Ekosystemtjänster - ett forskningsområde i tiden

Här kommer en spaning om ekosystemtjänster. Ni vet sådana där tjänster som vi som människor i de flesta fall tar för givet, i sämsta fall förstör och i bästa fall kan utnyttja för ömsesidig nytta. Det tydligaste exemplet är väl pollinering med honungsbin som ger oss större skörd OCH honung, och mera frukt och frön in naturen i stort.

I dagens ATL kan man läsa om tre projekt som söker att utnyttja ekosystemtjänster för att minska giftanvändningen och förbättra resultatet:

1. Skador av snytbaggar minskade med en tredjedel när små granplantor skyddas av myror.Om man laddade plantorna med socker och på så sätt lockade myror så hade det en avskräckande effekt på snytbaggar. Dessa kan annars lätt ha ihjäl små plantor om man inte doppar dem i gift innan plantering.
2. Hjälpsamma småkryp i äppleodlingarna under lupp. Här ska man studera fienderna till skadeinsekter, hur man kan gynna dem genom bättre odlingstekniker och ev annan sammansättning av bekämpningsmedlen.
3. Projekt mot mjöldagg i växthusgurka.Här ska man pröva både microbiologiska och icke-kemiska medel med känd verkan, vad de har för effekt och hur de bäst kan kombineras. Låter för mig som om det är sådant som inte de stora kemijättarna forskar om.

Detta är hoppfulla nyheter som gör mig en aning mer positiv inför framtiden!

Spänstiga får!

Så fick vi svart på vitt att vi inte kan låta fåren få fritt tillträde till ensilagebalen, i alla fall inte utan någon form av grind. Mina små Åsenfår hade tydligen inga större problem med att ta sig upp på den ca 130 cm höga balen. Fåren fick gå in och får stannar inne tills denna bal är slut. Nästa bal ska serveras via foderbordet i ladugården. Sedan ska nog stängslet höjas, från 90 cm till 120. Jag antar att de stannat inne av ren godhet mot de taffliga fåraherdarna och kanske för att det dassiga gräset utanför inte utövade så stark lockelse.

Bilden togs i helgen, igår lade jag in det sista ensilaget och låter nu återigen fåren gå in och ut som de vill. "Lite spill" blev det naturligtvis kvar där balen stått, som de nu går och krafsar i. Hoppas att de inte har tröttnat på det tråkigare fodret tills jag kommer hem och kan öppna den nya balen! För ännu är inte stakethöjningen mer än halvklar, och en kedja är som bekant inte starkare än dess svagaste länk.

Tuff tid

Det är mycket elände runt om i världen just nu, men även ur rent personlig synvinkel är det tufft nu, för vår familj. Gården och fritidshuset där vi bor för närvarande ligger bara ca 5 kilometer från varandra, men det kan kännas oändligt när man är på det ena stället och borde vara på det andra. Det är ju så mycket vardag som man måste sköta i alla fall, även om man har ett hus att renovera. Igår till exempel, låg vi under en släpkärra för att fixa bromsarna som måste fungera, om inte annat till besiktningen nästa vecka. Matlagning, läxläsning tvätt och disk är också sådana där saker som bara måste göras.

Av alla måsten finns det dock två som fortfarande är mer lustfyllda än tyngande. Det ena är eldning. På gården i en kökspanna och i fritidshuset i varierande antal eldstäder (kamin, vedspis och rörspis). Jag har alltid gillat att elda och det fyller mig med ro.

Men bäst av allt är att gå till fåren. De blir alltid glada när man kommer. Visst, de blir väldigt glada för att få mat och färskt vatten utan drunknade möss i. Men det behövs inte många tuggor förrän de tre kelgrisarna kommer och vill bli kliade och bjuder på svansvift. Då glömmer man bort att kroppen värker av träningsvärk efter att ha brottats med bandslipmaskinen för att slipa golv, alla färgprickar man har i ansiktet efter att ha målat i sonens rum eller allt som ännu kvarstår att göra innan vi är färdiga med den "lilla renovering" vi skulle göra innan vi flyttade in.

Av okänd anledning är detta tredje musen som drunknat i fårens vattenbalja. Förstår om man inte har lust att dricka detta vatten då!

Trägolv

Under den hemska och framför allt mörka linoleummattan som låg i vårt blivande sovrum, väntade två skatter som nu åter sett dagens ljus!

Den ena skatten är i form av tidningar som lades därunder när rummet inreddes som undantag åt gamla farmor, året var 1940. Där finns Svenska Dagbladet, Aftonbladet (halvveckasupplagan) och Västervikstidningen från brinnande andra världskrig. Min mamma är född 1935, så det här var ju under hennes levnad vilket ändå inte känns så avlägset, men en helt annan värld! Bland artiklarna utmärker sig naturligtvis krigsrapporteringen men där finns också att läsa om kolmonoxidförgiftningar i samband med gengas och riksdagsval. Annonserna säger också mycket om tiden, vad sägs om ett nytt isskåp?

Den andra skatten är i form av golvet självt. Ett spontat hyvlat furugolv vars yta är i princip perfekt om det inte vore för trycksvärtan från tidningarna. Detta golv ska nu slipas och behandlas på något lämpligt sätt. Jag älskar trägolv för de är så varma! I ett annat hus vi bodde i var det lika delar trägolv och laminatgolv i undervåningen och det var så markant skillnad på hur varma de kändes att jag kontrollmätte dem, de var exakt lika varma! Jag antar att ytan på laminatgolv har högre täthet och därmed större värmekapacitivitet, därav den kalla känslan.
Vad golvet ska behandlas med är ännu inte riktigt bestämt, men det blir inte ett skurugolv. Vad finns det för andra alternativ som är överkomliga i arbete och trevligt resultat?

