Globalt- kontra lokalt kapital

I samband med vårt sökande efter en gård så har jag haft anledning att ta kontakt med diverse olika låneinstitut för att ordna finansiering av det hela. Det som kanske förvånar många är att det inte är samma typ av låneinstitut som lånar ut till bostäder som till lantbruksfastigheter. Och det är inte till samma villkor heller. För en renodlad bostad får man låna utifrån sina inkomster jämfört mot inköpspriset på huset vilket förutsätts vara detsamma som marknadsvärdet. På en lantbruksfastighet är det en betydligt restriktivare hållning. Men det intressantaste i det hela är att det skiljer sig så kraftigt åt beroende på olika långivare. Trenden är att ju mer centraliserad  och formell en långivare är, desto hårdare tolkas lånevillkoren. Den mest återhållsamma som vi talat med  ville för att fastställa marknadsvärdet på gården, räkna av värdet av all skog som var slutavverkningsbar enligt lagens mening. Ett sådant förfarande tvingar köparen att göra just detta, avverka all skog som ens liknar fullvuxen (G2-S2 i skogsbruksplanen) om man inte har tillräckligt med eget kapital för att inte behöva låna till det.
I andra änden hade vi en lokal fristående sparbank, inte den som nämns i artikeln men med liknande affärsidé, nämligen att vara banken mitt i byn som också är en aktiv part i att utveckla den samma. I samtalen med denne långivare fokuserades det på att vi skulle ha möjlighet att klara av lånen även om räntan steg och att vi vid eventuella framtida avverkningar skulle göra amorteringar. Det är en viss skillnad om man får köpa gården först för att amortera sedan vid avverkningar som man gör, än om man måste sälja rotposter på förskott i princip i samma ögonblick som gården köps för att kunna genomföra köpet...

Detta får mig att tänka på kursen Lokalekonomisk Återväxt som anordnades av Änggärdets Ekoenhet där Oscar Kjellberg, bankekonom med förflutet inom JAK illustrerade hur det internationella kapitalet dränerar landsbygden på utvecklingsmöjligheter genom att ta hand om invånarnas pengar men sedan i huvudsak investera dem någon annan stans där det är ännu bättre utdelning på pengarna. Det har ju visat sig att småföretag och framförallt då på landsbygden långt från fina bankens kontor kan få svårt med finansiering i hårda tider, även om de inte ens är olönsamma.

Nåja, det blir ingen gård för oss den här gången heller, även om vi har haft förväntningar på lågt pris pga offentlig auktion med minimal marknadsföring, det var helt enkelt inte rätt gård för oss.

Kvartalsrapport

För den som är intresserad så följer här en kvartalsuppföljning av årets mål med lite reflektioner. Förra årets mål blev ju inte så värst uppfyllda, så jag har den här gången satt en mer uppnåbar nivå på målen.

Odling

1. Prova på att odla kokbönor
Kokbönor är inköpta, de båda sorter som Runåbergs hade att erbjuda. Mottar gärna fler sorter om någon har lust att bidra.
2. Anlägga en varmbänk
Det blev ingen varmbänk i år, allför upptagen med att gräva om mitt ogräsland. Nu är det ju ingen större vits längre.
3. Odla kål under duk
Jag har börjat med att förodla kålen och har köpt duk i form av billiga nätgardiner på IKEA, så här är jag på god väg.
4. Förodla minst 5 olika grödor
Med reservation för att de inte är i jorden ännu, så har jag klarat av det här målet med råge! I år har jag varit duktig på att förodla. Till och med potatis har vuxit i krukor, men är numera utplanterad under värmehuv.

