Varför blir ungdomarna som de blir?

Jag läste en artikel i DN häromdagen som handlade om att ny forskning hade visat att det är uppväxtförhållandena som är avgörande för brottslighet, inte om man är invandrare eller inte. Det förklarar dock inte hela skillnaden för män, men för kvinnor.

Studien visar att när hänsyn tas till faktorer som var vi vuxit upp, våra föräldrars utbildning, sysselsättning och inkomst så försvinner till större delen de skillnader som finns mellan första och andra generationens invandrare och svenskar. Enligt Sarnecki är det mest avgörande om föräldrarna arbetar eller inte.

Jag hävdar att det finns en förbisedd faktor, nämligen kontakt med vuxenvärlden och naturliga, "goda" förebilder.

Barn och unga idag har väldigt få kontakter med vuxna där de möts som jämlika individer. Nästan all kontakt är med vuxna i rollen som lärare/ledare eller förälder. I Sverige lever vi ålderssegregerat in i minsta detalj, från åldersuppdelningen på dagis, i skolan via föreningar och vidareutbildning. Det är ofta inte förrän "barnen" börjar jobba som de får en verklig kontakt med andra vuxna människor, många gånger med svåra omställningar och konflikter som resultat. Har man inga bra förebilder är risken dessvärre stor att man söker förebilder bland dem som inte är så bra.

Själv hade jag tur. Jag var på god väg att bli en riktigt odräglig slyngel, om än tämligen laglydig sådan, om det inte var för att jag av slump fick kontakt med en förening som drev ett segelfartyg, Skonaren Ingo's Vänner i Göteborg.

Ingos Vänner bestod av vuxna människor i en skön blandning. Jag var yngst när jag kom med, året då jag fyllde 16 år. Äldste personen som var aktiv var över 80. Däremellan fanns alla ådrar representerade. Det var också en stor spridning bland yrken som fanns representerade, även om de hade tyngdpunkt åt tekniska och hantverksyrken så fanns det också bankekonomer, cancerforskare och naturligtvis riktiga sjömän representerade. Jag fick på egna meriter skapa kontakt med dessa människor, lära mig att respektera ålder och erfarenhet och fick ta ansvar på ett sätt som ingen skola i världen kan ersätta. Jag fick förebilder som jag såg upp till och som vid nödvändiga tillfällen kunde tillrättavisa mig. Från den sommaren och fem framåt var jag besättning på Ingo på somrar och helger. Vi seglade med skolungdomar, företag och föreningar, kortare och längre sträckor utmed västkusten. Jag hade ansvaret för arbetet på däck, när seglen skulle hissas, trimmas och beslås. I mitt minne sken alltid solen på den tiden ;-) Har du själv seglat på Ingo mellan -86 och -90 är chansen stor att vi har träffats.

Hur många ungdomar av idag får chansen till samma sak? Allt färre föreningar driver någon åldersblandad verksamhet.  Överhuvud taget är det ju inte så många som är engagerade i föreningar längre. När dessutom inträdet i arbetslivet blir senare och senare, de okomplicerade sommar- och extrajobben lyser med sin frånvaro, då riskerar ungdomarna att ha hamnat alldeles snett redan från början. Som om inte detta vore nog så är ju en stor del av ungdomskullarna helt enkelt oönskade på arbetsmarknaden. Detta skapar en stor osäkerhet bland individerna och risken är stor att man skapar egna sociala miljöer där arbete inte är eftersträvansvärt, både för att de gruppernas förebilder står för den bilden och som mental skyddsåtgärd. "Vill inte ni ha mig så vill inte jag ha er!"

Tiden går

I dagarna har det gått två år sedan jag började skriva här på bloggen, mycket har hänt sedan dess. Tyvärr har google analytics slutat att fungara, visar inga träffar längre, så jag kan inte lämna några siffror över hur besöksstatistiken har förändrats.

Under dessa två år är det mycket som har förändrats, inte minst på odlingsfronten. För två år sedan var det odling i den egna villaträdgården som gällde, förra året var det dags att förbereda nyodlingen på gräsbevuxen mark. I år finns det redan trädgårdsland där, men de hann inte få den omsorg som de skulle ha behövt i höstas. Jag hann bara gräva potatislandet och det var ju i princip för att man ju ändå måste gräva för att få upp potatisen. Kvar står stjälkarna till grönkålen mm.

