effekten som stoftet har på miljö och hälsa. Sjukhusen skulle översvämmas av människor med andningsproblem, senare även med fluoros i olika stadier. Idag klarar inte våra sjukhus av att några influensor råkar samverka, de skulle vara tvungna att prioritera bland patienterna och lämna en del att dö.

Ungefär samtidigt skulle man också märka effekten på klimatet, låt vara troligen mest lokalt i Europa. Troligen skulle vissa grödor drabbas hårdare än andra, precis som vissa områden. Tillsammans står bara Frankrike och Tyskland för ca 5% av världen spannmålsproduktion medan världens spannmålsöverskott är ganska exakt lika med Sveriges produktion på ca 5000 ton. Det är lätt att inse att en rejäl missväxt i Europa skulle få världens livsmedelsförsörjning att gå på knäna. En brittisk studie visade att om Laki's utbrott skett idag skulle det ha lett till ca 142 000 döda i Europa.

Om vulkanutbrottet är av en mer explosiv art kan de få ännu större konsekvenser, som t.ex. de vulkanutbrott som utlöste den s.k. "lilla istiden". Den började ca 1275 och varade i 600 år hade sitt ursprung i enhandfull vulkanutbrott, som skedde framför allt i tropikerna.De kastade upp stora mängder svavel i atmosfären som ökade reflektionen av solljuset. Förändringarna för klimatet skulle bli drastiska på bara ett par år, för att sedan stabilisera sig på en annan klimatnivå än den vi har idag. Ett sådant explosivt utbrott är också vad man är rädd för ska ske i Yellowstone i USA, där ett flertal mycket explosiva utbrott skett. Att det inte skett på länge är verkligen ingen garanti för att det inte kan ske när som helst. USA står för ca 20% av världens spannmålsproduktion. Bland annat.

Neonikotinoider - hot mot bin

Den senaste tiden har allt större enighet brett ut sig om neonikotinoidernas effekter på bin, så pass att det talas om förbud under två år, inom EU. Två rapporter som publicerats i Science har visat att samhällslevande insekter påverkas negativt av dessa ämnen.

Den brittiska studien kom fram till att även små mängder av dessa insekticider leder till att humlor producerade 85 procent färre drottningar, vilket leder till att färre nya kolonier bildas påföljande år. Humlorna vägde också tio procent mindre vilket tyder på att de samlat in mindre föda än normalt.

Den franska studien gjordes på honungsbin. Den konstaterade att bin som utsatts för medlen löpte två till tre gånger så stor risk att dö än normalt. Skälet är att många bin tappar sin förmåga att orientera. De hittar inte hem till kupan, en effekt av att medlen angripit binas nervsystem.

I Sverige har dessa medel främst använts som betningsmedel av t.ex. vårraps på marker där de annars är kraftigt utsatta för jordloppors angrepp vid sådd. Jordloppor är mycket besvärliga just vid sådd av växter av Brassica-släktet, det har jag egen erfarenhet av. När utsädet betas så innebär det att fröet doppas i bekämpningsmedel vilket innebär att hela växten blir giftig för insekter. Tanken är ju naturligtvis att det bara ska drabba insekter som äter på växten, men eftersom giftet även kan finnas i höga koncentrationer i de sk. "guttationsdropparna", alltså de droppar av vätska som kan hänga längst ut på bladspetsarna och som utsöndrats av växten själv, som bin ibland använder som vätskekälla, så kan även dessa drabbas.

Så fort det diskuteras om att förbjuda eller begränsa bekämpningsmedel så kommer alltid historier fram om hur man kommer att drabbas av dem.

– Vi är rädda för att det kan innebära att odlingen av vårraps kommer att minska. Det är inte så bra, för det är en viktig omväxlingsgröda. Det kommer förmodligen också att innebära att man får spruta betydligt mycket mer med pyretroider, säger Göran Gustafsson, växtskyddskonsult på Jordbruksverkets växtskyddscentral i Linköping.

Men att ställa vårrapsens odling på nuvarande sätt mot överlevnaden av de pollonisatörer som vi är så beroende av och finna att vårrapsen är viktigare, det är bara att värdera den egna verksamheten för högt! I det här fallet är det en "växtskyddsrådgivare" får agera talesman för den förmodat drabbade bonden, som endast räknar med produktionen och överväger inte vad som händer med de ekosystem som finns runt omkring och som dessutom behövs för att stödja den!

Naturligtvis vill inte heller kemijättarna att deras intäkter ska minska och gör därmed sitt bästa för att förhindra ett beslut om förbud. Omröstningen som ursprungligen skulle ha hållits den 25/2 har redan skjutits upp utan att något skäl angetts. Under tiden annonserar kemijättarna om de ekonomiska konsekvenser som ett förbud skulle få:

Syngenta har inlett en omfattande kampanj mot ett europeiskt förbud. I tidningen Le Monde har koncernen gått ut med helsidesannonser där koncernen förnekar sambandet mellan neonikotinoider och bidöd.

Syngenta och Bayer Crop Science och utsädesindustrins lobbyorganisationer har finansierat en undersökning om följderna av ett förbud mot neonikotinoider för skördenivån, sysselsättningen och ekonomin inom det europeiska jordbruket. Slutsatsen är att ett förbud mot neonikotinoider skulle minska avkastningen av viktiga odlingsgrödor med 20 procent och förorsaka tilläggskostnader på upp till 4,5 miljarder per år för EU:s ekonomi.

Även om det inte är 100% säkert med orsakssambandet men det finns välgrundade misstankar så känns det som om kemijättarnas reaktioner är överdrivna. Det handlar bara om ett förbud under två år för att vidare kunna undersöka effekterna. Här är ett solklart fall där försiktighetsprincipen borde råda! När det gäller kemiska preparat är det inte principen "hellre fria än fälla" som ska gälla!