Bakgrund - Hur bygger vi beredskap när framtidsbilderna går isär

En publikation som har följt mig, och som jag ofta återkommer till är "Efter oljetoppen - Hur bygger vi beredskap när framtidsbilderna går isär?" av Hillevi Helmfrid och Andrew Haden. Den skrevs inför en workshop som hölls 2006. I förordet står det:

Denna rapport är en del av ett projekt som syftar till att synliggöra viktiga frågor och bidra till en bättre förberedelse inför en kommande knapphet på olja. Rapporten ska ge en översikt av dagens kunskap om oljetillgången samt oljans betydelse i samhället och de gröna näringarna. Den ska också tydliggöra skillnader i perspektiv och antaganden som inverkar på vår förberedelse inför en kommande knapphet. Rapporten utgör ett underlag till den workshop som genomförs den 24 till 25 april 2006. Syftet med rapporten är att ge deltagarna i workshopen en gemensam grund att stå på. Men den ska förhoppningsvis också provocera och inspirera till diskussioner.

...

Projektet är ett samarbete mellan KSLA (Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien) och SLU (Sveriges lantbruksuniversitet). Rapporten har samfinansierats av CUL (Centrum för uthålligt lantbruk vid SLU) och KSLA.

Första gången jag läste den var det en verkligt omskakande upplevelse, men det var ändå inte nog för att jag skulle uppleva min "Peak Oil Moment". Det var i någon av de seriösare skogs-tidningarna som delar av den fanns publicerade, förmodligen var det före den planerade workshopen. Där fanns stod bland annat om beräkningarna om hur långt skogen och åkern kan räcka när det gäller att producera biobränsle:

Beräkningarna indikerar för att täcka livsmedelssystemets eget drivmedelsbehov skulle nära 40% av Sveriges åkermark (1 av 2,6 miljoner hektar) behöva upplåtas för produktion av drivmedel, mark som nu används till livsmedelsproduktion. Annorlunda uttryckt skulle vi behöva återta den ca 1,1 miljon hektar åkermark som lagts ner sedan toppåret 1927 (Sveriges Nationalatlas Jordbruket).18 Detta skulle dock minska arealen skog med motsvarande yta, och fortfarande bara räcka för att täcka livsmedelssystemets eget drivmedelsbehov.

Jag minns hur revolutionerande dessa uppgifter var för mig, blotta tanken på denna fantastiska omställning som skulle behövas. Då låg mitt fokus ännu på koldioxidproblematiken, att vi skulle ha flera skäl till oro hade jag då inte ännu tagit in. Själva publikationen innehåller en bra och ganska objektiv genomgång av olika aspekter och åsikter om oljetoppens troliga tidpunkt och effekt, men det tror jag inte fanns med i tidningsartikeln. Den lämnar också läsaren helt ensam med frågan att sovra bland källorna, vilket kan vara svårt om det är ett nytt ämne för läsaren.

När det gäller uppskattningarna om hur skogen skulle räcka för att täcka sitt eget drivmedelsbehov så ser det lite ljusare ut. Eller kanske inte.

Uppskattningen visar att det skulle räcka med ca 3,7% av den svenska skogsarealen för att göra skogssektorn självförsörjande med drivmedel (från skog till grind). Här ska man dock tillägga att drivmedelsbehovet för transporten av skogsprodukterna när de lämnar sågverk och pappersbruk inte är medräknat. Denna analys är alltså inte lika komplett som den för livsmedelssystemtet, vilken sträcker sig ända fram till konsumentledet. Likaså saknas i det här fallet energiåtgången för att bygga, underhålla och driva de anläggningar som omvandlar skogsråvaran till DME respektive etanol, och energiåtgången för transport och lagring etc. före och efter konverteringen. Ska hela processen drivas med eget bränsle blir arealbehovet större.