I helgen kom dock våren, efter en sista insats från kung Bore, bara veckan innan hade vi ju fått drygt en decimeter snö. Nu är all snö borta här med undantag för att det är lite kvar av vallar och i endel skuggiga lägen. Progressen var särskilt tydlig i trädgårdslandet, den första bilden är från lördagen, den andra från söndagen.

Vi såg även andra vårtecken, som fjärilar, tofsvipor, sångsvanar och att jag fick de första fröna i jorden!

Befolkningsfrågan

Det finns läsare som undrar hur vi ska kunna försörja en ökande befolkning med hållbara system i t.ex. jordbruk och energiproduktion. De menar att vi som betecknar oss gröna duckar för frågan. Icke så, även om jag inte kan minnas att jag skrivit något enskilt blogginlägg om det.

Marit Paulsen skrev ett inlägg i debatten om ekologiskt jordbruk om att det var dags att slakta den heliga ekologiska kossan eftersom ett ekologiskt jordbruk inte skulle kunna försörja jordens befolkning med mat.

Jag vill vända på resonemanget och fråga: Ska vi utarma vår kritiska resurs jordbruksmarken, för att bygga upp en befolkningsmängd som inte är hållbar?

Svaret är naturligtvis nej. Det vore återigen att såga av den gren vi sitter på. Det är den yttersta formen av hyckleri att mena att vi ska dammsuga vår värld på mat så att vi som finns nu inte svälter ihjäl, men samtidigt döma framtida generationer till ett avsevärt sämre öde med förödda jordbruksmarker, kollapsade ekosystem och förlorade ekosystemtjänster.

Eftersom det inte är hållbart med en ständigt växande befolkning på en ändlig planet, så måste det bli ett stopp på befolkningsökningen. Hellre förr än senare. Detta är fakta som egentligen är oantastliga. Det som är riktigt problematiskt är hur det ska genomföras. På den punkten har jag inget färdigt program, jag har inte läst på vad mitt parti (Miljöpartiet, för den som nu inte visste det) har för åsikter i frågan. Här är bara mina egna åsikter. Några idéer skulle kunna vara:

• Stoppa alla ekonomiska incitament som premierar flera barn än två
• Intensifiera utbildningsinsatserna för kvinnor i fattiga och barnrika länder då det har visat sig att utbildade kvinnor föder färre barn
• Arbeta för att hitta enklare preventivmedel av permanent art, jämförbart med sterilisering, men som inte innebär kirurgi eller miljöpåverkan av hormoner
• Övriga idéer? Har du som läser några?

Det jag absolut vill undvika är tvångsåtgärder av typen tvångsaborter, tvångssteriliseringar mm. Frågan är naturligtvis svårlöst då det finns många som drar åt andra hållet, bland annat tillväxtkramarna, religiösa ledare och politiska ledare som använder växande befolkning som en strategi i en konflikt. Om vi inte löser frågan den frivilliga vägen, så kommer den att lösas ändå, bara mycket grymmare. Med svält.

Varför inte kärnkraft?

I fredags upptog TV-apparaterna på mitt skivbord på jobbet mer av mitt intresse än vanligt. Jag kunde helt enkelt inte släppa bilderna av den framrusande tsunamin med blicken. Det jag såg, mer än den svarta våg som vällde fram, fylld med hus, bilar och allehanda annan bråte, var hur snabbt det normala kan bytas mot katastrof. Jag såg hur denna våg käkade upp ett välordnat samhälle och lämnade kaos bakom sig. Man kunde se bilar och människor som försökte fly. Många lyckades inte, de hade börjat alltför sent.
Och sedan kom rapporterna om kärnkraftverket som hade problem. Som ett brev på posten kom också debatten om kärnkraftens vara eller icke vara. Jag tänker här redovisa för grunderna till min ståndpunkt, att mänskligheten bör avstå kärnkraften.

