Trägolv

Under den hemska och framför allt mörka linoleummattan som låg i vårt blivande sovrum, väntade två skatter som nu åter sett dagens ljus!

Den ena skatten är i form av tidningar som lades därunder när rummet inreddes som undantag åt gamla farmor, året var 1940. Där finns Svenska Dagbladet, Aftonbladet (halvveckasupplagan) och Västervikstidningen från brinnande andra världskrig. Min mamma är född 1935, så det här var ju under hennes levnad vilket ändå inte känns så avlägset, men en helt annan värld! Bland artiklarna utmärker sig naturligtvis krigsrapporteringen men där finns också att läsa om kolmonoxidförgiftningar i samband med gengas och riksdagsval. Annonserna säger också mycket om tiden, vad sägs om ett nytt isskåp?

Den andra skatten är i form av golvet självt. Ett spontat hyvlat furugolv vars yta är i princip perfekt om det inte vore för trycksvärtan från tidningarna. Detta golv ska nu slipas och behandlas på något lämpligt sätt. Jag älskar trägolv för de är så varma! I ett annat hus vi bodde i var det lika delar trägolv och laminatgolv i undervåningen och det var så markant skillnad på hur varma de kändes att jag kontrollmätte dem, de var exakt lika varma! Jag antar att ytan på laminatgolv har högre täthet och därmed större värmekapacitivitet, därav den kalla känslan.
Vad golvet ska behandlas med är ännu inte riktigt bestämt, men det blir inte ett skurugolv. Vad finns det för andra alternativ som är överkomliga i arbete och trevligt resultat?

Solidaritet via skattsedeln

I P1-programmet Konflikt pratades det om de separatistiska strömningar som finns lite över allt i EU, och sade att det verkar som om solidariteten är låg, man vill inte hjälpa dem som har det besvärligt. Det var en tanke som har skavt lite sedan dess. Här försöker jag bena ut lite varför.

• Solidaritet definierades implicit som att betala skatt och låta myndigheter hjälpa dem som medborgaren förutsattes vilja vara solidarisk med.
• Att ha separatistiska åsikter jämställdes med bristande solidaritet

Ett kort googlande ger många träffar av socialistisk karaktär, allt från marxism till socialdemokratisk och även någon träff hos kristdemokraterna. Själva ordet kanske är associerat med socialism, men innebörden, att vilja hjälpa andra, borde finnas även i borgerliga kretsar (eller gör det?). I vilket fall så tror jag att den typen av solidaritet som man förutsatte i radioprogrammet, att vilja betala skatt för att myndigheterna ska hjälpa, motverkas på många punkter:

• Solidaritet via skattsedeln innbär att man inte har inflytande på vart pengarna går.
• Man vill känna att den som får hjälp är värd att få den hjälpen.
• Att betala "solidaritetsskatt" innebär att man stoppar in pengar i en stor organisation där det är många som ska leva på pengarna innan de slutligen når fram till den behövande, alltså att byråkratin slukar pengarna innan de når målet. 
• Ju större statsbildning (från kommun- och nationalnivå till EU-nivå), desto större blir känslan av att man som skattebetalare är försvinnande liten, med det följer också känslan att det inte gör något om "jag som individ" fuskar med skatten.

Jag tror att det är fel att jämställa solidaritet med att betala skatt, ju större statsbildning man förutsätts betala skatt till, desto mindre blir solidaritetseffekten.
Jag tror dessutom inte att stora statsbildningar är främjande vare sig för individen eller demokratin. 

Fosfor och kadmium

Nu i dessa dagar när det är oroligheter i Västsahara pga att landet är ockuperat av Marocko kan man ägna ämnet fosfor några extra tankar. Västsahara har nämligen mycket rika fyndigheter av fosfor som världen nu förser sig av, via ockupationsmakten Marocko.

Fosfor är ett grundämne som är nödvändigt för allt som växer, eftersom det är en förutsättning för celldelning då det är en av byggstenarna i DNA. I Sverige importerar vi fosfor, till konstgödning.