Personliga mål

1. Spara mer än en tredjedel av min disponibla inkomst
Jag ser detta mål som att det ska vara genomfört i genomsnitt när året är slut. Början på året var det lite si och så iom att flytten haft endel kostnader, så har sparandet bara blivit hälften så stort som det borde, men jag har resten av året på mig att fixa till det.
2. Fullborda min jägarexamen med uppskjutning för högvilt
Inte påbörjad ännu
3. Plocka lingon och svamp så det räcker för hela vintern
Inte heller påbörjad ännu ;-)
4. Genomföra minst en kurs av utvecklande karaktär.
Inte påbörjad ännu den heller...
5. Bara äta godis/snacks en dag i veckan.
Detta är min största bedrift så här långt, att kunna säga ja, så här långt. Läsare som känner mig IRL vet att jag titulerar mig som periodare på socker. Jag har därför alltid tänkt att det är allt eller inget-strategin som gäller, men misslyckats alla gånger tidigare. Tydligen verkar driften av att fortfarande känna sig lyckad överväga jämfört med den svängningen i blodsockret som en godisdag innebär
6. Börja träna minst en gång i veckan (minst 45 minuter pulshöjande)
Med undantag för sjukveckor så har även detta hållit så här långt.

Fysiska- och tekniska mål

1. Köra med slåtterbalken (implicerar en fungerande traktor)
Inte ännu.
2. Köpa en gård
Inte ännu, men var och tittade på ännu en i helgen... (spännande)
3. Köpa plog och potatisårder
Inte ännu.
4. Bygga en kompost
Inte ännu.
5. Bygga ett enkelt växthus (ev över varmbänken)
Inte ännu, men måste bli gjort eftersom jag förodlat saker som ska växa i det...

Slutsummerat: 6 av 15 mål är påbörjade och på god väg, vilket ändå känns rätt så bra så här långt. Som sagt, mest nöjd är jag med de personliga målen iom att de innebär livsstilsförändring vilket alltid är svårt. Man har inte misslyckats förrän man har slutat att försöka!

Känd finansskurk representerar Antonov i Saab

Nu har Saab-fabriken i Trollhättan stått stilla i en vecka och vissa som är konspiratoriskt lagda har antytt att stoppet bara är till för att Antonov ska tillåtas som delägare. Det verkar som en tveksam strategi att sänka ett bolag först för att sedan ta över det. Risken är uppenbar att varumärket lidit obotlig skada. Kan hända att Antonov har mer pengar än han vet var han ska göra av, så han kanske tycker att ett eget bilmärke kan vara kittlande. Då är jag mer misstänksam vad det gäller den så kallade svenske representanten Lars Carlström. Tidigare var han en av budgivarna på Saab, men fick som bekant inte ta över, måhända pga sitt förflutna:

Finansmannen Lars Carlström, som leder ett konsortium som vill köpa Saab Automobile, är dömd i tingsrätten för bland annat bolagsplundring.

 En sådan person vill man ju inte sälja något som ska vara bestående till. Min egen kommun har gått på samma beta med honom då man skulle sälja sitt fastighetsbolag för ett par år sedan. Man var väldigt noga med att köparna skulle vara seriösa och "bra" för Åtvidaberg, men så dök Carlström upp:

Industria skulle köpa kommunala Åtvidabergs Industribyggen AB, fyra industrifastigheter. Pris 40 miljoner. Fullmäktige godkände försäljningen den 25 februari. Handpenning var betald. Några dagar senare anades ugglor i mossen. Kommunen stoppade affären.
Obefogad avtalshävning, menar Industria. Kommunen tog tillbaka det den redan sålt och Industria har lidit skada. Bolaget hävdar att man redan hade klart med nya köpare, och för helt andra pengar! 95 miljoner skulle Industria få för fastigheterna. Påstår Industria. Skillnaden = begärda skadeståndet 55 miljoner.
Vilka var ugglorna då? Jo, kontakterna med kommunen började plötsligt gå via en konsult. En Thomas Ryberg. Industrias styrelse ändrades: in kom Rybergs hustru, ut gick Lars Carlström. Ryberg är ökänd i fastighetsbranschen. Hans namn förekommer i vad som bör tituleras härvor. "Vi vill inte släppa in några skurkar och banditer", sade Sverre Moum i pressen.

