Nya spännande bönor

I år kommer jag att odla mycket kokbönor! Jag beställde två sorter från Runåbergs, Cannellino och Borlotto, och har fått ytterligare två tre från en internet-bekantskap (Tack!) och det ska bli jättespännande att odla dem! Två av dem är störbönor (Rödhakeägg och Äkta Tranbär), en är en buskböna (Stella). Bara se på dem, vilka skönheter!

Ännu är det inte riktigt dags att stoppa dem i jorden, med tanke på att vi hade frost varenda natt efter att jag satte potatis  för två veckor sedan. Den här helgen är det dags att sätta allehanda andra frön som borde varit satta för länge sedan, bl.a. morötter, sättlök, spenat mm.

I höstas tog jag beslutet att låta jordärtskockorna vara kvar i jorden vilket visade sig vara det enda rimliga med tanke på hur tidigt snön kom. Gjorde nyligen upptäckten att det har utfordrat en lycklig population av sork... I det ena landet fanns det nu bara enstaka halvätna knölar kvar. De som jag hade satt som en häck hade däremot fått vara ifred från sorkarna av okänd orsak.

Rapport från en auktion enligt samäganderättslagen

Precis som jag i förväg meddelat, så blev vi inte gårdsägare i fredags. Men jag var på auktionen, ifall att det skulle bli billigt.

Det var strålande försommarväder, lagom varmt så gården tog sig ut från sin finaste sida. Till skillnad från visningen som bara hade lockat tre sällskap (med likaledes fint väder) så var det denna gång mer än tio. För mig som inte känner alla var det dock inte möjligt att avgöra vilka som hörde till den säljande parten och vilka som var intresserade av fastigheten (eller bara auktionen).

Auktionen började med att juristen som var utsedd som god man av tingsrätten att genomföra denna offentliga auktion enligt samäganderättslagen, tog upp lagboken och läste upp berörda avsnitt. Likheten med en predikan var slående.

Fakta om fastigheten:
    totalt 27,8 hektar
    produktiv skogsmark 22,3 hektar
    impediment berg 4,9
    väg och kraftledning 0,2 hektar
    övrig areal 0,4
    Totalt virkesförråd enligt skogsbruksplanen ca 4100 skogskubikmeter varav 2800 i huggningsklass G2-S2.
    Taxeringsvärde 1973 000 varav 1619 000 kr skogsvärde.

Huset var byggt 1949 och inte renoverat (eller underhållet ) på 20 år minst. Förutom stommen och kanske pannan så behövde allt bytas ut och renoveras. Dessutom var det en väldigt dum placering av trappan till övervåning och källare så den hade man också varit tvungen att flytta för att få till ett fungerande boende.
Ladugården var liten, med bra tak men dåligt golv. Den gamla gödselstacken låg 20 meter från den grävda brunnen...

Det var två budgivare, en för mig okänd sommarstuguägare och en av traktens största markägare med mer än 1000 hektar skog (som jag själv har kört mycket skotare på). Utgången var given. Priset stannade på 2,4 miljoner, vilket var exakt vad jag hade gissat på i förväg, innan vi hade sett huset. Men vad stor-markägaren ska med den här lilla gården till, som dessutom ligger ca 4 mil från hans egen gård, är för mig ett mysterium. Present till barnen kanske?

Jag lade inte ett bud. Nu ska vi åka och titta på en annan gård.

Edit, ändrat taxeringsvärdet.

Globalt- kontra lokalt kapital

I samband med vårt sökande efter en gård så har jag haft anledning att ta kontakt med diverse olika låneinstitut för att ordna finansiering av det hela. Det som kanske förvånar många är att det inte är samma typ av låneinstitut som lånar ut till bostäder som till lantbruksfastigheter. Och det är inte till samma villkor heller. För en renodlad bostad får man låna utifrån sina inkomster jämfört mot inköpspriset på huset vilket förutsätts vara detsamma som marknadsvärdet. På en lantbruksfastighet är det en betydligt restriktivare hållning. Men det intressantaste i det hela är att det skiljer sig så kraftigt åt beroende på olika långivare. Trenden är att ju mer centraliserad  och formell en långivare är, desto hårdare tolkas lånevillkoren. Den mest återhållsamma som vi talat med  ville för att fastställa marknadsvärdet på gården, räkna av värdet av all skog som var slutavverkningsbar enligt lagens mening. Ett sådant förfarande tvingar köparen att göra just detta, avverka all skog som ens liknar fullvuxen (G2-S2 i skogsbruksplanen) om man inte har tillräckligt med eget kapital för att inte behöva låna till det.
I andra änden hade vi en lokal fristående sparbank, inte den som nämns i artikeln men med liknande affärsidé, nämligen att vara banken mitt i byn som också är en aktiv part i att utveckla den samma. I samtalen med denne långivare fokuserades det på att vi skulle ha möjlighet att klara av lånen även om räntan steg och att vi vid eventuella framtida avverkningar skulle göra amorteringar. Det är en viss skillnad om man får köpa gården först för att amortera sedan vid avverkningar som man gör, än om man måste sälja rotposter på förskott i princip i samma ögonblick som gården köps för att kunna genomföra köpet...