Ett problem med brytningen av fosfor är att den ofta kommer i sällskap med tungmetallen kadmium. Detta är en oönskad gäst, eftersom den har en rad oönskade egenskaper, bland annat så innebar högt intag av kadmium risk för njurproblem, cancer och skeletturkalkning. Man beräknar att ca 10000 personer i Sverige har begynnande problem med njurarna pga högt intag av kadmium via maten. Det gäller framför allt kvinnor i fertil ålder samt vegetarianer.

Eftersom fosfor är en ändlig men ack så nödvändig beståndsdel i vår mat, så finns det incitament att försöka återanvända den så långt som möjligt och här stöter man ju på problem pga sällskapet med kadmium. I avloppsslammet från våra reningsverk finns nämligen både fosfor och kadmium, samt även en del andra ämnen som kanske inte alltid är önskvärda i samband med matproduktion (till exempel flamskyddsmedel och långlivade medicinrester). Det finns många kritiker av slamspridningen som förespråkar att man ska utvinna fosforen från slammet innan man sprider det på åkrarna.

Varifrån kommer då kadmiumet i slammet? Jag som gammal fotoentusiast som har hållit på och framkallat själv med de tungmetaller som förekommer där (silver) har antagit att det är föroreningar andra än de "kiss, bajs och toapapper" som är det enda som borde åka ner i avloppet. Till exempel ingår kadmium i konstnärsfärger pga sin röda och gula färg. Jag har också föreställt mig att oönskade saker i avloppslammet kommer från industrier som släpper ut sådant de inte får. Tydligen kommer dock merparten från hushållets avlopp. Nivåerna är sjunkande men ser ut att plana ut mer och mer. Man kan gissa att de oönskade och otillåtna källorna av kadmium minskas, pga ökad medvetenhet och minskande innehåll av kadmium i konsumentprodukter. Värt att nämna är också att kravet på avloppsslammet, 2 milligram per kilo torrsubstans i själva verket motsvarar 67 milligram per kilo fosfor eftersom avloppslammet endast innehåller 3 % fosfor. Det att jämföra med kadmiuminnehållet för konstgödsel som ligger överstiger 5 milligram per kilo.

Men som sagt, det ser ut att plana ut. Vad är det då för källa som ger grundbelastningen av kadmium? Jo, det visar sig vara maten, och då inte främst den odlad i Sverige eftersom vi har krav på att tillföra väldigt lite kadmium på våra åkrar, utan den importerade maten.Och här kan vi knyta ihop till början igen, det är nämligen så att den fosfor som kommer från Västsahara innehåller relativt mycket kadmium, det är den dominerande källan till fosfor inom EU. I Sverige har vi dock hårdare krav på kadmiuminnehållet och köper vår fosfor från andra håll. Detta var den överraskande bifångsten när Kersti Linderholm under sina doktorsstudier undersökte flödet av fosfor i den svenska livsmedelskedjan. Just idag försvarar hon för övrigt sin doktorsavhandling ”Phosphorus. Flows to Swedish Food Chain, Fertilizer Value, Effect on Mycorrhiza and Environmental Impact of Reuse”.

Fodra med ensilage utan traktor

Vi har i dagsläget inget eget foder eller strö utan måste köpa allt från andra leverantörer. Lyckligtvis har vi åtminstone två att välja på. Den ena finns 500 meter bort i form av granngården som har köttdjur i konventionell drift, den andra är ca två mil bort och har köttdjur och får i KRAV-certifierad produktion. Vårt stora problem är att vi inte har någon traktor för att hantera rundbalarna.

Första veckorna åkte vi och hämtade upprullad ensilage löst på släpkärran från KRAV-gården, men det blev ett fasligt åkande för inte så mycket ensilage. Jag upplevde det som lite för grovt för fårens smak också. Sedan provade vi en hel rundbal från grannen, som lyxigt nog kom hem med balen och lastade av den på gårdsplanen (pga strul med vår släpkärra), jag vet ännu inte vad det äventyret kostade. Det var väldigt fin, ganska torr ensilage med lite mer blad i som vi upplevde att fåren tyckte väldigt mycket om. Det var en hel del klöver i balen också, om det är rödklöver så kan det bli minskad fruktsamhet på fåren då rödklöver innehåller något som har östrogen effekt på fåren. Just i år känns det inte som ett stort problem då allt är nytt för oss och lamningen är något jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning.  Nackdelen med en ensilage-bal som man ska sönderdela för hand är att det är hårt jobb. Gräset sitter hårt fast i rullen. Vi hittade enstaka jordkokor i denna bal vilket fick mig att bekymra mig för listeria. Men eftersom balen luktade friskt så tog jag bara bort kokorna med den omgivande ensilaget. Återstår att se hur det gick, jag tror att inkubationstiden är ett par veckor, om det nu fanns någon betydande mängd listeriabakterier i balen. Vädret var ganska kallt under perioden denna bal var öppen. Efter två veckor luktade den fortfarande bra och hade inga tecken på vare sig mögel eller varmgång, men vi lade in det sista i en del av fårens fålla i ladugården som fått lite mindre med halm. Jag tänker att det de inte äter gör väl nytta som strö i stället.