 Så, frågan är, vad kommer att hända med Saab om Carlström blir inblandad? Han försökte på egen maskin, men fick nobben, nu är han där igen som talesperson för Vladimir Antonov. Vad vill karlen?

Styrketräning om våren

När snön försvunnit från trädgårdslandet och tjälen tinat upp så är det dags att sätta igång med styrketräningen. I mitt fall handlar det om att handgräva mitt ca 100 kvm stora trädgårdsland och i möjligaste mån rensa det från rotogräs, och detta ska vara klart innan maj månad. Jag hoppas nu på att jag under påskhelgens sista dag kunna sätta frö och eventuellt potatis i och med att jag måste jobba den helg som traditionellt är potatissättardag i mina trakter, nämligen första maj. Något borde väl växthuseffekten ha gjort, kan man tycka.

Jag har dock en hel del styrketräning att göra, eftersom trädgårdslandet blev så eftersatt i höstas. Först var det ju mitt trasiga knä som stoppade mig, sedan kom vintern alltför tidigt. Jag känner att framför allt musklerna mellan skulderbladen har fått sig den genomkörare de så väl behöver med tanke på den avsomnande tillvaro de annars lever på grund av mitt kontorsjobb. Bilderna är från förra helgen, men den här helgen innebar egentligen bara mer av samma sak, förutom att det börjar se en aning grönt ut. Även ogräset, ve och fasa!

Och mycket ogräsrötter är det. Så pass att jag har delat upp landet i olika delar som jag kommer att behandla på olika sätt för att försöka få bukt med ogräset. I det uppgrävda närmast kameran har jag rensat så mycket ogräsrötter som jag orkade med. Även knäpparelarver och harkrakslarver rensades ut när jag ändå höll på. I det grävda i mitten av landet kommer jag endast att vända på jorden ett spadtag djupt och försöka bekämpa ogräset med täckning och rensning från ovansidan senare. I den bortersta delen av landet var det potatisodling förra året och det blev därmed tämligen väl genomgrävt i höstas, även om mina svärföräldrar som hjälpte mig med potatisskörden inte rensade ut ogräsrötter, där framförallt rikligt förekommande pepparrot och kirskål. I övriga delen av landet är det mest kvickrot, en del kirskål, enstaka brännässlor och talrikt förekommande revsmörblomma. Det gäller att känna sina fiender.

Om miljökatastrofer som räddare av ekosystem

Varje dag hör vi via media om utsläppen av radioaktiva ämnen från de havererade kärnkraftverken i Fukushima, nu senast om att tätningen av reaktorläckan misslyckades.. I havet utanför mäts höga nivåer av radioaktivt jod, på land har man mätt nedfallet av radioaktivt jod och cesium och det är nu i nivå med de runt Tjernobyl. Området som måste evakuera bör utvidgas och ingen vet när man återigen kan bo där och producera mat. Men är detta verkligen en miljökatastrof eller är det bara en katastrof för det mänskliga samhället? Kan det vara så att härdsmältan och utsläppen av radioaktiva ämnen i närmiljön från Fukushima i själva verket är en välsignelse för miljön och hårt pressade ekosystem?

I samband med det stora giftutsläppet i Ungern från gruvdammen som brast läste jag en artikel i Ny Teknik som ställde många begrepp på ända  I artikeln hävdar professor Lars Håkansson att försurningen av svenska sjöar är en större miljökatastrof än att dammen vid ett aluminiumverk brast.

