Fårens dramatiska helg

Denna helg har i stort gått i fårens tecken. I lördags var jag och hämtade fåren, mina 13 Äsenfår, från Orrholmens gård. De stod lastade i en hästtransport när jag kom dit, alla papper fylldes i och sedan började en försiktig färd hem. Jag har aldrig kört en djurtransport tidigare så jag var angelägen om att inte de skulle fara omkring som vantar där inne. Väl hemma igen stod lunchen i ugnen, och frågan var ifall vi skulle lasta ur djuren innan vi åt. Det kändes lite elakt att alla får skulle stå och trängas i en hästtransport i en timme till, så vi försökte arrangera en bra mottagning, trots att andra arbeten pågick i ladugården. Djuren skulle passera fotbad i zinksulfat innan de kom in i en box för fottorkning medan vi drog färdigt stängseltråden till hagen där de skulle gå.

Det är lätt att vara lite naiv om man inte har handfast erfarenhet...

När vi öppnade hästtransporten såg de inte ut att lida av att trängas. Åsenfår är små får. Endel låg ner helt lungt och idisslade. Vi satte för en lastpall och så var det meningen att en person skulle stå där och släppa ut ett får i taget som vi skulle ta igenom fotbadet. Det var bara det att alla trängde sig åt andra hållet då. Det var inte så lätt att "bara släppa ut" ett i taget, de gick knappt att få tag på! Starka var de också, för att vara så små som de är. Plötsligt bestämde sig två får för att satsa på friheten och lyckades klämma sig ut innan vi kunde täta till.

Helt plötsligt inser man att man borde ha förberett sig lite mer... Bättre stängslad mottagningsfålla, havre i en hink, mat i magen på oss människor och tålamod hade gjort förutsättningarna bättre. Nu var vi utan alla dessa faktorer. Vi följde de två rymmarna runt gårdscentrum, försökte locka och mota dem mot ladugården där vi nu hade lastat in ett par får i boxen. Rymmarna passerade där, och vi kunde fånga den ena, men en var fortfarande fri. Vi satte sonen på att följa henne på avstånd, för att inte jaga henne utan bara hålla reda på var hon uppehöll sig och tänkte att hon håller sig i närheten. Det visade sig vara ett falskt antagande.

Jag valde Åsenfår för att de var tysta, små och mindre känslig för exakt vilken mat de fick. Att de var tysta kanske var en delfaktor i efterföljande händer. Varken rymmarfåret eller de andra lät nämligen något nämnvärt. Tackan drog iväg. När vi hade lastat i de andra fåren (fotbaden blev högst summariska, de var bara en försiktighetsåtgärd eftersom jag hade ett friskintyg på djuren), så visade det sig att hon hade gjort en stor lov runt gården och nu befann sig ca 1 km bort. Utom hörhåll för får som inget låter...

Det som sedan följde var både komiskt och tragiskt. Vi fick hjälp av en granne som hade en hink med havre och tre hjälpande tonårstjejer. Vi försökte att locka tackan med havren, men kom aldrig tillräckligt nära. Och när vi försökte valla henne åt andra hållet så verkade hon se det som en utmaning att trotsa detta. Hon var fantastisk på att finta när hon sprang förbi, vilken fotbollsspelare som helst hade blivit djupt imponerad!

Där i mitten syns tackan!

Efter ett tag passerade hon E22:an. Lyckligtvis lyckades vi få trafiken att hejda sig så hon kom över helskinnad. Sedan var hon i storskogen. Där jagade vi henne fram och tillbaka i flera timmar, försökte hindra henne från att helt komma bort i storskogen och samtidigt hålla henne borta från E22:an. Tillslut hände dock det som inte fick hända. Hon gav sig ut på vägen, fångades mellan vajerräcken på 2+1-vägen, träffades av en stor BMW-suv, som i sin tur träffades av en Citroen C5. Hon var döende med krossat bäcken och inre blödningar. Inga människor skadades i krocken, men tackan var jag tvungen att avliva på platsen.

Efteråt lastade vi henne i hästtransporten igen, på en grusväg så visar det sig att den har sett sina bästa dagar då en skiva i framänden lossnar och ramlar in i transporten. Vilken tur att inte detta hände när jag hade levande djur där inne! Att sedan stödhjulet gick sönder och elen i hästkärran fick säkringarna att gå på bilen var bara ytterligare bulor på vägen.

Klockan 18 var vi hemma igen och åt vår lunch, som Calle lyckligtvis hade plockat ut ur ugnen innan vi drog iväg efter tackan.

Denna erfarenhet fick oss att inse att djuren nog måste stå installade ett tag så att de lär sig var de bor och vilka vi är. Vi fick färdigställa deras vinterutrymme i en hast, detta arbete hade inte varit högprioriterat iom att de skulle vara ut enligt ursprungliga planen... Ett dygn senare så var de i alla fall nöjda med sin nyhalmade vinterfålla. Endel djur låter sig numera klias med viftande svans, de flesta äter hö ur hande på oss, så det går åt rätt håll. Nu håller vi på att sätta upp deras vinterrasthage så att de kan vara ute lite också.

Barnen inne hos de 12 kvarvarande fåren i vinterfållan.