Nuvarande bal hämtades från KRAV-gården och rullades av släpkärran in i fårens rasthage. Den landade mycket lyckligt på en rejäl lastpall men är alltså stående som ett hjul på denna.

Det var något nytt läskigt i hagen som
mottogs med misstänksamhet första gången.

Numera går fåren ut och in som de vill och tanken är att de ska fodra sig själva. Nu är det de som ska ha det hårda jobbet att få loss maten från balen. Jag skar upp plasten och tog bort nätet på kanterna och lät det sitta kvar som ett band som bildade tak, botten och sidor på den. Fåren äter i hålen på sidorna som jag tog upp på balen och jag hoppas att de får loss så mycket som de vill. Jag upplever dem inte som hungriga så jag antar att de gör det. De har ju nu fri tillgång till balen så de kan äta när de vill. Denna bal var betydligt blötare och luktar mycket mer syrligt än den förra. Vädret har slagit om och är nu mellan noll och 10 grader varmt. Frågan är hur det blir med hållbarheten på denna bal. Fördelen med att den är blöt är att den ligger stadigt, men jag känner på den varje dag så att inte ska riskera att välta på fåren när de har ätit ur tillräckligt på mitten. Snart är det väl ändå dags att ta bort resten av plasten och då måste den väl skyddas på något sätt för regn.

Andra tips på hantering av ensilag-balar när man inte har traktor mottages gärna!

Limfärg

I helgen var vi krassliga så det blev inte så mycket gjort med renoveringarna. Det enda vi orkade med var att måla taket i vårt sovrum. Då taket består av spännpapp i bra skick som hade den ursprungliga limfärgen kvar så beslöt vi för att fortsätta med samma färg.

Ingredienser inhandlades på den närmsta byggnadsvårdsbutiken, "Hos Magnus och Eva" i Västervik, som hade både pärllim och krita hemma.

Enligt receptet jag hittade skulle det vara:

200 gram pärllim
10 kilo krita
vatten

Eftersom det var målat sedan tidigare var det första rådet att tvätta ner färgen för att inte riskera flagning. Men hur gör man det utan att förlora förståndet på kuppen? Det handlar här om att tvätta ett tak av papp. Jag föreställer mig att vatten i stora mängder skulle både förstöra pappen och resten av huset som dränks in i vattnet. Så det fick bli utan nertvätt, men med mindre lim i färgen enligt principen "det yttersta skiktet ska vara det svagaste".

Limfärg börjar man tillreda dagen innan med att ställa pärllimmet i blöt och hälla vatten på kritan. Limmet luktar inte gott, och bättre blev det inte när man dagen efter skulle värma det så pass att limmet smälte. Urk! Limmet och kritan vispas sedan ihop och späds till en konsistens som mjölk Jag tummade lite på spädningen för att det verkade jobbigt att måla med alltför blaskig färg plus att det är lättare att späda än tvärt om.

Jag målade med roller och det gick hyggligt bra utan alltför mycket spill, men när jag skulle gå efter och måla på taklisten så upptäckte jag den hårda vägen varför man inte ska gå tillbaka och bättra. Färgen släpper nämligen från underlaget när man kommer en andra gång... Dagen efter såg man att den gamla färgen hade blandat sig med den nya med nyansskiftningar som resultat, samt att jag hade målat med lite för snålt med färg på rollern bitvis och där inte fått ordentlig täckning. Men skam den som ger den. Jag har färg kvar, den ska enligt uppgift stå sig upp till en vecka i kylskåp innan den börjar ruttna pga det animaliska innehållet. Jag tog dessutom undan två liter av den outspädda färgen och stoppade på försök ner i frysen.