Han var tills i våras professor vid institutionen för geovetenskaper vid Uppsala universitet. Där utvecklade han en modell för att kunna jämföra olika hot mot miljön, som användes vid civilingenjörsutbildningen i Uppsala. Den bygger på att man ställer tre frågor som besvaras med ett värde mellan 1 och 10 på en logaritmisk skala.
1. Kan det här döda "funktionella grupper", till exempel fiskar?
2. Hur stor är den geografiska utbredningen, inom ett land eller världsdel?
3. Hur stor är varaktigheten, med 320 år som maxvärde?
Svaren på frågorna multipliceras med varandra och ger ett så kallat per-värde. Förkortningen står för potentiell ekologisk risk.

Just per-värdet kan ju vara intressant att tänka på när man jämför en tänkt kraftverksdamm som brister med en tänkt Fukushima-katastrof. En kraftverksdamm hur omfattande den än skulle vara är endast av temporär art, medan det tar många år för det radioaktiva nedfallet att halveras till ofarliga nivåer.

Men är då denna typen av katastrofer en milökatastrof, eller bara en katastrof för samhället? Ett tänkvärt exempel är de oljeutsläpp i persiska golfen i samband med kriget ledde det till att fisket stoppades under en längre period visade det sig i själva verket vara mycket bra för ekosystemen i havet. Detta beror på att det inte är de akuta förgiftningarna som är farliga utan den fortgående överfiskningen.

Så kanske ska man se en lagom förstörelse av miljön, som t.ex oljeutsläpp eller utsläpp av radioaktiva ämnen i själva verket är en räddare av miljön eftersom det får människan att släppa sitt grepp om just det området. I själva verket är det vår vardagliga påverkan av miljön som är den största katastrofen, försurningen, överfiskningen och att vi tar allt större del av biosfären i anspråk för våra egna syften, ofta med monokulturer och bekämpningsmedel.

Tidningen Effekts nya nummer

Idag fanns äntligen tidningen Effekts nya nummer ute i den tidningsbutik där jag brukar köpa den. Att jag väntat särskilt ivrigt på detta nummer hänger förstås ihop med att det är den tidning där artikeln med mig är med, från den där dagen i november förra året när snökanonen hade slagit till medan vi sov. Det är alltid spännande att se hur en artikel som man själv medverkat i tar sig ut i verkligheten. Så för den som vill veta hur jag ser ut i när jag har skottat snö halva dagen så är det bara att bläddra upp sidorna 30-31.

Själva artikeln är en del i en tänkt duell mellan stad och land i när det gäller miljövänlighet. Stadsduellanten är av allt att döma en yngre ensamstående kille utan barn som menar att det är mer miljövänligt att elda biobränslen i fjärrvärmepannor än i lokaleldstäder och röta matavfall till biogas än att komposter dem. Jag tycker att jämförelsen haltar något, för det är ju inte bara hur miljövänligt ett boende är som man väger in. Har man barn så är det ju i allra högsta grad deras framtid som man bygger upp.

Döm själva!

Varför blir ungdomarna som de blir?

Jag läste en artikel i DN häromdagen som handlade om att ny forskning hade visat att det är uppväxtförhållandena som är avgörande för brottslighet, inte om man är invandrare eller inte. Det förklarar dock inte hela skillnaden för män, men för kvinnor.

Studien visar att när hänsyn tas till faktorer som var vi vuxit upp, våra föräldrars utbildning, sysselsättning och inkomst så försvinner till större delen de skillnader som finns mellan första och andra generationens invandrare och svenskar. Enligt Sarnecki är det mest avgörande om föräldrarna arbetar eller inte.

Jag hävdar att det finns en förbisedd faktor, nämligen kontakt med vuxenvärlden och naturliga, "goda" förebilder.

Barn och unga idag har väldigt få kontakter med vuxna där de möts som jämlika individer. Nästan all kontakt är med vuxna i rollen som lärare/ledare eller förälder. I Sverige lever vi ålderssegregerat in i minsta detalj, från åldersuppdelningen på dagis, i skolan via föreningar och vidareutbildning. Det är ofta inte förrän "barnen" börjar jobba som de får en verklig kontakt med andra vuxna människor, många gånger med svåra omställningar och konflikter som resultat. Har man inga bra förebilder är risken dessvärre stor att man söker förebilder bland dem som inte är så bra.

