Därför är Peak Oil dåliga nyheter

När man diskuterar olja med någon som ännu inte tagit in begreppet "peak oil" eller "oljetoppen" så får man oftast höra argumentet att "Men vi har ju hälften kvar!" och att det därför inte skulle vara något problem, det är ju inte som om oljan tar slut i morgon dag, bara lite mindre...

Jag låter min katt illustrera varför "hälften kvar" inte är så betryggande.

Glaset är halvtomt!

Som synes har hon  ganska svårt att nå vattnet, trots att det faktiskt är mer än halva glaset kvar. På samma sätt är det med vår utvinning av oljan, och alla andra naturresurser också för den delen. Vi har börjat med det lättaste först, de största tillgångarna som är lättast att utvinna. Kvar är nu mindre tillgångar som är mer utspridda eller svårtillgängliga. Så inte nog med att hälften redan är borta, den hälften som är kvar är mycket svårare att utvinna, men vi är fortfarande lika många som vill använda det!

Spårsnö

När jag gick en promenad in på skogen på skogsbilsvägen var det fin spårsnö. Jag är ingen erfaren jägare men likväl van vi att gå med näsan i backen och försöka tolka spåren. Här är vad jag såg.

Först ut är rådjur. Ett avtryck av min sko i storlek 40 får tjäna som referens.

Något större spår, kan vara dovhjort alternativt endast ett större djur. Märklig gångart.

Rådjursväxel. Här har hela gänget gått över vägen.

Räven har varit ute och letat mat också. Burken är i samma storlek som försvarets hudsalva. 

 I mina ögon ser det här ut som att räven travar. Kommentera gärna om jag inte har rätt.

Fortfarande rävspår, men vad är detta för gångart? Galopp?

Nu över till gnagarna.

En skogsmus. Många steg per meter blir det. Missade storleksreferens, men spåren är ca 2 cm breda och ca en decimeter mellan hoppen.

Haren har också varit ute och skuttat i sakta lunk.

Till sist, en ekorre, eller tallebjörn som en kompis till oss brukar säga.

Vinter i bigården

Det här är min första vinter som biodlare. Jag köpte två bisamhällen i höstas som då redan var invintrade och varroabehandlade. Enligt böckerna så är det inte så mycket att göra nu förrän det blir vår. Jag var dock och tittade till samhällena för att få en uppfattning om hur det står till.

Här står ca hälften av samhällena på biodlarföreningens bigård. Mina två står längst bort, de vita med två lådor Låg Normal. Förra gången jag var och tittade så var det 7-8 grader varmt och jag såg bara enstaka döda bin. Jag kunde genom flustret se underdelen av vinterklotet där det var bin som kröp omkring ganska fritt. Den här gången var det ca 5 minusgrader.

Klotet syns inte längre och det har börjat dyka upp döda bin i lite större mängd. Jag tror dock att det är i normala mängder för det liknande ut hos de andra kuporna. Egentligen borde jag musskydda kuporna på något sätt, men jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt. Flusterspringan är liksom lite svårhanterlig och smal. När jag tittar runt på de andra kuporna så finns det både de som har musstopp i form av olika galler och de som har betydligt större öppning än jag.

Jag ska göra en beställning av kupmaterial för fler kupor, så då får jag väl försöka beställa mussäkert galler med.

Skorstensbekymmer

Sotaren var på brandskyddskontroll för ett tag sedan. Det var då som vi fick tummen ur att försöka göra något åt våra eldningsbekymmer. En rörspis på ovanvåningen och den lilla täljstenskaminen på bottenvåningen fick godkänt, men den öppna rörspisen och vedspisen fick eldningsförbud. Båda primärt beroende på kajbon, men vedspisen har, har vi ju upptäckt tidigare, har något hål på rökkanalen, förmodligen i bjälklaget då det ryker ut genom golvet(!) i barnens rum ovanför köket .

Skorstenspipan sedd uppifrån.

Vi har som målsättning att försöka själva först, så även här. Om vi åtminstone kunde komma åt kajbot vore ju mycket värt. Men när vi försökte uppifrån så är det stumt, möjligen är det kajbot som man når, uppskattningsvis ungefär i nämnda bjälklag. Nerifrån var det svårare att komma åt. Det vi tror är sotluckan till vedspisen är inklämd längst ner i ett skåp till vänster om vedspisen, därigenom kan vi inte nå något kajbo. Vedspisen står i vägen för vidare undersökningar. Men den läckte ju också som ett såll, så vi bestämde oss för att ta bort den och på så sätt komma intill själva pipan.