Eftersom skogen har en omloppstid på ca 100 år utslaget på hela landet så förstår ju var och en att det inte blir så bra om man tar ut mer än 1 procent om året...

Om man då skalar upp beräkningarna för att gälla hela landets drivmedelskonsumtion så blir siffrorna helt galna, det var då jag insåg Göran Perssons Oljekommissions totala orimlighet:

Uppskattningen visar att 6,3 miljoner hektar skulle behövas för att framställa ersättning till dagens svenska konsumtion av diesel och bensin med drivmedel från åkern. Även om arealbehovet i absoluta tal är mindre på åkern än i skogen (15,1 miljoner hektar) så betyder 6,3 miljoner hektar nästan dubbelt så mycket åker som odlades under toppåret 1927 (3,7 miljoner hektar), vilket visar att detta alternativ står utom all realism.
Låter vi istället skogen stå för hela drivmedelsproduktionen skulle nästan 80% av de årliga avverkningarna åtgå till drivmedelsproduktion, om vi vill ersätta hela dagens svenska drivmedelskonsumtion med DME och etanol från skogen, med känd teknik. I ett sådant scenario blir det inte mycket skog kvar för att täcka vårt behov av uppvärmning, papper och byggnadsmaterial vilket 99% av skogsråvaran idag används till.

Förklaringen till det stora arealbehovet för framställning av drivmedel från åkermark är att vi här försöker ersätta ett bränsle som producerats under geologisk tid och under mycket speciella omständigheter (högt tryck och temperatur) med bränslen som ska produceras på kort tid och direkt ur de glesa primära energikällorna.

Slutklämmen är besk medicin för de som tror att biobränslen lätt ska kunna ersätta de fossila.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att oavsett metodologiska osäkerheter innebär ett skifte från olja till biomassa en mycket stor utmaning. Även våra beräkningar ovan, som inte fullt ut tar hänsyn till indirekta resursflöden och kvalitetsaspekter hos energibärarna, pekar på att vi står inför allvarlig konkurrens om markresursen. Vi kom fram till att 80% av den årliga avverkningen skulle åtgå om vi skulle ersätta alla fossila drivmedel med drivmedel från skogen. Tar vi med emergianalysens hjälp med de indirekta flödena (energiåtgång för att
framställa insatsvaror i alla led bakåt i kedjan) blir arealbehovet minst tre gånger större (Doherty et al. 2002). Ur ett emergiperspektiv skulle det alltså åtgå mer än dubbelt så mycket skog som det avverkas idag i Sverige, för att täcka råvarubehovet till dagens drivmedelskonsumtion. För att kunna täcka den totala oljeimporten med skogsråvara skulle vi behöva trefaldiga vår skogsareal och då kvarstår fortfarande att täcka de behov som vi idag använder skogen till (ved, timmer och papper) (Doherty et al. 2002, SCB 2005).

Detta är ett annat sätt att formulera det som Cornucopia bland annat skriver om idag i inlägget "En uppskattning av bilismen år 2030":

IEA har gjort uttalanden om att 10% av dagens oljebehov kan ersättas av biobränslen. Som ett skogrikt och glest befolkat land kan antagligen Sverige prestera bättre än så.

Nästa intressanta kapitel i publikationen är två vitt skiljda framtidsvisioner som målats ut i detalj, för att tjäna som diskussionsunderlag till workshopen, de är mycket tankeväckande och har döpts till "Högenergisamhället" respektive "Lågenergisamhället". Dessa får jag komma tillbaka till i nästa inlägg till.

Energislöseri

Om man tar på sig sin kritiska blick så ser man exempel på vårt fantastiska energislöseri överallt omkring oss. Jag är speciellt fascinerad av de komplexa system som vi bygger upp och sedan ska underhålla. Utan att ha några beräkningar på det så är mitt intryck att underhållsjobbet är större än uppbyggnadsjobbet, och därtill betydligt mycket mer osexigt. Vem vill till exempel rätta buggar när man istället kan göra ny häftig funktionalitet?