Detta får mig att tänka på kursen Lokalekonomisk Återväxt som anordnades av Änggärdets Ekoenhet där Oscar Kjellberg, bankekonom med förflutet inom JAK illustrerade hur det internationella kapitalet dränerar landsbygden på utvecklingsmöjligheter genom att ta hand om invånarnas pengar men sedan i huvudsak investera dem någon annan stans där det är ännu bättre utdelning på pengarna. Det har ju visat sig att småföretag och framförallt då på landsbygden långt från fina bankens kontor kan få svårt med finansiering i hårda tider, även om de inte ens är olönsamma.

Nåja, det blir ingen gård för oss den här gången heller, även om vi har haft förväntningar på lågt pris pga offentlig auktion med minimal marknadsföring, det var helt enkelt inte rätt gård för oss.

Kvartalsrapport

För den som är intresserad så följer här en kvartalsuppföljning av årets mål med lite reflektioner. Förra årets mål blev ju inte så värst uppfyllda, så jag har den här gången satt en mer uppnåbar nivå på målen.

Odling

1. Prova på att odla kokbönor
Kokbönor är inköpta, de båda sorter som Runåbergs hade att erbjuda. Mottar gärna fler sorter om någon har lust att bidra.
2. Anlägga en varmbänk
Det blev ingen varmbänk i år, allför upptagen med att gräva om mitt ogräsland. Nu är det ju ingen större vits längre.
3. Odla kål under duk
Jag har börjat med att förodla kålen och har köpt duk i form av billiga nätgardiner på IKEA, så här är jag på god väg.
4. Förodla minst 5 olika grödor
Med reservation för att de inte är i jorden ännu, så har jag klarat av det här målet med råge! I år har jag varit duktig på att förodla. Till och med potatis har vuxit i krukor, men är numera utplanterad under värmehuv.

Personliga mål

1. Spara mer än en tredjedel av min disponibla inkomst
Jag ser detta mål som att det ska vara genomfört i genomsnitt när året är slut. Början på året var det lite si och så iom att flytten haft endel kostnader, så har sparandet bara blivit hälften så stort som det borde, men jag har resten av året på mig att fixa till det.
2. Fullborda min jägarexamen med uppskjutning för högvilt
Inte påbörjad ännu
3. Plocka lingon och svamp så det räcker för hela vintern
Inte heller påbörjad ännu ;-)
4. Genomföra minst en kurs av utvecklande karaktär.
Inte påbörjad ännu den heller...
5. Bara äta godis/snacks en dag i veckan.
Detta är min största bedrift så här långt, att kunna säga ja, så här långt. Läsare som känner mig IRL vet att jag titulerar mig som periodare på socker. Jag har därför alltid tänkt att det är allt eller inget-strategin som gäller, men misslyckats alla gånger tidigare. Tydligen verkar driften av att fortfarande känna sig lyckad överväga jämfört med den svängningen i blodsockret som en godisdag innebär
6. Börja träna minst en gång i veckan (minst 45 minuter pulshöjande)
Med undantag för sjukveckor så har även detta hållit så här långt.

Fysiska- och tekniska mål

1. Köra med slåtterbalken (implicerar en fungerande traktor)
Inte ännu.
2. Köpa en gård
Inte ännu, men var och tittade på ännu en i helgen... (spännande)
3. Köpa plog och potatisårder
Inte ännu.
4. Bygga en kompost
Inte ännu.
5. Bygga ett enkelt växthus (ev över varmbänken)
Inte ännu, men måste bli gjort eftersom jag förodlat saker som ska växa i det...

Slutsummerat: 6 av 15 mål är påbörjade och på god väg, vilket ändå känns rätt så bra så här långt. Som sagt, mest nöjd är jag med de personliga målen iom att de innebär livsstilsförändring vilket alltid är svårt. Man har inte misslyckats förrän man har slutat att försöka!