I går var jag så för att måla en gång till. Först skulle färgen värmas upp för att limmet skulle lösa sig (det verkade ha fällts ut när färgen stod kallt i pumprummet) och det var inte det lättaste med en stor hink. Dessutom bestämde jag mig för att späda färgen ytterligare, för att det inte skulle bli lika tjocka lager. Spädningen gjordes taktiskt nog med varmt vatten för att snabba på temperaturhöjningen lite. Med blaskigare färg fick man tre effekter, det droppade mer, det gick fortare att måla och det gick ännu mindre än tidigare att gå tillbaka och bättra... Det sistnämnda förmodligen just för att det var blötare och snabbare blötte upp underlaget. Möjligen kan det också vara så att det är fläcken jag försöker bättra som är problemet. Nästa gång ska jag vara laddad med lite minimjölk (!). Resultatet av droppigare färg syns nedan.

Tur att den gamla golvmattan ska bäras ut i sin helhet! Därunder väntar dessutom en skatt... Mer om det senare.

Spännande el

I slutet på förra veckan började nederbörden igen. Ännu har inte gårdsplanen förvandlats till lervälling men jag antar att det bara är en tidsfråga. Allvarlighetsgraden hoppas jag däremot på att den blir låg i och med att vi knappt har en plan yta, allt lutar mer eller mindre!

I samband med fuktigare väder så kom också elproblemen. Det började med att en huvudsäkring på 16 ampère hade gått på en av de ingående faserna. Den fasen visade sig belastas av två varmvattenberedare, kylskåp, tvättmaskin och viss belysning, så jag tänkte att det kanske inte var helt orimligt. Senare samma dag gick en av säkringarna till ladugården, även den 16 ampère, när jag skulle dra igång en cirkelsåg. Även där gick säkringen i elskåpet för fastighetens inkommande el, inte en snabbsäkring i den nydragna elen i ladugården. Jag tänkte att "en gång är ingen gång", det kanske var en gammal säkring. Till kvällen visade det sig dock att ännu en säkring hade gått till ladugården, denna gång ytterbelysningen. Nu började det kännas lite kymigt. Elen går nedgrävd till ladugården, och det är ju inte lätt att veta om den nergrävda delen mår bra...

Dagen efter var det lugnt på säkringsfronten, ända tills det blir mörkt och uppenbart att säkringen till ytterbelysningen till ladugården (som ska tändas iom mörker) har gått ännu en gång. Nu är det definitivt, inte "en gång är ingen gång" längre. Jag går ut i mörkret för att byta säkringen. När jag skruvar i säkringshållaren med ännu en ny 16 ampère säkring, så säger det POFF! med en blixt ovanpå elskåpet, samtidigt som huvudsäkringen på en av faserna går. Något skakis skruvar jag ur säkringen igen, och alla andra som gick till ladugården. För en närmar titt visar att från säkringshållarna till ladugården så går det också sladdar mot taket på elskåpet, där de går tillsammans i en kabel som har klippt av tvärt!  El är inget vi har dragit själv, så inte den här gången heller, men den stora fördelen med att flytta någonstans dit man känner människor är att man kan få kvalificerad hjälp även om det är söndag kväll. Elskåpet hamnade efter detta på listan över saker att byta så snart tillfälle ges.

För övrigt har jag nu även hittat kabeln som gav inducerad ström i den icke anslutna gamla kulo-ledningen inne i huset, det gick en ny elkabel i en anslutande snedgarderob. Den icke anslutna ledningen är sedan ett tag borttagen i sin helhet, alla ändar hittades och konstaterades sakna matning, så det mysteriet är nu löst.

Frihet - för vem och från vad?

I en debattartikel i ATL kunde man den 30 oktober läsa en osorterad drapa där författaren framhävde följande punkter:

• Oljan tar inte slut, den kommer att vara billigare än alternativen i säkert 100 år
• Risken att bli utan olja är liten, risken att investera fel är stor
• Allt fler oljekällor hittas
• Allt fler artiklar kritiska till människoskapade klimatförändringar publiceras
• Risken för negativa framtidsscenarion är överdriven (sk domedagsscenarion)
• Miljörörelsen tvingar bönderna att ändra sin verksamhet för att möta klimatproblematik och framtida oljebrist utan att ta något ansvar själva
• Alla springer åt samma håll men vem vågar ifrågasätta det?

