Demokratins problem

Demokratins kärntanke är alltigenom sympatisk, att beslut som fattas inte ska gå emot vad flertalet vill. Men fullt så  enkelt är det ju inte, särskilt inte när de politiska besluten fattas längre och längre från dem det berör. På kommunal nivå är det ju ofta gripbara frågor och politiker vars ansikte man åtminstone kan känna igen i den lokala mataffären. Men redan på landstingsnivå blir det mer av det ansiktslösa styrandet, för att inte tala om riks- och EU-nivå. Man blir ju också som röstande mindre och mindre värd ju fler det är som är röstberättigade på den nivån.

På Wikipedia hittar vi idag följande definition av demokrati:

Demokrati är ett statsvetenskapligt begrepp som syftar på några besläktade former av styrelseskick där makten i (oftast) en stat utgår från dess medborgare via allmänna och fria val, oftast av förtroendevalda representanter till dess parlament.

och lite längre ner:

Som politisk filosofi bygger demokrati på att alla medborgare har en serie fri- och rättigheter, de demokratiska fri- och rättigheterna. Det finns flera varianter av demokrati, med olika nivå på representativitet och frihet för medborgarna, till exempel direktdemokrati och representativ demokrati.

 Att det finns problem med demokratin är också väl känt, återigen enligt Wikipedia:

Återkommande kritiska poänger är majoritetsförtryck, att medborgarna inte har tid att sätta sig in i alla frågor, och att de politiska partierna ägnar mer tid åt röstfiske än åt att styra. Intressekonfliktsfrågan är också vanlig.

Exempel på majoritetsförtryck skulle kunna vara när 52,3 procent av de röstande i folkomröstningen 1994 valde att säga ja till den politiska maktens förslag att låta Sverige bli medlem i EU. Så här stod det på röstsedlarna:

Riksdagen har beslutat att det ska hållas en folkomröstning om svenskt medlemskap i Europeiska unionen (EU). Omröstningen gäller om Sverige skall bli medlem i EU enligt det avtal som förhandlats fram mellan Sverige och EU:s medlemsstater.

Anser du att Sverige bör bli medlem i EU i enlighet med avtalet mellan Sverige och EU:s medlemsstater?

Det illustrerar ju i och för sig ett av de andra kärnproblemen med demokrati, nämligen att man som röstande bör veta vad man röstar om, vad det innebär och får för konsekvenser. Vem kan egentligen säga att man vet det om en dylik fråga?

Det finns ännu ett problem med demokrati, som hänger ihop med problemet med röstfiske, eller dess omvända problem, att det är nära på omöjligt att få gehör för en impopulär men nödvändig åtgärd. Det är att avstå fördelar idag för att kunna bygga ett bättre samhälle i morgon. Demokrati som politiskt styrelseskick är sällan proaktivt, nästan alltid reaktivt.
I den tappning av demokrati som vi lever under i större delen av västvärlden så upplever man också att den politiska klassen har andra intressen än dem som har valt dem. För att övertyga väljarna om det nödvändiga i den egna politiken används hela maktens informationsmöjlighet i en kommunikation som blir tämligen enkelriktad och förenklad, vilket återigen illustrerar problemet med den informerade väljaren.

Ett exempel på hur fel det kan bli med den representativa demokratin kan  man nu skåda i demokratins hemland Grekland. Maktens män propagerade för att det var bra för Grekland att gå med i EMU. Varför har vi ingen aning om. Men svaret har vi. Folket blev helt enkelt felinformerade, förda bakom ljuset, helt enkelt lurade. Precis som resten av EMU-länderna blev av samma herrar, dock med en annan avsikt. Resultatet blir nu att folkets tillgångar i form av infrastruktur kommer att säljas till högstbjudande för att bankernas skulder ska kunna betalas, eller åtminstone räntorna på dem.

Ändå är det vanliga greker som får bära konsekvenserna av att deras folkvalda politiker nu kapitulerar under EU:s fullständigt kompromisslösa vapenskrammel. Bankerna viker inte en tum från sina krav, samtidigt som landet under kniven tvingas arrangera århundradets största loppis. Vägar, flygplatser, järnvägar, gas, el och vatten – kärnan i Grekisk infrastruktur – ska tvångsförsäljas. Priserna kommer självklart att bli allt annat än förmånliga för ägarna, det grekiska folket.

Det känns som helt orimliga krav för det grekiska folket. Man undrar vad etablissemanget som lurade både dem och de andra EMU-länderna får ta för personliga konsekvenser för sina gärningar? Förmodligen kommer det inte att kännas lika mycket som för den vanlige greken.

För att demokrati ska kunna fungera riktigt bra bör besluten inte fattas längre från medborgarna än att man som röstande kan få en reell påverkan på beslutet. Man har också som röstande en skyldighet att informera sig om det som ska beslutas.

Samtidigt är det vissa frågor som bäst löses på högre nivå, till exempel om miljöskydd. Dock har det ju visat sig att makten korrumperar, man vill bestämma om allt mer och man gärna vill lägga sig i på för låg nivå, dvs sådant som bäst löses lokalt.

Detta är demokratins problem, men hur löser man det?