Oljetoppen är ett predikament som vi måste förhålla oss till. Den försvinner inte för att vi låtsas som om den inte finns. En del har grundinställningen att allting måste fortsätta som förut, det är bara energikällan som måste bytas ut. Vi måste fortsätta att ha en tillväxtdriven världsekonomi med ständigt ökande befolkning och energiförbrukning. Det är vår rätt, vad vi kan kräva och vad vi inte kan leva utan. Man väljer att blunda för den totala omställning som oljans frånfälle kommer att innebära. Kärnkraft kan då tyckas vara en lätt lösning som med ett Alexanderhugg löser den Gordiska knuten.

Kärnkraftverk är oerhört komplexa system. Blotta storleken på byggprojekten som är förutsättningen för att åstadkomma ett kärnkraftverk borde vara exempel nog. Komplexa system har en inbyggd olycksrisk i sig, just pga sin komplexitet.

I praktiken är olyckor i komplexa system omöjliga att förebygga och därför (förr eller senare) i princip oundvikliga.

 Som om det inte räckte så kommer ju den lilla frågan om slutförvar.

Oljans andel i världsekonomin är så stor, både som bränsle och som råvara, att den inte låter sig ersättas i samma takt som den kommer att minska. Detta i sin tur riskerar att knäcka världsekonomin. Om det blir långvarig nedgång i världsekonomin kan man nog räkna med att samhällsväven kommer att bli alltmer tunnsliten på utsatta ställe. Skatteunderlaget kommer att minska, men människors behov kommer inte att göra det lika snabbt. Vad kommer det att skapa för samhälle? Jag tror att man blir mer hänvisad till sin egen förmåga till överlevnad. Solidariteten kommer att minska. Vem ska då vara den siste som lämnar kärnkraftverket? Vem ska ta hand om avfallet när energibolaget gått i konkurs? Eller när lönerna ändå inte räcker för att köpa mat för? De system vi har idag förutsätter ett massivt underhåll för att det inte ska gå åt skogen.

I Sellafield i England blandas flytande radioaktivt avfall med smält glas och stora glasblock förvaras sedan i luftkonditionerade lagerlokaler. Där behövs ingen brand, utan det räcker med att strömmen bryts permanent för att temperaturen ska börja stiga och olyckan är ett faktum. Samma sak gäller alla de bassänger med kylvatten där man sedan flera decennier ”tillfälligt” har förvarat använda bränslestavar. När vattnet dunstar kommer temperaturen att stiga i både bokstavlig och metaforisk bemärkelse.

För mig är det helt klart att det enda alternativet vi har är ett lågenergisamhälle. Medan energin fortfarande flödar nu när oljan producerar på topp, så måste vi börja bygga ett lågenergisamhälle. Vi ska inte vänta på att marknadskrafterna åstadkommer "demand destruction", vad är det, annat än dödsstöten för många miljoner av världens fattiga? Nu när vi har goda tider, ska vi samla i ladorna för att ha i sämre. Om marknadsekonomin hade fått härja fritt, så hade inte bibelns Josef fått gehör för att spara skörden till sämre tider. Det hade varit att konsumera så mycket mat man bara orkade, för sedan skulle priset göra att den blev så dyr att ändå ingen hade råd att konsumera den, och på så vis skulle den aldrig ta slut!

Många pratar om kommande generationer av kärnkraft som verkligen låter mycket bra, men som innebär ett språng från ena sidan av klyftan, ett språng ut i tomma intet, med bara hoppet om att det finns något att landa på på andra sidan. Det skulle kosta ofantligt med energi för att bygga ut kärnkraften så pass att den på något avgörande sätt skulle kunna motverka den vikande oljan. Men att slösa bort den energi vi har tillgänglig nu för att göra detta tekniksprång är att slösa energin genom att jaga efter chimärer. Vi bör i stället använda den ännu billiga energin för att bygga ett lågenergisamhälle. Detta för att ändå kunna leva i bekvämlighet när vi inte längre har oljan eller kärnkraften att tillgå.

Risken är dock att om vi satsar massivt på kärnkraft så kommer vi att i en inte alltför avlägsen framtid att ändå stå med energibrist, krympande ekonomi, falerande samhällssystem, 10-20 kärnkraftverk fler än idag, men med ett ekosystem som är i ännu sämre skick än idag. 