Här ett litet exempel från Linköping.

I ena änden av min korta promenad mellan busshållplats och jobb har vi detta, nyanläggning av uppvärmingsslingor som ska hålla gatorna snö och isfria i vinter,

I andra änden har vi detta:

Reparation av likadana värmeslingor. Lägg märket till plattorna, de är rejäla tillskurna stenplattor istället för de vanliga i betong. Man kan väl anta att de antingen är svenska och därmed framställda med hjälp av specialiserade och energikrävande maskiner. Eller så är de importerade från Kina eller motsvarande land och är framställda under undermåliga arbetsvillkor och obefintlig miljöhänsyn.

Man ser dagligen exempel på människans framfart, att vilja göra om hela vår omgivning till ett vardagsrum, välstädat och tillrättalagt. Inga farliga eller äckliga djur får störa vår idyll eller inkräkta på vårt livutrymme. Det enda som räknas är vi och våra behov för stunden. Alla andra övervägande skjuts undan och lämnas åt någon annan att ta ansvar för. Jasså, familjen vill åka till Thailand? Vaddå klimatförändring?

Musfri potatisförvaring måste ordnas

I år blir det för första gången så mycket potatis att det är lönt att förvara i en jordkällare.Därför har det funnits med bland årets mål att fixa till en jordkällare. På gården där vi hyr finns det två jordkällare, ingen av dem har använts på åtminstone 15 år, sannolikt mycket längre. Dock har även detta som allt annat känns det som, fått stryka på foten i år då knäskadan och andra projekt förbrukat mer tid än jag uppskattade dem till.

Förra helgen erbjöd sig mina svärföräldrar att åka ut och plocka upp den potatis som jag inte heller har hunnit plocka upp. Så då iordningställde jag den ena jordkällaren nödtorftigt så att det åtminstone gick att ställa in potatisen där och stänga dörren. Nu i helgen var min sambo där och hämtade hem potatis för att äta och då kunde vi konstatera att det fanns andra innevånare i källaren också. I översta lagret av potatis var det gott om musgnag. Vissa potatisar hade tydligen varit godare än andra. Så går det när det inga katter finns på gården!

Musgnag på Asterix-potatis

Så frågan är vad man gör nu? Hur mussäkrar man potatis i en jordkällare där det finns möss?

Vem har hindrat industrin att gå före?

I SvD kan man idag läsa en debattartikel med titeln Industrin nyckel till klimatomställning, Den börjar redan i ingressen med att peka ut riktningen:

Det räcker inte med förhandlingar om hur bördorna ska fördelas när det gäller klimatåtgärder. Istället måste industrin vara motorn, och ges möjligheter att våga satsa på ett teknikskifte som leder bort från beroendet av fossila bränslen.

Som om det är någon som har hindrat dem? Det finns väl alltid möjlighet för dem som vill gå före! Men sedan framkommer det i artikeln att det helt enkelt handlar om att man ska sätta ett pris på utsläpp, ett ökande pris där alla parter vet vilka regler som ska gälla framöver. Det är väl gott tänkt, däremot har artikelförfattarna tänkt att drivkraften ska vara:

Grundbulten i hela systemet är ett teknikneutralt koldioxidpris. Priset måste vara tillräckligt högt för att göra det ekonomiskt lönsamt att satsa på ny teknik.

Här är pudelns kärna, det är här resonemanget brister. Saken är ju den att för att kunna investera för att göra  förändringar så behövs framtida vinster. Men när energikonsumtionen minskar, vilket måste bli fallet för att även koldioxidutsläppen ska minska, så kommer världen att få vänja sig vid att leva utan ekonomisk tillväxt. Detta kommer i sin tur att leda till ökande arbetslöshet mm. Vilka är då de politiker som kommer att hålla fast vid den inslagna vägen?  Alla kommer som vanligt att säga att någon annan ska ta ansvaret för vi kan inte just nu för  då får vi massarbetslöshet och elände.

