Varför blir ungdomarna som de blir?

Jag läste en artikel i DN häromdagen som handlade om att ny forskning hade visat att det är uppväxtförhållandena som är avgörande för brottslighet, inte om man är invandrare eller inte. Det förklarar dock inte hela skillnaden för män, men för kvinnor.

Studien visar att när hänsyn tas till faktorer som var vi vuxit upp, våra föräldrars utbildning, sysselsättning och inkomst så försvinner till större delen de skillnader som finns mellan första och andra generationens invandrare och svenskar. Enligt Sarnecki är det mest avgörande om föräldrarna arbetar eller inte.

Jag hävdar att det finns en förbisedd faktor, nämligen kontakt med vuxenvärlden och naturliga, "goda" förebilder.

Barn och unga idag har väldigt få kontakter med vuxna där de möts som jämlika individer. Nästan all kontakt är med vuxna i rollen som lärare/ledare eller förälder. I Sverige lever vi ålderssegregerat in i minsta detalj, från åldersuppdelningen på dagis, i skolan via föreningar och vidareutbildning. Det är ofta inte förrän "barnen" börjar jobba som de får en verklig kontakt med andra vuxna människor, många gånger med svåra omställningar och konflikter som resultat. Har man inga bra förebilder är risken dessvärre stor att man söker förebilder bland dem som inte är så bra.

Själv hade jag tur. Jag var på god väg att bli en riktigt odräglig slyngel, om än tämligen laglydig sådan, om det inte var för att jag av slump fick kontakt med en förening som drev ett segelfartyg, Skonaren Ingo's Vänner i Göteborg.

Ingos Vänner bestod av vuxna människor i en skön blandning. Jag var yngst när jag kom med, året då jag fyllde 16 år. Äldste personen som var aktiv var över 80. Däremellan fanns alla ådrar representerade. Det var också en stor spridning bland yrken som fanns representerade, även om de hade tyngdpunkt åt tekniska och hantverksyrken så fanns det också bankekonomer, cancerforskare och naturligtvis riktiga sjömän representerade. Jag fick på egna meriter skapa kontakt med dessa människor, lära mig att respektera ålder och erfarenhet och fick ta ansvar på ett sätt som ingen skola i världen kan ersätta. Jag fick förebilder som jag såg upp till och som vid nödvändiga tillfällen kunde tillrättavisa mig. Från den sommaren och fem framåt var jag besättning på Ingo på somrar och helger. Vi seglade med skolungdomar, företag och föreningar, kortare och längre sträckor utmed västkusten. Jag hade ansvaret för arbetet på däck, när seglen skulle hissas, trimmas och beslås. I mitt minne sken alltid solen på den tiden ;-) Har du själv seglat på Ingo mellan -86 och -90 är chansen stor att vi har träffats.

Hur många ungdomar av idag får chansen till samma sak? Allt färre föreningar driver någon åldersblandad verksamhet.  Överhuvud taget är det ju inte så många som är engagerade i föreningar längre. När dessutom inträdet i arbetslivet blir senare och senare, de okomplicerade sommar- och extrajobben lyser med sin frånvaro, då riskerar ungdomarna att ha hamnat alldeles snett redan från början. Som om inte detta vore nog så är ju en stor del av ungdomskullarna helt enkelt oönskade på arbetsmarknaden. Detta skapar en stor osäkerhet bland individerna och risken är stor att man skapar egna sociala miljöer där arbete inte är eftersträvansvärt, både för att de gruppernas förebilder står för den bilden och som mental skyddsåtgärd. "Vill inte ni ha mig så vill inte jag ha er!"