Känd finansskurk representerar Antonov i Saab

Nu har Saab-fabriken i Trollhättan stått stilla i en vecka och vissa som är konspiratoriskt lagda har antytt att stoppet bara är till för att Antonov ska tillåtas som delägare. Det verkar som en tveksam strategi att sänka ett bolag först för att sedan ta över det. Risken är uppenbar att varumärket lidit obotlig skada. Kan hända att Antonov har mer pengar än han vet var han ska göra av, så han kanske tycker att ett eget bilmärke kan vara kittlande. Då är jag mer misstänksam vad det gäller den så kallade svenske representanten Lars Carlström. Tidigare var han en av budgivarna på Saab, men fick som bekant inte ta över, måhända pga sitt förflutna:

Finansmannen Lars Carlström, som leder ett konsortium som vill köpa Saab Automobile, är dömd i tingsrätten för bland annat bolagsplundring.

 En sådan person vill man ju inte sälja något som ska vara bestående till. Min egen kommun har gått på samma beta med honom då man skulle sälja sitt fastighetsbolag för ett par år sedan. Man var väldigt noga med att köparna skulle vara seriösa och "bra" för Åtvidaberg, men så dök Carlström upp:

Industria skulle köpa kommunala Åtvidabergs Industribyggen AB, fyra industrifastigheter. Pris 40 miljoner. Fullmäktige godkände försäljningen den 25 februari. Handpenning var betald. Några dagar senare anades ugglor i mossen. Kommunen stoppade affären.
Obefogad avtalshävning, menar Industria. Kommunen tog tillbaka det den redan sålt och Industria har lidit skada. Bolaget hävdar att man redan hade klart med nya köpare, och för helt andra pengar! 95 miljoner skulle Industria få för fastigheterna. Påstår Industria. Skillnaden = begärda skadeståndet 55 miljoner.
Vilka var ugglorna då? Jo, kontakterna med kommunen började plötsligt gå via en konsult. En Thomas Ryberg. Industrias styrelse ändrades: in kom Rybergs hustru, ut gick Lars Carlström. Ryberg är ökänd i fastighetsbranschen. Hans namn förekommer i vad som bör tituleras härvor. "Vi vill inte släppa in några skurkar och banditer", sade Sverre Moum i pressen.

 Så, frågan är, vad kommer att hända med Saab om Carlström blir inblandad? Han försökte på egen maskin, men fick nobben, nu är han där igen som talesperson för Vladimir Antonov. Vad vill karlen?

Styrketräning om våren

När snön försvunnit från trädgårdslandet och tjälen tinat upp så är det dags att sätta igång med styrketräningen. I mitt fall handlar det om att handgräva mitt ca 100 kvm stora trädgårdsland och i möjligaste mån rensa det från rotogräs, och detta ska vara klart innan maj månad. Jag hoppas nu på att jag under påskhelgens sista dag kunna sätta frö och eventuellt potatis i och med att jag måste jobba den helg som traditionellt är potatissättardag i mina trakter, nämligen första maj. Något borde väl växthuseffekten ha gjort, kan man tycka.

Jag har dock en hel del styrketräning att göra, eftersom trädgårdslandet blev så eftersatt i höstas. Först var det ju mitt trasiga knä som stoppade mig, sedan kom vintern alltför tidigt. Jag känner att framför allt musklerna mellan skulderbladen har fått sig den genomkörare de så väl behöver med tanke på den avsomnande tillvaro de annars lever på grund av mitt kontorsjobb. Bilderna är från förra helgen, men den här helgen innebar egentligen bara mer av samma sak, förutom att det börjar se en aning grönt ut. Även ogräset, ve och fasa!

Och mycket ogräsrötter är det. Så pass att jag har delat upp landet i olika delar som jag kommer att behandla på olika sätt för att försöka få bukt med ogräset. I det uppgrävda närmast kameran har jag rensat så mycket ogräsrötter som jag orkade med. Även knäpparelarver och harkrakslarver rensades ut när jag ändå höll på. I det grävda i mitten av landet kommer jag endast att vända på jorden ett spadtag djupt och försöka bekämpa ogräset med täckning och rensning från ovansidan senare. I den bortersta delen av landet var det potatisodling förra året och det blev därmed tämligen väl genomgrävt i höstas, även om mina svärföräldrar som hjälpte mig med potatisskörden inte rensade ut ogräsrötter, där framförallt rikligt förekommande pepparrot och kirskål. I övriga delen av landet är det mest kvickrot, en del kirskål, enstaka brännässlor och talrikt förekommande revsmörblomma. Det gäller att känna sina fiender.