Ja, jag är pessimistisk. Men man får väl se det som ett försök att ta fram det goda och altruistiska i människan.

Försummad trädgård

Äntligen kom jag tillbaka till mitt trädgårdsland i helgen, jag minns knappt när jag var där senast. Men det var nog i början av september. Först var det annat att göra, sedan var det en trasig menisk som hindrade mig. Dessvärre är försummelsen mer långtgående än så, vilket ni snart ska få se. Efter mitten på juli har aktiviteten av mig varit betydligt mindre, mindre än vad som har krävts för att hålla ogräsen stången.

Potatisland?

Knappt man kan tro det men detta är ett potatiland. De stora bladen i vänstra hörnet är pepparrot, som var den dominerande arten på denna mark innan jag fick för mig att göra trädgårdsland här. Närmast i bild har vi kvickrot, det är också ett ganska högt tryck av kirskål. Av potatisen syns knappt ett spår, då bladmögeln tog blasten i augusti. Då hade jag dessvärre så mycket att göra att jag helt enkelt inte hade tid att ta hand om det. Det är ju tur att potatis finns på Ica så att jag kan göra mina lärospån i fred.

Brytböna Maxi

 Så här ser brytbönor ut som har varit med om två nätter (minst) med fem minusgrader. Lyckligtvis har detta varit en rikgivande sort i sommar som jag har skördat flera gånger, så allt är inte förspillt. Vilken skillnad det är på nyplockade och tillagade brytbönor jämfört med dem i frysdisken på Ica!

.

Störskärböna Eva

 Här har vi mer skärböna, men den här gången på stör. Här kunde jag dock skörda endel baljor som torkat redan innan frosten och därmed kanske kan fungera som utsäde. I så fall blir det mycket störskärbönor nästa år...

.

Sockermajs Double Standard

Sockermajs har vi skördat vartefter i sommar, men bland dessa vissnade stänglar kunde jag ändå sortera fyra stycken mogna och ätbara kolvar! Som sockermajs var det en väl fungerande sort, även om mitt hjärta klappar varmare för mjölmajsen Painted Mountain.

Knäpparelarv

Den här lille gynnaren står för stor förstörelse i potatislandet, den kände knäpparelarven, som äter gångar i potatisen om det inte finns andra rötter att äta på. Med tanke på mitt ogräsbestånd borde den ha haft gott om mat. Troligen är det inte heller den som är orsaken till att så pass mycket potatis var rutten i jorden, då bladmöglet tyvärr fick fara fram fritt här i augusti. Eller kanske tidigare frostnätter har satt igång processen. Lärdom till nästa år.

Grönkål Baltisk Röd

Så här ser grönkål ut som kålfjärilslarverna har fått festa fritt på hela sommaren. Tydligen har kålen satt igång att växa efter att fjärilslarverna förpuppat sig. Nästa år ska det bli nät... Har jag sagt det förut?

Bland ogräset kunde jag i alla fall skörda kvarvarande rödlök, kålrötter, palsternackor och palsternackfrön, en jättemorot, fyra kolvar med sockermajs samt torkade skärbönor.  Nästa år ska jag nog prova på någon kokböna också.

Torkade skärbönor.

Glufsglufs och hans vänner

På min promenad från busshållplatsen till arbetsplatsen i Linköping brukar jag stöta på diverse fordon som jag ser som fina exempel på tingens oordning, alltså det faktum att vi kan slösa med energi eftersom den är billig och till synes oändlig. Bilderna håller dessvärre inte bästa kvalitet, skyller på Apple för en telefon med långsam och ganska dålig kamera, ibland har objektet nästan hunnit ur bild!