I Sverige genomfördes tidigare i vinter en stor övning med en liknande olycka som scenario, tydligen var ett av de största problemen att folk flydde och att det därmed inte fanns personal att genomföra de nödvändiga uppgifterna.Det visar hur känsligt även välordnade Sverige är, inför så basala drifter som sin egen och sin familjs överlevnad.

Ingen personal => ingen säkerhet.

Omslag i ekonomi-vädret

Tänk så fort det kan slå om! Det var inte mer än ett par veckor sedan som det bara var upp för Sveriges ekonomi. Man läste dagligen artiklar som:

Sveriges kraft överraskar, publicerad 1 mars

Svensk ekonomis rekordstarka avslutning på fjolåret tillsammans med en rivstart på innevarande år får nu prognosmakarna att konstatera att att den svenska tigern är starkare än vad man trott.

 Den svenska tigern röt bra, publicerad 2 mars

Svensk ekonomi växer med rekordfart. Under sista kvar­talet förra året ökade BNP med 7,3 procent. Det är den högsta kvartalsnoteringen sedan mätningarna startade 1970.

 Ingves: Finanskrisen är över, publicerad 3 mars

Riksbankschef Stefan Ingves bedömer nu att finanskrisen är över. Det förklarade han i ett anförande inför riksdagens finansutskott på torsdagen.

Men helt plötsligt bara en vecka senare får man läsa rubriker med en diametralt motsatt anda i samma tidning.

Festen är över för Sverige/Mindre pengar för svensken att röra sig med i år pubicerad 9 mars

Pensionärer och hushåll med bolån hör till de grupper som får störst försämring av sin privatekonomi i år - men de flesta svenskar kommer att få mindre pengar över när alla räkningar är betalda.

 Svårare att få råd med villan publicerad 8 mars

Högre räntor och huspriser pressar husköpkraften. Husköpkraften faller i 80 procent av kommunerna. Vi har inte haft så låg husköpkraft sedan slutet av 2008.

 Uppgången för industrin dämpas, publicerat 8 mars

Den ovanligt stränga vintern och oroligheterna i Nordafrika och Mellanöstern har bidragit till att uppgången i industrikonjunkturen har dämpats under första kvartalet, enligt bransch- och arbetsgivarorganisationen Teknikföretagens konjunkturbarometer.

 Jag bara frågar mig, vad kommer här näst?

Obegriplig argumentation av Radetzki

Nu i dessa dagar när Brentoljan handlas i ca 115 dollar per fat och WTI ca 10 dolla mindre så kan man åter läsa Marian Radetzkis åsikter om olja i svenska media, här E24, Oljeberoendet fortsätter att öka.
I artikeln kritiserar han Oljekommissionens rapport "Påväg mot ett oljefritt Sverige". Orsaken att han ombeds yttra sig är att vår oljeförbrukning ökar i Sverige, trots alla föresatser om motsatsen, då inte minst just Perssons uttalande att Sverige ska vara oberoende av olja 2020. Han hade visserligen en väldigt snäll definition av "oberoende" som definierades som att bland annat vägtransportsektorn skulle minska sin oljeanvändning med 40-50%. Inte vad jag kallar oberoende, men icke desto mindre ett stort steg från där vi är idag. Så stort att Radetzki drämmer till med:

–Rapporten var ett politiskt jippo. Alla förstår att det inte går att göra sig av med oljeberoendet på så kort tid, säger Marian Radetzki, professor i nationalekonomi med inriktning på oljemarknaden.

Tänk det tycker jag mig höra att folk säger hela tiden! Marknadskrafterna ska ordna fram alternativa energikällor, biobränslen, el-bilar och kallfusion som vi kan gå över till i morgon, om oljepriset blir för dyrt. För då blir ju allt annat billigt, eller hur? (obs ironi). Artikeln har dock en viss poäng i varför det inte kan gå så fort:

Bland annat beror det på att den svenska vagnparken, med drygt 4,8 miljoner bilar, har en omsättningstid på cirka 20 år. Eftersom förhållandevis få av dessa bilar, och de som säljs de närmaste åren, är eldrivna, är det redan nu klart att vägtransporterna kommer att vara beroende av olja även 2020.