Det ser ut som om man murade upp en liten vägg bakom vedspisen samtidigt som man ställde dit den, primärt för att få fast stosen till skorstenen på exakt rätt ställe.

Här nerifrån når vi inget kajbo med de verktyg vi har.

Hammar Gamleby står det stämplat i stenen.

En bifångst av denna undersökning var att vi kikade in i imkanalen till köket. Hittade en fin ursprungsstämpel i teglet. Förr var det inte många mil mellan tegelbruken, detta låg ca en mil bort. Eftersom skorstenen på toppen har fyra pipor och det finns fyra eldstäder och en imkanal var vi lite nyfikna på vilken pipa imkanalen gick ut i, och det visade sig vara samma som vardagsrummets lilla täljstenskamin. Nåja, det försäkrar om bra drag då vi eldar flitigt i den samt att den ger rätt varma rökgaser.

Fortsättning följer...

Byta fönsterglas

Just när fönsterna var målade, tvättade och klara att sätta upp, så råkade sonen välta ett av dem så att innerrutan gick sönder. Jag beställde ett nytt glas hos den lokala glashandlaren. Fick frågan om det var 3 eller 4 millimeter tjockt glas. Det är nog 2 sade jag. Glasmästaren trodde att det därmed var ett gammalt buckligt glas, men det var det inte alls. Det verkar ha funnits ett mellanläge när produktionsmetoden var lika dan som idag med absolut plana glas, men ändå tunnare än vad som görs idag. Varför?

När jag så skulle sätta i glaset så visade det sig vara 5 centimeter för långt, då var jag glad att jag hade fått ta över ett glasskärarverktyg, vad nu sådana kan heta, från min far.
Jag lägger först i en tunn sträng med kitt i falsen innan jag lägger i glaset. När glaset är på plats så trycker jag till det runt om så att kittet sluter tätt ordentligt.

 
Därefter är det dags att spika fast rutan. Jag har ingen fönsterhammare men det går rätt så bra ändå. Slutligen är det dags för den yttre kittfalsen. Eftersom det var den inre rutan och kittet därmed inte är utsatt för varken nederbörd eller fåglar så satte jag upp fönstret direkt efter avslutad kittning, målning får bli till våren. Det började kännas kallt med en skiva i fönsterhålet!

Det var en gång ett kajbo

När vi började flytta in i fritidshuset och undersökte eldstäderna så upptäckte vi att ena rörspisen hade ett kajbo. Man såg underdelen av i övre sotluckan. Hur långt upp det gick var ju inte lätt att säga, mer än att rörspisen var på övervåningen.

För ett tag sedan tog vi tag i detta projekt, att få rörspisen eldbar igen. Eftersom skorstenen är högt över marken och man såg kajbot nerifrån så började vi med att i övre luckan krafsa ut så mycket som vi kunde med en krokig järnbit som vi hade till hands. Vi fick väl ut en hink eller så. Kajbon verkar vara byggda av bark av företrädesvis syren, samt lera i stora mängder, både löst och som klumpar som jag fick göra sönder innan de gick att få ut genom luckan. När inte vår krokiga järnbit räckte något längre (drygt en halvmeter in) så tvingade vi upp oss på taket och försökte att slå ner boet uppifrån.

Ovanpå syns bara fyra pipor trots att det finns åtminstone fem kanaler längre ner.  
Utan att ha mätt piporna så ser de ut att vara 3/4 sten i kvadrat.

Man kunde se underifrån att det vibrerade, men det var inte mer. Efter lite letande bland "bra-och-ha"-grejorna så hittade vi järntråd av sådan sort som brukar spänna upp Gunnebo-staket med. Och se, den var precis lagom böjlig för att komma förbi kröken nerifrån, men också styv nog att kunna dra ner bomaterial med. När vi hade fått ett tillräckligt hål så kopplade vi sotarlinan i en krejs och drog den fram och tillbaka, men det blev ändå en hörna kvar med bomaterial. Men efter lite envist krafsande med järntråden så fick jag tillslut ner ännu en hink bomaterial. Kajbon luktar inte gott! Och då var det ändå inga döda kajor i det!

En bild upp i den vänstra sotluckan. Det ser ut
att vara två kanaler, men det kan ju vara ett stag bara.

Så här långt kommet var det dags att börja sota själva rörspisen. Detta är ju som synes en öppen rörspis,  och jag hade förväntat mig att den skulle vara en "tre-rörs", men efter att ha öppnat sotluckan på dess vänstra sida och grävt ut så mycket sot som gick så kunde jag konstatera att det inte var någon kanal under själva eldstaden. Efter lite knackande på stenarna i eldstaden kunde jag konstatera att det var en lös sotsten på dess högra sida. Och där inne var det mera kajbo. Hur materialet har kommit dit begriper jag inte riktigt eftersom spjället var stängt, men det kanske inte alltid har varit så.