Författaren Mats Jangdal undertecknar med titeln Fd mjölkbonde och hänvisar till en sida: http://www.frihetsportalen.se/

Jag var tvungen att titta vad det var för en människa som såg världen så annorlunda jämfört med mig. Vad jag hittade var en person som kallar sig "frihetlig liberal/libertarian".

Om frihet:

Frihet för individen, medborgaren, förutsätter att det finns begränsningar för vad staten, samhället, allmänna meningen och andra grupperingar eller individer får utsätta individen för. 

Om äganderätt:

I en rättsstat ska individen inte behöva föra en ständig kamp till försvar av sina ägodelar. Ett grundläggande ansvar för rättsstaten är att hjälpa individen att skydda sin egendom.

Om "klimatbluffen":

En kritisk exposé över de lögner vi serveras om klimathot, biologisk mångfald och Jordens undergång

Man får här bilden av en medelålders vit man som inte gillar det håll som världen rör sig och slår sig på öronen och skriker AAAAHHHH så högt han kan!
Detta är alltså en människa som förfäktar att någon försiktighetsprincip inte ska gälla vad det gäller människans utsläpp, för det är inte absolut till 100% säkert bevisat att de enorma mängder klimatpåverkande gaser som människan släpper ut har den effekt som vi nu ser omkring oss (eller kanske inte Mats Jangdal då). Oljan kommer inte att vara ett problem för det säger Timbro, dessutom "hittar man massor"! Önskar att fick sig till livs Lars Wilderängs föredrag med den utmärkta jämförelsen mellan Spindletop och Tupi. Här kan man för övrigt läsa kritiskt granskande inlägg av Timbros beställningsrapport: Cornucopia?, Flutetankar, Kjell Aleklett, "Vi har räknat på det här"
Biologisk mångfald verkar vara något överskattat, kemikalieproblem lika så. Att frihet går hand i hand med ansvar har gått Mats Jangdal helt förbi. Jag saknar i hans ledord ovan någon form av hänsyn! En gång i tiden kallade jag mig anarkist och menade med det att jag var för frihet som inte innebar något skadligt för någon annan. När jag fick kontakt med existensialismens tankar om ansvar för våra handlingar så fick jag en aha-upplevelse! Frihet kombinerat med ansvar är en vacker sak, men frihet endast för dem som äger att göra vad de vill är att sjunka till mänsklighetens lägsta drivkrafter: mitt, Mitt, MITT!!!

Sedan undrar jag vilken sten han bott under eftersom han upplever att "alla" springer åt "samma håll" och att det "hållet" skulle vara ett fossilfritt samhälle där biologisk mångfald inte hotas. Så ser inte världen ut från min kulle! Det jag ser är en oändlig massa regler av en cancersvulst till regleringsapparat som främst har vuxit fram genom det osunda samspelet mellan lobbygrupper, tjänstemän och de politiska partierna. Det leder minsann inte till fossilfrihet och bevarad biologsik mångfald. Vissa åtgärder verkar åt det hållet, även de för att tillfredsställa lobbygrupper och opinioner men utan att göra någon verklig skillnad.

Slutsats: Frihetsportalen handlar om frihet från ansvar, hänsyn, risktänkande och logisk tankeförmåga. Detta gäller framför allt för personer som äger något, har extra stort ekologiskt fotavtryck och därför mycket att förlora på att ta ansvar!

Äntligen ute

Efter vår dåliga start med fåren så har vi nu kommit igång och det går mycket bättre. Vi har gjort klart vinterhagen som är i anslutning till ladugården och de har fått komma ut igen. Hagen är liten med förvuxet gräs så det är ju inget att beta just, utan bara för att få komma ut, något som de verkade uppskatta. Men det var med stor tvekan som de gick ut genom dörren när vi öppnade den.