Själv hade jag tur. Jag var på god väg att bli en riktigt odräglig slyngel, om än tämligen laglydig sådan, om det inte var för att jag av slump fick kontakt med en förening som drev ett segelfartyg, Skonaren Ingo's Vänner i Göteborg.

Ingos Vänner bestod av vuxna människor i en skön blandning. Jag var yngst när jag kom med, året då jag fyllde 16 år. Äldste personen som var aktiv var över 80. Däremellan fanns alla ådrar representerade. Det var också en stor spridning bland yrken som fanns representerade, även om de hade tyngdpunkt åt tekniska och hantverksyrken så fanns det också bankekonomer, cancerforskare och naturligtvis riktiga sjömän representerade. Jag fick på egna meriter skapa kontakt med dessa människor, lära mig att respektera ålder och erfarenhet och fick ta ansvar på ett sätt som ingen skola i världen kan ersätta. Jag fick förebilder som jag såg upp till och som vid nödvändiga tillfällen kunde tillrättavisa mig. Från den sommaren och fem framåt var jag besättning på Ingo på somrar och helger. Vi seglade med skolungdomar, företag och föreningar, kortare och längre sträckor utmed västkusten. Jag hade ansvaret för arbetet på däck, när seglen skulle hissas, trimmas och beslås. I mitt minne sken alltid solen på den tiden ;-) Har du själv seglat på Ingo mellan -86 och -90 är chansen stor att vi har träffats.

Hur många ungdomar av idag får chansen till samma sak? Allt färre föreningar driver någon åldersblandad verksamhet.  Överhuvud taget är det ju inte så många som är engagerade i föreningar längre. När dessutom inträdet i arbetslivet blir senare och senare, de okomplicerade sommar- och extrajobben lyser med sin frånvaro, då riskerar ungdomarna att ha hamnat alldeles snett redan från början. Som om inte detta vore nog så är ju en stor del av ungdomskullarna helt enkelt oönskade på arbetsmarknaden. Detta skapar en stor osäkerhet bland individerna och risken är stor att man skapar egna sociala miljöer där arbete inte är eftersträvansvärt, både för att de gruppernas förebilder står för den bilden och som mental skyddsåtgärd. "Vill inte ni ha mig så vill inte jag ha er!"

Tiden går

I dagarna har det gått två år sedan jag började skriva här på bloggen, mycket har hänt sedan dess. Tyvärr har google analytics slutat att fungara, visar inga träffar längre, så jag kan inte lämna några siffror över hur besöksstatistiken har förändrats.

Under dessa två år är det mycket som har förändrats, inte minst på odlingsfronten. För två år sedan var det odling i den egna villaträdgården som gällde, förra året var det dags att förbereda nyodlingen på gräsbevuxen mark. I år finns det redan trädgårdsland där, men de hann inte få den omsorg som de skulle ha behövt i höstas. Jag hann bara gräva potatislandet och det var ju i princip för att man ju ändå måste gräva för att få upp potatisen. Kvar står stjälkarna till grönkålen mm.

I helgen kom dock våren, efter en sista insats från kung Bore, bara veckan innan hade vi ju fått drygt en decimeter snö. Nu är all snö borta här med undantag för att det är lite kvar av vallar och i endel skuggiga lägen. Progressen var särskilt tydlig i trädgårdslandet, den första bilden är från lördagen, den andra från söndagen.

Vi såg även andra vårtecken, som fjärilar, tofsvipor, sångsvanar och att jag fick de första fröna i jorden!

Befolkningsfrågan

Det finns läsare som undrar hur vi ska kunna försörja en ökande befolkning med hållbara system i t.ex. jordbruk och energiproduktion. De menar att vi som betecknar oss gröna duckar för frågan. Icke så, även om jag inte kan minnas att jag skrivit något enskilt blogginlägg om det.