Börjar med Glufsglufs själv, aka jättedammsugaren. Detta fordon far fram över i stort sett varje millimeter av centrala Linköpings gator och suger upp skräp. Efteråt är det så rent att man i stor sett kan gå barfota på stenläggningen. Jag frågar mig om det verkligen är nödvändigt med denna renhet. Eller är det bara ytterligare ett tecken på vårt energislösande samhälle? Bara ett samhälle som har sådana mängder energi att slöa kan prioritera att ha så rent i utomhusmiljön.

Glufsglufs har en lillebror, den burna dammsugaren. Den får rycka ut ibland när Glufsglufs inte når ordentligt, eller om det har kommit för mycket löv på stadens gator.

Den stora stegen, här representerad av en person som skulle titta till lamporna. Troligtvis är det väl inte så vanligt förekommande, men under sommarmånaderna mötte jag varje morgon den något mindre stegen (mindre lastbil som fjärrstyrdes från liftkorgen) som vattnade blomuppsättningarna som hänger ur räckhåll för klåfingriga stadsbor.

Här har vi också "Jointbuster" eller vad den nu kallade sig, som med tryckluft blåser upp grus från mellanrummet mellan plattorna. Av vilken orsak? En stor dieseldriven kompressor stod parkerad en bit bort.

Ibland i gräv-jargong brukar spaden benämnas H1 med hänvisning till till det banbrytande grävmaskinsmärket Åkerman (numera uppslukat av Volvo och finns inte mer) välkända grävmaskinssserie med benämning Hxx t.ex. H12. H står för "hydraul" och var det första märket som slog igenom som hydraulmanövrerade grävmaskiner, från de tidigare linmanövrerade grävarna. Dessvärre ser man inte H1'an i aktion särskilt ofta, dess strörre kompisar klämmer sig ofta in på de mest omöjliga platser.

Dessa var bara några små exempel på hur vi i vårt samhälle slösar hämningslöst på energi för att utföra triviala sysslor. Sysslor som med lätthet kunde ersatts med mankraft eller med fördel inte utföras alls. Vårt slöseri med energi är ytterligare ett tecken på tillväxtsamhällets perversion och moraliska tveksamhet. Bara för att det ser rent ut där maskinerna används så betyder det ju inte att inte utvinningen av både material och energi är ren där den sker, vilket dammraset i Ungern satt strålkastarljuset på.

Avslutar med en bild på spirorna till Linköpings Domkyrka,  bara ett exempel på vilka fanstastiska byggnadsverk man kunde åstadkomma innan vi hade fått de fossila slavarna till vårt förfogande!

Gult!

Gult måste vara septembers färg, gult som mina squash!

Närmast kameran i bild syns tre stycken Yellow Straightneck, som har varit sommarfrukten i landet. Den stora till höger ska vara en Blue Hubbard, men jag tillåter mig att tvivla på det där "Blue", möjligen har jag plockat den för tidigt för att den skulle få den rätta skörden. Den lilla uppe till vänster är någon sorts prydnadspumpa som jag fick med på köpet när jag fick kompost av en kompis. Som frö i komposten alltså. En sådan livskraft vill jag inte förgöra, så den fick vara kvar. Dock inser jag nu att den därmed troligen har förorenat mina fröer, om det är en Pepo eller Maxima vet jag inte, så jag vet inte om mina Hubbard eller Y.S. är sortrena längre.

Gult är också färgen på den underbara syn som möter mig utanför sovrumsfönstret, gult från jordärtskockorna! Jag älskar dem! Skörden i år lär räknas i hundratals kilo!

Den stora tröttheten

Den stora bloggtröttheten har slagit mig i huvudet. Inget jag gör eller tänker nu för tiden känns intressant nog att skriva om, eller snarare tillräckligt intressant att skriva om för att jag ska göra mig omaket att offra en timmes nattsömn.

Kort uppdatering dock:

Sitter här med uppfixat knä, ena menisken hade ju fått en skada. Operationen gick bra men det kommer att ta åtminstone några veckor innan jag kan ägna mig åt mitt trädgårdsland eller plocka lingon och svamp.