Det är ju fascinerande att oljeförbrukningen i Sverige fortfarande ökar, både med tanke på Peak Oil och klimathotet. Alla är ense, men ingen vill göra något i verkligheten. Då kan det tyckas som riktigt bisarrt när Radetzki slår till med storsläggan mot oljekommissionen för att:

–Det är politiskt oansvarigt att göra sådana där utspel som alla borde veta är felaktiga. Risken med den där typen av rapporter och utspel är att det kan finnas de som tror på vad som sägs och sedan fattar investeringsbeslut utgående från det, säger Marian Radetzki.

Problemet är alltså att "det kan finnas de som tror på vad som sägs och sedan fattar investeringsbeslut utgående från det". Man tar sig för pannan! Det är väl ett av syftena med en dylik rapport! Att folk ska fatta investeringsbeslut utgående från det och att vi därmed skulle stå bättre förberedda! För många av oss inser ju att oljan en dag kommer att minska i produktion och att vi kommer att få klara oss med mindre. Även med en så modest definition av oljefritt som oljekommissionens så hade vi haft ett oändligt mycket bättre utgångsläge om vi hade försökt leva upp till den! Nej, istället har vi ljushuvuden som miljöministern Carlgren som tror att bara miljöbilar ska köra på "Förbifart Stockholm".

Jag har bara en sak att säga om dessa herrar: Dum, dummare.

Status på jordkällaren

När jag lade in potatisen i jordkällaren i höstas kunde jag aldrig föreställa mig den vinter som komma skulle. Jordkällaren lämnade mycket övrigt att önska vad det gäller tätheten på dörrarna och isoleringen i taket, så när december blev så kall som den blev så tänkte jag att det nog gått illa för potatisen. Jag tordes dock inte öppna så länge det var minus eftersom det bara skulle förvärra läget. Det är ju ändå så pass mycket potatis att man svårligen förvarar den i kylskåpet...
Nu i helgen har ju dock våren anlänt med besked, snön försvunnit till största delen och temperaturen håller sig över noll.

Det var ett bra tillfälle att öppna locket och snegla in på Schrödingers katt, att det funnits mat åt den (den tänkta katten) var det inget tvivel om, det var gott om mushål och gångar i det framtinade fjolårsgräset. Men till min stora glädje visade det sig att jordkällaren förmått att hålla kylan stången och potatisen var i bästa skick! Och dessutom hade min mussäkring fungerat och det fanns inga nya musgnag på knölarna, förträfflig gammal soptunna!

Så mycket bättre än de skrumpna små krakar med långa vita skott som tillbringat vintern i kylskåpet. De får nog bli mat till vildsvinen så småningom.

Kunde inte hålla mig från att klyva en av de skotska potatisarna för att se färgen, och så här ser de ut!

Årets odlingar - potatis

Jag har börjat samla på mig olika potatissorter som jag vill ha i mitt potatisland i sommar. I matvaruaffären har jag hittat min tidigare favorit "Fakse" och köpt på mig för att inte gå miste om chansen. Jag har ännu så länge inga betänkligheter mot att använda matpotatis som utsäde, då jag endast har goda erfarenheter.

En titt in på en av ortens större (och fristående) trädgårdsfirmor "Blomstertorget" gav mig en positiv överraskning. Där fanns både Maria (är det inte den som du brukar rekommendera, Cornucopia?) samt en hylla med sorter från Skottland. Där fanns flera intressanta, bland annat en som sades vara väldigt motståndskraftig bladmögel och den som jag köpte, Highland Burgundy Red, med den fantasieggande egenskapen att vara helt genomfärgat röd.

Tyvärr begränsades min budget av att jag glömt plånboken hemma och endast hade bilens "reserv-hundring" att tillgå. I affären saluförde de också mina favorithandskar för trädgårdsarbete MaxiFlex, så jag kommer snart att besöka den igen, då med plånboken med!

Nya matvanor

Denna vinter har gett hjortarna i samhället nya matvanor. Det är svårt att mata fåglarna utan att hjortarna kommer och tar det mesta. Det gäller att fågelborden sitter stadigt. Till och med talgbollar verkar falla i smaken. Endast denna hållare har klarat hjortarnas uppmärksamhet.