För att de ska komma när vi lockar så har vi börjat kombinera en koskälla med havrehinken. Koskällan hörs så mycket längre än rasslet i hinken, tänker jag, ifall att de skulle ge sig iväg lite längre någon gång (antar att det räcker med att de är utom synhåll...). Numera kommer de springande om de ser oss, för antingen får de havre, ensilage eller kel, alla mycket uppskattade företeelser.

Och så är de ju tysta. Enda tillfället vi verkligen hört bräkande var när vi gjorde ett försök att skilja av två årslamm som är lite lösa i magen. De blev dock väldigt stressade av att inte vara med de andra och bräkte så hjärtskärande att vinsten kändes tveksam i förhållande till stressen.

I ladugården har vi byggt ett nytt foderbord i kornas gamla. Bort med de gamla grindarna i trä och upp med nya horisontella brädor. Som foderbord har vi formplyfa med självfall som ska hindra att de har en massa mat kvar som de inte når.

Kvar att göra är att ordna mera permanent uppsättning av skivorna och sätta dit vertikala spjälor nedtill så att inte fodret åker ut av bara farten. Baggens horn får bli mått på hur brett det ska vara. Nu får de alla plats att äta samtidigt och det finns utvidgningsmöjligheter för kanske fem får till.

Svensk honung i butik

I en kommentar hos Cornucopia? undrade en person om bristen på svensk honung, då framför allt sådan med SBR-etikett, i butikerna berodde på att svenska bin har drabbats av bidöd? Som biodlare har jag inte fått några indikationer på sådant. Mina bisamhällen lever alla och har hälsan, jag har inte hört om någon katastrofal bidöd hos anda biodlare jag känner heller.

Vanlig syn i livsmedelsaffären, många
sorter men ingen svensk honung, även om
endel försöker att luras med färgen på etiketten.

Orsaken till att det är så dåligt med svensk honung i mataffärer får helt enkelt sökas på annat håll, här är några orsaker som jag ser:

• Den kalla och regniga sommaren har varit långt ifrån optimal för honungsproduktion. De flesta blommor producerar mindre nektar om det är kallt och bin flyger inte om det regnar.
• De flesta biodlare väljer att sälja den egna produktionen direkt till slutkund då det ger minst dubbelt så bra betalt per kilo jämfört med att sälja i bulk till Svensk Honungsförädling i Mantorp, som för övrigt inte längre ägs av SBR och därför inte har etiketten längre, dock en väldigt snarlik.
• Många matvarubutiker väljer att inte ta in små lokala producenter, dels för att de åläggs av sin kedja att saluföra ett visst antal av kedjans egna produkter och dels för att varje ny leverantör innebär mer administration. Biodlaren måste också leverera burkar med egen EAN-kod mm om de ska sälja i butik.
• Svensk livsmedelshandel fokuserar på högsta vinst för sin egen verksamhet (naturligtvis!) och lågt pris till kunden vilket gör att många svenska leverantörer varken kan eller vill sälja till dem.

Där har du några av förklaringarna till varför det är dåligt med SBR-märkt honung i svenska matvarubutiker.

Idel fina burkar, men bara den i mitten är svensk SBR-honung!

En fördel med importerad biodling måste väl ändå vara att man genom att befrämja biodling i andra delar av världen så hjälper vi i alla fall deras egen ekologi. Det finns nämligen väldigt få, om ens några, dåliga bieffekter av biodling!

Fårens dramatiska helg

Denna helg har i stort gått i fårens tecken. I lördags var jag och hämtade fåren, mina 13 Äsenfår, från Orrholmens gård. De stod lastade i en hästtransport när jag kom dit, alla papper fylldes i och sedan började en försiktig färd hem. Jag har aldrig kört en djurtransport tidigare så jag var angelägen om att inte de skulle fara omkring som vantar där inne. Väl hemma igen stod lunchen i ugnen, och frågan var ifall vi skulle lasta ur djuren innan vi åt. Det kändes lite elakt att alla får skulle stå och trängas i en hästtransport i en timme till, så vi försökte arrangera en bra mottagning, trots att andra arbeten pågick i ladugården. Djuren skulle passera fotbad i zinksulfat innan de kom in i en box för fottorkning medan vi drog färdigt stängseltråden till hagen där de skulle gå.

Det är lätt att vara lite naiv om man inte har handfast erfarenhet...