Om miljökatastrofer som räddare av ekosystem

Varje dag hör vi via media om utsläppen av radioaktiva ämnen från de havererade kärnkraftverken i Fukushima, nu senast om att tätningen av reaktorläckan misslyckades.. I havet utanför mäts höga nivåer av radioaktivt jod, på land har man mätt nedfallet av radioaktivt jod och cesium och det är nu i nivå med de runt Tjernobyl. Området som måste evakuera bör utvidgas och ingen vet när man återigen kan bo där och producera mat. Men är detta verkligen en miljökatastrof eller är det bara en katastrof för det mänskliga samhället? Kan det vara så att härdsmältan och utsläppen av radioaktiva ämnen i närmiljön från Fukushima i själva verket är en välsignelse för miljön och hårt pressade ekosystem?

I samband med det stora giftutsläppet i Ungern från gruvdammen som brast läste jag en artikel i Ny Teknik som ställde många begrepp på ända  I artikeln hävdar professor Lars Håkansson att försurningen av svenska sjöar är en större miljökatastrof än att dammen vid ett aluminiumverk brast.

Han var tills i våras professor vid institutionen för geovetenskaper vid Uppsala universitet. Där utvecklade han en modell för att kunna jämföra olika hot mot miljön, som användes vid civilingenjörsutbildningen i Uppsala. Den bygger på att man ställer tre frågor som besvaras med ett värde mellan 1 och 10 på en logaritmisk skala.
1. Kan det här döda "funktionella grupper", till exempel fiskar?
2. Hur stor är den geografiska utbredningen, inom ett land eller världsdel?
3. Hur stor är varaktigheten, med 320 år som maxvärde?
Svaren på frågorna multipliceras med varandra och ger ett så kallat per-värde. Förkortningen står för potentiell ekologisk risk.

Just per-värdet kan ju vara intressant att tänka på när man jämför en tänkt kraftverksdamm som brister med en tänkt Fukushima-katastrof. En kraftverksdamm hur omfattande den än skulle vara är endast av temporär art, medan det tar många år för det radioaktiva nedfallet att halveras till ofarliga nivåer.

Men är då denna typen av katastrofer en milökatastrof, eller bara en katastrof för samhället? Ett tänkvärt exempel är de oljeutsläpp i persiska golfen i samband med kriget ledde det till att fisket stoppades under en längre period visade det sig i själva verket vara mycket bra för ekosystemen i havet. Detta beror på att det inte är de akuta förgiftningarna som är farliga utan den fortgående överfiskningen.

Så kanske ska man se en lagom förstörelse av miljön, som t.ex oljeutsläpp eller utsläpp av radioaktiva ämnen i själva verket är en räddare av miljön eftersom det får människan att släppa sitt grepp om just det området. I själva verket är det vår vardagliga påverkan av miljön som är den största katastrofen, försurningen, överfiskningen och att vi tar allt större del av biosfären i anspråk för våra egna syften, ofta med monokulturer och bekämpningsmedel.

Tidningen Effekts nya nummer

Idag fanns äntligen tidningen Effekts nya nummer ute i den tidningsbutik där jag brukar köpa den. Att jag väntat särskilt ivrigt på detta nummer hänger förstås ihop med att det är den tidning där artikeln med mig är med, från den där dagen i november förra året när snökanonen hade slagit till medan vi sov. Det är alltid spännande att se hur en artikel som man själv medverkat i tar sig ut i verkligheten. Så för den som vill veta hur jag ser ut i när jag har skottat snö halva dagen så är det bara att bläddra upp sidorna 30-31.

Själva artikeln är en del i en tänkt duell mellan stad och land i när det gäller miljövänlighet. Stadsduellanten är av allt att döma en yngre ensamstående kille utan barn som menar att det är mer miljövänligt att elda biobränslen i fjärrvärmepannor än i lokaleldstäder och röta matavfall till biogas än att komposter dem. Jag tycker att jämförelsen haltar något, för det är ju inte bara hur miljövänligt ett boende är som man väger in. Har man barn så är det ju i allra högsta grad deras framtid som man bygger upp.

Döm själva!

Varför blir ungdomarna som de blir?

Jag läste en artikel i DN häromdagen som handlade om att ny forskning hade visat att det är uppväxtförhållandena som är avgörande för brottslighet, inte om man är invandrare eller inte. Det förklarar dock inte hela skillnaden för män, men för kvinnor.