Förberedelser för husförsäljning pågår för fullt, huset är tömt på hälften av sina inventarier, merparten av alla oavslutade projekt har blivit avslutade, det har putsats och fejats och tvättats till den milda grad... Visning nästa helg, sedan får vi se om det är osäljbart eller inte. Det grämer mig att det har tagit oss så lång tid att komma hit.

Over and out!

Om man vill rösta på mig

Om man vill rösta på mig så måste man bo i Östergötland, gärna i västra delen av landskapet. Där finns jag med på landstingslistorna, låt vara en bit ner. Och vad är det för person ni ska kryssa för? Jag heter Ylva Engström. Mina hjärtefrågor vad det gäller vården är att vi inte får tappa bassjukvården för att det läggs pengar på den högspecialicerade vården, nya oerhört dyra mediciner och dyra apparater som ger "lite pang för pengarna". Ett annat sätt att se det är att jag vill göra vården mindre komplex och därmed mer störningskänslig inför kommande energibrist. 

Det kan också passa här att redovisa att jag har en privat sjukvårdsförsäkring via min arbetsgivare. Nu i samband med mitt kassa knä utnyttjar jag denna. Jag har inte gjort någon jämförande studie, men jag fick träffa specialist efter en dag och kommer att opereras nästa vecka. Som kuriosa så frågade jag vad dylik operation kostade och blev förvånad att det var så lite som 15 000 kr. Jag behöver inte ha varit sjukskriven länge förrän det här är en vinst för alla utom försäkringsbolaget. Nu släpar jag mig dock till jobbet i alla fall, det känns konstigt att vara sjukskriven när huvudet och händerna som är det jag använder mest fungerar utan problem. Det är bara lite jobbigt att ta sig dit och hem...

Kalkylen räknar inte med krämpor

En och annan som brukar läsa den här bloggen har kanske noterat att aktiviteten avtagit betydligt. Jag kan inte neka till detta. Senaste halvåret har tid varit en större bristvara än på länge. Nytt jobb, stort trädgårdsland och planerad försäljning av huset har tagit var sin bit. I helgen var det meningen att städandet skulle gått in i slutspelsfasen inför en planerad fotografering idag. Detta får nu skjutas på framtiden då både sambon och jag har drabbats av krämpor, han av en ögonåkomma och jag av ett trasigt knä. Det är inte lätt att få någon städning eller röjning gjord om man inte kan ha ögonen öppna eller inte kan gå.

Våra nya krämpor får mig att reflektera över hur lite vi räknar med att bli sjuka. Troligen är sambons åkomma av övergående natur även om den var dåligt tajmad, mitt knä däremot kan det vara värre med. Livet blev med ens mycket besvärligare. Turligt nog har vi ju kommit ganska långt med husförsäljningsprojektet (jisses vad mycket två "samlare" hinner skaffa på sig på fem år!), men tänk om det inte hade varit så? Jag föreställer mig att ett par med en mer ansträngd ekonomi med t.ex. en egen företagare och en huvudförsörjare skulle kunna få tvingande ekonomiska problem efter bara ett par veckors sjukskrivning! En egen företagare med 30 dagars karens och en huvudförsörjare som bara får ut en bråkdel av lönen i sjuklön är inte mycket att hänga i granen när det gäller att hålla banken stången om man inte har några ekonomiska buffertar.  Efter ytterligare en tids sjukdom kan de vara tvingade att sälja huset, så fort som möjligt. Och vem ska då göra jobbet?

Nästa fråga, hur man ska ta hand om odlingar och ev framtida djur törs jag inte tänka på... Man räknar verkligen inte med att bli sjuk eller få krämpor. Och inte förstår man vad andra säger förrän man varit i situationen själv heller. Så mycket för inlevelseförmåga!