Marit Paulsen skrev ett inlägg i debatten om ekologiskt jordbruk om att det var dags att slakta den heliga ekologiska kossan eftersom ett ekologiskt jordbruk inte skulle kunna försörja jordens befolkning med mat.

Jag vill vända på resonemanget och fråga: Ska vi utarma vår kritiska resurs jordbruksmarken, för att bygga upp en befolkningsmängd som inte är hållbar?

Svaret är naturligtvis nej. Det vore återigen att såga av den gren vi sitter på. Det är den yttersta formen av hyckleri att mena att vi ska dammsuga vår värld på mat så att vi som finns nu inte svälter ihjäl, men samtidigt döma framtida generationer till ett avsevärt sämre öde med förödda jordbruksmarker, kollapsade ekosystem och förlorade ekosystemtjänster.

Eftersom det inte är hållbart med en ständigt växande befolkning på en ändlig planet, så måste det bli ett stopp på befolkningsökningen. Hellre förr än senare. Detta är fakta som egentligen är oantastliga. Det som är riktigt problematiskt är hur det ska genomföras. På den punkten har jag inget färdigt program, jag har inte läst på vad mitt parti (Miljöpartiet, för den som nu inte visste det) har för åsikter i frågan. Här är bara mina egna åsikter. Några idéer skulle kunna vara:

• Stoppa alla ekonomiska incitament som premierar flera barn än två
• Intensifiera utbildningsinsatserna för kvinnor i fattiga och barnrika länder då det har visat sig att utbildade kvinnor föder färre barn
• Arbeta för att hitta enklare preventivmedel av permanent art, jämförbart med sterilisering, men som inte innebär kirurgi eller miljöpåverkan av hormoner
• Övriga idéer? Har du som läser några?

Det jag absolut vill undvika är tvångsåtgärder av typen tvångsaborter, tvångssteriliseringar mm. Frågan är naturligtvis svårlöst då det finns många som drar åt andra hållet, bland annat tillväxtkramarna, religiösa ledare och politiska ledare som använder växande befolkning som en strategi i en konflikt. Om vi inte löser frågan den frivilliga vägen, så kommer den att lösas ändå, bara mycket grymmare. Med svält.

Varför inte kärnkraft?

I fredags upptog TV-apparaterna på mitt skivbord på jobbet mer av mitt intresse än vanligt. Jag kunde helt enkelt inte släppa bilderna av den framrusande tsunamin med blicken. Det jag såg, mer än den svarta våg som vällde fram, fylld med hus, bilar och allehanda annan bråte, var hur snabbt det normala kan bytas mot katastrof. Jag såg hur denna våg käkade upp ett välordnat samhälle och lämnade kaos bakom sig. Man kunde se bilar och människor som försökte fly. Många lyckades inte, de hade börjat alltför sent.
Och sedan kom rapporterna om kärnkraftverket som hade problem. Som ett brev på posten kom också debatten om kärnkraftens vara eller icke vara. Jag tänker här redovisa för grunderna till min ståndpunkt, att mänskligheten bör avstå kärnkraften.

Oljetoppen är ett predikament som vi måste förhålla oss till. Den försvinner inte för att vi låtsas som om den inte finns. En del har grundinställningen att allting måste fortsätta som förut, det är bara energikällan som måste bytas ut. Vi måste fortsätta att ha en tillväxtdriven världsekonomi med ständigt ökande befolkning och energiförbrukning. Det är vår rätt, vad vi kan kräva och vad vi inte kan leva utan. Man väljer att blunda för den totala omställning som oljans frånfälle kommer att innebära. Kärnkraft kan då tyckas vara en lätt lösning som med ett Alexanderhugg löser den Gordiska knuten.

Kärnkraftverk är oerhört komplexa system. Blotta storleken på byggprojekten som är förutsättningen för att åstadkomma ett kärnkraftverk borde vara exempel nog. Komplexa system har en inbyggd olycksrisk i sig, just pga sin komplexitet.