Studien visar att när hänsyn tas till faktorer som var vi vuxit upp, våra föräldrars utbildning, sysselsättning och inkomst så försvinner till större delen de skillnader som finns mellan första och andra generationens invandrare och svenskar. Enligt Sarnecki är det mest avgörande om föräldrarna arbetar eller inte.

Jag hävdar att det finns en förbisedd faktor, nämligen kontakt med vuxenvärlden och naturliga, "goda" förebilder.

Barn och unga idag har väldigt få kontakter med vuxna där de möts som jämlika individer. Nästan all kontakt är med vuxna i rollen som lärare/ledare eller förälder. I Sverige lever vi ålderssegregerat in i minsta detalj, från åldersuppdelningen på dagis, i skolan via föreningar och vidareutbildning. Det är ofta inte förrän "barnen" börjar jobba som de får en verklig kontakt med andra vuxna människor, många gånger med svåra omställningar och konflikter som resultat. Har man inga bra förebilder är risken dessvärre stor att man söker förebilder bland dem som inte är så bra.

Själv hade jag tur. Jag var på god väg att bli en riktigt odräglig slyngel, om än tämligen laglydig sådan, om det inte var för att jag av slump fick kontakt med en förening som drev ett segelfartyg, Skonaren Ingo's Vänner i Göteborg.

Ingos Vänner bestod av vuxna människor i en skön blandning. Jag var yngst när jag kom med, året då jag fyllde 16 år. Äldste personen som var aktiv var över 80. Däremellan fanns alla ådrar representerade. Det var också en stor spridning bland yrken som fanns representerade, även om de hade tyngdpunkt åt tekniska och hantverksyrken så fanns det också bankekonomer, cancerforskare och naturligtvis riktiga sjömän representerade. Jag fick på egna meriter skapa kontakt med dessa människor, lära mig att respektera ålder och erfarenhet och fick ta ansvar på ett sätt som ingen skola i världen kan ersätta. Jag fick förebilder som jag såg upp till och som vid nödvändiga tillfällen kunde tillrättavisa mig. Från den sommaren och fem framåt var jag besättning på Ingo på somrar och helger. Vi seglade med skolungdomar, företag och föreningar, kortare och längre sträckor utmed västkusten. Jag hade ansvaret för arbetet på däck, när seglen skulle hissas, trimmas och beslås. I mitt minne sken alltid solen på den tiden ;-) Har du själv seglat på Ingo mellan -86 och -90 är chansen stor att vi har träffats.

Hur många ungdomar av idag får chansen till samma sak? Allt färre föreningar driver någon åldersblandad verksamhet.  Överhuvud taget är det ju inte så många som är engagerade i föreningar längre. När dessutom inträdet i arbetslivet blir senare och senare, de okomplicerade sommar- och extrajobben lyser med sin frånvaro, då riskerar ungdomarna att ha hamnat alldeles snett redan från början. Som om inte detta vore nog så är ju en stor del av ungdomskullarna helt enkelt oönskade på arbetsmarknaden. Detta skapar en stor osäkerhet bland individerna och risken är stor att man skapar egna sociala miljöer där arbete inte är eftersträvansvärt, både för att de gruppernas förebilder står för den bilden och som mental skyddsåtgärd. "Vill inte ni ha mig så vill inte jag ha er!"

Tiden går

I dagarna har det gått två år sedan jag började skriva här på bloggen, mycket har hänt sedan dess. Tyvärr har google analytics slutat att fungara, visar inga träffar längre, så jag kan inte lämna några siffror över hur besöksstatistiken har förändrats.

Under dessa två år är det mycket som har förändrats, inte minst på odlingsfronten. För två år sedan var det odling i den egna villaträdgården som gällde, förra året var det dags att förbereda nyodlingen på gräsbevuxen mark. I år finns det redan trädgårdsland där, men de hann inte få den omsorg som de skulle ha behövt i höstas. Jag hann bara gräva potatislandet och det var ju i princip för att man ju ändå måste gräva för att få upp potatisen. Kvar står stjälkarna till grönkålen mm.

I helgen kom dock våren, efter en sista insats från kung Bore, bara veckan innan hade vi ju fått drygt en decimeter snö. Nu är all snö borta här med undantag för att det är lite kvar av vallar och i endel skuggiga lägen. Progressen var särskilt tydlig i trädgårdslandet, den första bilden är från lördagen, den andra från söndagen.

Vi såg även andra vårtecken, som fjärilar, tofsvipor, sångsvanar och att jag fick de första fröna i jorden!