Sotstenen borttagen i eldstaden, med skräp från kajor bakom.

Nu väntar i första hand spisen på att få nytt lerbruk i eldstaden, både för att sätta tillbaka sotstenen och för att skydda stenarna från eldens hetta, sedan ska det provtryckas för att få eldas i igen. Jag hoppas dock på en fortsättning av projektet som ska göra om den öpppna rörspisen till en sluten spis med glasluckor, men det är ännu i framtiden.

Utsikt från skorstenen, Under ledningarna skymtar mitt trädgårdsland.

Naiva professorer

Herrarna Björn-Ola Linnér och Steven Rayner breder ut sig i ett inlägg SvD, "Förnyat Kyotoavtal är fel väg att gå" där de menar att miljövänlig energi kommer att flöda och populasen överge de fossila, om vi bara slänger pengar på problemet. Och fort kommer det att gå också! Kyotoavtalet må ha varit tämligen tandlöst, eller verksamt, jag har faktiskt ingen större insikt i det, däremot så vet jag att;

Sverige bör gå i bräschen för att EU i stället prioriterar ett avtal om investeringar i innovation och spridning av koldioxidsnål energiteknik.

definitivt inte kommer att lösa några problem med ökande koldioxidutsläpp. Det finns flera fel i resonemanget:

• Euroländerna är i ekonomisk kris, de kommer inte frivilligt att dra på sig extra utgifter.
• Tiden: avtalet skulle enligt förslag presenteras om ett år, därefter ska pengar ösas in, idéer utforskas och tillslut metoder utvecklas för att producera miljövänlig energi. Till det ska dessa byggas. Allt detta tar tid! Omställningen, oavsett vilken form den tar är gigantisk!
• Det finns helt enkelt inte de mängderna miljövänlig energi att utvinna, för att ersätta de fossila bränslena, särskilt inte i form av lätthanterliga och energitäta former.
• Hela diskussionen grundar sig på en feltanke, att man kan ha kakan samtidigt som man äter upp den! Vi ska ha vårt högenergisamhälle och evig tillväx, allt blir bra bara vi inte förstör klimatet...

Men det är värre än så, för enligt alla mänskliga erfarenheter så kommer inte mera energieffektiva metoder att innebära att vi använder mindre energi, snarare mer faktiskt! Det kallas Jevons Paradox. Läs gärna det väldigt grundliga inlägget på Energibloggen om Jevons Paradox.

Det problem som professorerna hoppas lösa, är att om det finns billigare miljövänliga bränslen, så kommer vi frivilligt att överge de fossila. Verkligheten säger oss att vi kommer istället att använda de fossila och de miljövänliga! Kommer det att innebära några fördelar för miljön?

Nej, det är dags att vi biter i det sura äpplet och inser att högenergisamhället har nått vägs ände, tillsammans med tillväxtsamhället. Nu väntar andra tider! Om inte annat för att vi kommer att tvingas att sluta använda fossila bränslen pga kommande brist.

Energifällan

Läste ett intressant blogginlägg: http://physics.ucsd.edu/do-the-math/2011/10/the-energy-trap/ som satte strålkastarljuset på något jag bara sett i ögonvrån fram till nu.

Många som man försöker prata med om tillväxtparadigmet i allmänhet och oljetoppen i synnerhet brukar nöja sig med att säga att när oljan blir dyr så kommer vi att börjar använda andra bränslen.Marknaden kommer att ordna andra bränslen för oss för att de blir lönsamma när oljan blir dyr.

Det finns en stor brist i ett sådant resonemang, det är att när oljeproduktionen på allvar börjar få problem att hålla jämna steg med oljekonsumtionen så kommer det att svida desto mer när man behöver avstå ytterligare, inte bara kapital utan också energi för att bygga denna nya infrastruktur för de bränslen som ska träda in.

I ljuset av detta blir det extra viktigt att har relationen mellan den investerade energin i förhållande till hur mycket energi man får tillbaka på olika typer av energiinverseringar, alltså EROEI i åtanke. För att bygga en biogasanläggning, solcell eller passivhus så krävs det energi. Och den energin måste vi investera innan vi får nytta av investeringen!

Här är ett räkneexempel för att visa på problemets vidd.

Låt säga att vårt land förbrukar 100 enheter av fossil energi i dagsläget. Om vi antar att oljeflödet minskar (decline) med 2% per år när oljetoppen har passerats på riktigt, så innebär det att vi varje år måste bygga ersättande energi motsvarande dessa 2% per år för att inte mängden energi i samhället ska minska.