Denna hjort besökte min fågelmatare, ca 2 meter utanför fönstret medan jag stod innanför och fotograferade.

Inlägg i tillväxtdebatten

Det har de senaste veckorna börjat gry en viss debatt om tillväxt, tänkte här argumentera på ett semi-matematiskt sätt varför evig tillväxt inte är möjlig i en begränsad värld. Flute gör som vanligt ett bra inlägg, men jag vill ändå göra mitt lilla tillägg till debatten.

Jag börjar med att låna en definition av tillväxt från Makrofjantens inlägg om varför enligt hans mening evig tillväxt är möjlig:

För att inse det problematiska med denna utsaga kan vi först definiera vad tillväxt är. Med tillväxt brukar menas procentuell förändring av BNP (ett lands samlade produktion, bruttonationalprodukt). BNP i sin tur bestäms av hur många timmar landets människor arbetar multiplicerat med hur mycket värde som skapas per arbetad timme (det senare kallas produktivitet).

BNP = arbetade timmar * produktivitet.

Den definitionen är det inget fel på, det är resten av argumentationen som brister. För att kunna bevisa om evig tillväxt är möjlig, måste vi ju definiera tidsbegreppet också.

        Evig betyder i oändlig tid, alltså tills universum inte finns längre.

Redan där borde man ju inse att evig tillväxt inte är möjlig, eftersom människan med all sannolikhet inte kommer att finnas ända tills tiden tar slut. Men om vi begränsar tiden till bara jordens livslängd så får vi lite mer att diskutera.

Vi som hävdar att evig tillväxt inte är möjlig brukar ju ofta stödja oss på att vi inte har oändligt med resurser på jorden, allt är ändligt, mängden råvaror, mängden mark och antalet människor. Ja, faktiskt är mängden människor begränsad, för om man tänker sig ända tills tidens död att människorna skulle föröka sig enligt devisen "Föröka er och uppfyll jorden" så skulle vi till slut göra just den, alltså fylla jorden totalt, hela ytan täckt av människor. Eftersom var och en förstår hur orimligt det vore så kanske vi kan slå fast det som en allmänt accepterad begränsning.

Mängden resurser då? Tillväxtförespråkare brukar hävda att vi ska uppnå perfekt återvinning, vilket är omöjlig, men vi kan ändå anta att det fungerar, för resonemanget. Om vi antar att energin är oändlig, vilket den inte heller är, men vi kan anta det för resonemanget, så skulle evig tillväxt med begränsad antal människor och begränsad mängd råvaror förutsätta att energiomsättningen skulle öka, eftersom återvinningen skulle vara tvungen att gå fortare och fortare för att tillväxten skulle fortgå. Ökad mängd energi på en begränsad värld är inget framgångsrecept, det måste innebära en temperaturökning, vilket skulle ha död på mänskligheten och troligen större delen av allt annat liv här på jorden med.

Det som jag menar är bristen i resonemanget hos dem som hävdar att evig tillväxt är möjlig, är att de begränsar systemet utan att beskriva begränsningarna. Antingen menar man bara för att tillväxt är möjlig nu när vi har mer resurser än vi gör av med, så kommer det alltid att vara så. Eller så menar man, som Makrofjanten, att bara för att tillväxt är möjlig i någon sektor så måste det gälla generellt, och därför är evig tillväxt möjligt. Så är ju inte fallet. Jag har en kollega som jag brukar diskutera tillväxt med som brukar argumentera att värdet av det vi producerar kommer att öka, och därför kommer evig tillväxt att vara möjlig, men värdet kan omöjligt öka utan att energiinsatsen ökar, och det är ju faktiskt omöjligt att den kan öka för evigt.

Alltså, evig tillväxt är inte möjlig, eftersom mängden människor på jorden inte kan växa oändligt, mängden råvaror är begränsad och det inte går att öka energianvändningen i det oändliga.

End of discussion, så är det!

Så om vi vill fortsätta leva i charaden med tillväxt så ska vi ändå veta att det är en parentes som en dag tar slut. Frågan är ju vilken jord vi lämnar efter oss till våra ättlingar då?