I praktiken är olyckor i komplexa system omöjliga att förebygga och därför (förr eller senare) i princip oundvikliga.

 Som om det inte räckte så kommer ju den lilla frågan om slutförvar.

Oljans andel i världsekonomin är så stor, både som bränsle och som råvara, att den inte låter sig ersättas i samma takt som den kommer att minska. Detta i sin tur riskerar att knäcka världsekonomin. Om det blir långvarig nedgång i världsekonomin kan man nog räkna med att samhällsväven kommer att bli alltmer tunnsliten på utsatta ställe. Skatteunderlaget kommer att minska, men människors behov kommer inte att göra det lika snabbt. Vad kommer det att skapa för samhälle? Jag tror att man blir mer hänvisad till sin egen förmåga till överlevnad. Solidariteten kommer att minska. Vem ska då vara den siste som lämnar kärnkraftverket? Vem ska ta hand om avfallet när energibolaget gått i konkurs? Eller när lönerna ändå inte räcker för att köpa mat för? De system vi har idag förutsätter ett massivt underhåll för att det inte ska gå åt skogen.

I Sellafield i England blandas flytande radioaktivt avfall med smält glas och stora glasblock förvaras sedan i luftkonditionerade lagerlokaler. Där behövs ingen brand, utan det räcker med att strömmen bryts permanent för att temperaturen ska börja stiga och olyckan är ett faktum. Samma sak gäller alla de bassänger med kylvatten där man sedan flera decennier ”tillfälligt” har förvarat använda bränslestavar. När vattnet dunstar kommer temperaturen att stiga i både bokstavlig och metaforisk bemärkelse.

För mig är det helt klart att det enda alternativet vi har är ett lågenergisamhälle. Medan energin fortfarande flödar nu när oljan producerar på topp, så måste vi börja bygga ett lågenergisamhälle. Vi ska inte vänta på att marknadskrafterna åstadkommer "demand destruction", vad är det, annat än dödsstöten för många miljoner av världens fattiga? Nu när vi har goda tider, ska vi samla i ladorna för att ha i sämre. Om marknadsekonomin hade fått härja fritt, så hade inte bibelns Josef fått gehör för att spara skörden till sämre tider. Det hade varit att konsumera så mycket mat man bara orkade, för sedan skulle priset göra att den blev så dyr att ändå ingen hade råd att konsumera den, och på så vis skulle den aldrig ta slut!

Många pratar om kommande generationer av kärnkraft som verkligen låter mycket bra, men som innebär ett språng från ena sidan av klyftan, ett språng ut i tomma intet, med bara hoppet om att det finns något att landa på på andra sidan. Det skulle kosta ofantligt med energi för att bygga ut kärnkraften så pass att den på något avgörande sätt skulle kunna motverka den vikande oljan. Men att slösa bort den energi vi har tillgänglig nu för att göra detta tekniksprång är att slösa energin genom att jaga efter chimärer. Vi bör i stället använda den ännu billiga energin för att bygga ett lågenergisamhälle. Detta för att ändå kunna leva i bekvämlighet när vi inte längre har oljan eller kärnkraften att tillgå.

Risken är dock att om vi satsar massivt på kärnkraft så kommer vi att i en inte alltför avlägsen framtid att ändå stå med energibrist, krympande ekonomi, falerande samhällssystem, 10-20 kärnkraftverk fler än idag, men med ett ekosystem som är i ännu sämre skick än idag. 

I Sverige genomfördes tidigare i vinter en stor övning med en liknande olycka som scenario, tydligen var ett av de största problemen att folk flydde och att det därmed inte fanns personal att genomföra de nödvändiga uppgifterna.Det visar hur känsligt även välordnade Sverige är, inför så basala drifter som sin egen och sin familjs överlevnad.

Ingen personal => ingen säkerhet.