Om vi då tänker oss att bygga en energikälla som:

• har en EROEI på 10:1
• kräver i stort sett hela energiinvesteringen i förväg (vindkraft, kärnkraft eller vattenkraft till exempel
• har en livslängd på ca 40 år

så innebär det att vi måste sätta in 4 års totala energiproduktion som investering för att över huvud taget kunna få ut någon energi, dvs 4 enheter. Men vi behövde inte bara en utan två enheter ny energi och måste därmed investera 8 för att få detta. Så av de 100 enheter vi har från början så är bara 92 kvar för normal användning eftersom 8 måste användas för att investera oss bort från det fossila.Dvs om vi lutar oss tillbaka och gör ingenting så kommer vi bara att ha två procent sjunkande fossilkonsumtion, medan om vi investerar i ny ersättande produktion så blir det effektivt 8% sjunkande fossilkonsumtion per år!

 Detta är energifällan! Den ursprungliga bloggposten innehåller mer exempel och diskussion, läs den!

Nya inkomstkällor i liten skala

I väntan på att vi faktiskt köper en gård så har jag så smått bygga upp inkomstkällor till den. Som bas har jag då i första hand lantstället som vi hyr.

Något jag har drömt om sedan det började dyka upp lunchrestauranger som köpte in direkt från odlare och uppfödare är att själv bli en av dessa leverantörer. Glädjen var därför stor den dag jag via ett forum på  alternativ.nu fick kontakt med just en sådan restaurangägare. Denna höst kan jag naturligtvis inte leverera särskilt mycket iom att jag inte hade planerat odlingarna för detta, men till våren blir det förhoppningsvis utvidgning. Det som är särskilt bra i det här upplägget är att jag slipper laga till maten, något som jag varken brinner för eller är särskilt bra på, men ändå får avsättning för min skörd.
För att inte denna odling ska bli ytterligare en minuspost både för resor, oljeförbrukning och klimatet, så har jag som mål att inte åka extra, vare sig till lantstället eller till stan där restaurangen ligger. Jag sitter till exempel i detta nu på bussen som vanligt påväg till jobbet, men med mig har jag 5 kilo vardera röd- och gulbetor. När mängderna blir större måste jag naturligtvis ordna transporterna på något annat sätt.

En annan inkomstkälla är biodling. Jag började ju i somras med att gå med i Biodlarföreningen i Åtvidaberg. Där får jag hjälp och handledning med att lära mig grunderna samt tillgång till ovärderliga kontakter. Jag har nu köpt mina två första bisamhällen och även extra kupmaterial för att kunna utöka samhällena nästa säsong. Ännu så länge står de hos biodlarföreningen, men kommer så småningom naturligtvis att flyttas till egen gård eller fritidsstället. En annan fördel med min biodlarförening är att man inte måste göra de dyrare investeringarna själv utan kan använda föreningens slunga till exempel.

Kort sommar för kokbönor

Förra året hann en del av störskärbönorna bli färdiga torkade bönor pga mitt trasiga knä, därför tänkte jag att det kunde vara idé med kokbönor i år, som ändå inte ska skördas förrän de är torra. Resultatet är dock inte någon succé. Jag satte bönorna i rätt tid, när jorden blivit varm, ändå hade vissa sorter svårt att gro. Av 10 planerade plantor Stella (två utsädesbönor per plats) var det bara två som kom upp. Skörden per planta var docka mycket bra. Äkta Tranbär och Rödhakeägg klarade sig bättre, med ca 75% lyckad uppkomst per frö.

Stella som ska eftertorkas under tak.

Störbönor är fantastiska i sin växtkraft, de verkar bara begränsas av hur höga stöd man sätter upp. Tyvärr blir de också ett betydande vindfång vilket fick till följd att den stödet för de Rödhakeäggen har fällts till marken, med följd att plantorna vid två av benen drogs upp ur marken. Frågan är hur det påverkar bönornas mognad. För de är inte mogna ännu!

Tungt lastat bönstöd som vält för Rödhakeäggen.

Särskilt de Äkta Tranbären ser väldigt omogna ut, saknar nästan helt sin röda färg. De är väldigt stora, undrar om de krymper mycket under torkningen? Så frågan är hur man gör med dessa bönor, ska man låta dem sitta kvar ute tills de har torkat tillräckligt och hoppas att inte frosten tar dem innan, eller ska man rycka upp även dessa plantor och fortsätta torkningen inomhus? Blir de ordentligt mogna då?

De Äkta Tranbären är inte röda ännu.