När vi öppnade hästtransporten såg de inte ut att lida av att trängas. Åsenfår är små får. Endel låg ner helt lungt och idisslade. Vi satte för en lastpall och så var det meningen att en person skulle stå där och släppa ut ett får i taget som vi skulle ta igenom fotbadet. Det var bara det att alla trängde sig åt andra hållet då. Det var inte så lätt att "bara släppa ut" ett i taget, de gick knappt att få tag på! Starka var de också, för att vara så små som de är. Plötsligt bestämde sig två får för att satsa på friheten och lyckades klämma sig ut innan vi kunde täta till.

Helt plötsligt inser man att man borde ha förberett sig lite mer... Bättre stängslad mottagningsfålla, havre i en hink, mat i magen på oss människor och tålamod hade gjort förutsättningarna bättre. Nu var vi utan alla dessa faktorer. Vi följde de två rymmarna runt gårdscentrum, försökte locka och mota dem mot ladugården där vi nu hade lastat in ett par får i boxen. Rymmarna passerade där, och vi kunde fånga den ena, men en var fortfarande fri. Vi satte sonen på att följa henne på avstånd, för att inte jaga henne utan bara hålla reda på var hon uppehöll sig och tänkte att hon håller sig i närheten. Det visade sig vara ett falskt antagande.

Jag valde Åsenfår för att de var tysta, små och mindre känslig för exakt vilken mat de fick. Att de var tysta kanske var en delfaktor i efterföljande händer. Varken rymmarfåret eller de andra lät nämligen något nämnvärt. Tackan drog iväg. När vi hade lastat i de andra fåren (fotbaden blev högst summariska, de var bara en försiktighetsåtgärd eftersom jag hade ett friskintyg på djuren), så visade det sig att hon hade gjort en stor lov runt gården och nu befann sig ca 1 km bort. Utom hörhåll för får som inget låter...

Det som sedan följde var både komiskt och tragiskt. Vi fick hjälp av en granne som hade en hink med havre och tre hjälpande tonårstjejer. Vi försökte att locka tackan med havren, men kom aldrig tillräckligt nära. Och när vi försökte valla henne åt andra hållet så verkade hon se det som en utmaning att trotsa detta. Hon var fantastisk på att finta när hon sprang förbi, vilken fotbollsspelare som helst hade blivit djupt imponerad!

Där i mitten syns tackan!

Efter ett tag passerade hon E22:an. Lyckligtvis lyckades vi få trafiken att hejda sig så hon kom över helskinnad. Sedan var hon i storskogen. Där jagade vi henne fram och tillbaka i flera timmar, försökte hindra henne från att helt komma bort i storskogen och samtidigt hålla henne borta från E22:an. Tillslut hände dock det som inte fick hända. Hon gav sig ut på vägen, fångades mellan vajerräcken på 2+1-vägen, träffades av en stor BMW-suv, som i sin tur träffades av en Citroen C5. Hon var döende med krossat bäcken och inre blödningar. Inga människor skadades i krocken, men tackan var jag tvungen att avliva på platsen.

Efteråt lastade vi henne i hästtransporten igen, på en grusväg så visar det sig att den har sett sina bästa dagar då en skiva i framänden lossnar och ramlar in i transporten. Vilken tur att inte detta hände när jag hade levande djur där inne! Att sedan stödhjulet gick sönder och elen i hästkärran fick säkringarna att gå på bilen var bara ytterligare bulor på vägen.

Klockan 18 var vi hemma igen och åt vår lunch, som Calle lyckligtvis hade plockat ut ur ugnen innan vi drog iväg efter tackan.

Denna erfarenhet fick oss att inse att djuren nog måste stå installade ett tag så att de lär sig var de bor och vilka vi är. Vi fick färdigställa deras vinterutrymme i en hast, detta arbete hade inte varit högprioriterat iom att de skulle vara ut enligt ursprungliga planen... Ett dygn senare så var de i alla fall nöjda med sin nyhalmade vinterfålla. Endel djur låter sig numera klias med viftande svans, de flesta äter hö ur hande på oss, så det går åt rätt håll. Nu håller vi på att sätta upp deras vinterrasthage så att de kan vara ute lite också.

Barnen inne hos de 12 kvarvarande fåren i vinterfållan.