Solidaritet via skattsedeln

I P1-programmet Konflikt pratades det om de separatistiska strömningar som finns lite över allt i EU, och sade att det verkar som om solidariteten är låg, man vill inte hjälpa dem som har det besvärligt. Det var en tanke som har skavt lite sedan dess. Här försöker jag bena ut lite varför.

• Solidaritet definierades implicit som att betala skatt och låta myndigheter hjälpa dem som medborgaren förutsattes vilja vara solidarisk med.
• Att ha separatistiska åsikter jämställdes med bristande solidaritet

Ett kort googlande ger många träffar av socialistisk karaktär, allt från marxism till socialdemokratisk och även någon träff hos kristdemokraterna. Själva ordet kanske är associerat med socialism, men innebörden, att vilja hjälpa andra, borde finnas även i borgerliga kretsar (eller gör det?). I vilket fall så tror jag att den typen av solidaritet som man förutsatte i radioprogrammet, att vilja betala skatt för att myndigheterna ska hjälpa, motverkas på många punkter:

• Solidaritet via skattsedeln innbär att man inte har inflytande på vart pengarna går.
• Man vill känna att den som får hjälp är värd att få den hjälpen.
• Att betala "solidaritetsskatt" innebär att man stoppar in pengar i en stor organisation där det är många som ska leva på pengarna innan de slutligen når fram till den behövande, alltså att byråkratin slukar pengarna innan de når målet. 
• Ju större statsbildning (från kommun- och nationalnivå till EU-nivå), desto större blir känslan av att man som skattebetalare är försvinnande liten, med det följer också känslan att det inte gör något om "jag som individ" fuskar med skatten.

Jag tror att det är fel att jämställa solidaritet med att betala skatt, ju större statsbildning man förutsätts betala skatt till, desto mindre blir solidaritetseffekten.
Jag tror dessutom inte att stora statsbildningar är främjande vare sig för individen eller demokratin. 

Fosfor och kadmium

Nu i dessa dagar när det är oroligheter i Västsahara pga att landet är ockuperat av Marocko kan man ägna ämnet fosfor några extra tankar. Västsahara har nämligen mycket rika fyndigheter av fosfor som världen nu förser sig av, via ockupationsmakten Marocko.

Fosfor är ett grundämne som är nödvändigt för allt som växer, eftersom det är en förutsättning för celldelning då det är en av byggstenarna i DNA. I Sverige importerar vi fosfor, till konstgödning.

Ett problem med brytningen av fosfor är att den ofta kommer i sällskap med tungmetallen kadmium. Detta är en oönskad gäst, eftersom den har en rad oönskade egenskaper, bland annat så innebar högt intag av kadmium risk för njurproblem, cancer och skeletturkalkning. Man beräknar att ca 10000 personer i Sverige har begynnande problem med njurarna pga högt intag av kadmium via maten. Det gäller framför allt kvinnor i fertil ålder samt vegetarianer.

Eftersom fosfor är en ändlig men ack så nödvändig beståndsdel i vår mat, så finns det incitament att försöka återanvända den så långt som möjligt och här stöter man ju på problem pga sällskapet med kadmium. I avloppsslammet från våra reningsverk finns nämligen både fosfor och kadmium, samt även en del andra ämnen som kanske inte alltid är önskvärda i samband med matproduktion (till exempel flamskyddsmedel och långlivade medicinrester). Det finns många kritiker av slamspridningen som förespråkar att man ska utvinna fosforen från slammet innan man sprider det på åkrarna.

Varifrån kommer då kadmiumet i slammet? Jag som gammal fotoentusiast som har hållit på och framkallat själv med de tungmetaller som förekommer där (silver) har antagit att det är föroreningar andra än de "kiss, bajs och toapapper" som är det enda som borde åka ner i avloppet. Till exempel ingår kadmium i konstnärsfärger pga sin röda och gula färg. Jag har också föreställt mig att oönskade saker i avloppslammet kommer från industrier som släpper ut sådant de inte får. Tydligen kommer dock merparten från hushållets avlopp. Nivåerna är sjunkande men ser ut att plana ut mer och mer. Man kan gissa att de oönskade och otillåtna källorna av kadmium minskas, pga ökad medvetenhet och minskande innehåll av kadmium i konsumentprodukter. Värt att nämna är också att kravet på avloppsslammet, 2 milligram per kilo torrsubstans i själva verket motsvarar 67 milligram per kilo fosfor eftersom avloppslammet endast innehåller 3 % fosfor. Det att jämföra med kadmiuminnehållet för konstgödsel som ligger överstiger 5 milligram per kilo.

Men som sagt, det ser ut att plana ut. Vad är det då för källa som ger grundbelastningen av kadmium? Jo, det visar sig vara maten, och då inte främst den odlad i Sverige eftersom vi har krav på att tillföra väldigt lite kadmium på våra åkrar, utan den importerade maten.Och här kan vi knyta ihop till början igen, det är nämligen så att den fosfor som kommer från Västsahara innehåller relativt mycket kadmium, det är den dominerande källan till fosfor inom EU. I Sverige har vi dock hårdare krav på kadmiuminnehållet och köper vår fosfor från andra håll. Detta var den överraskande bifångsten när Kersti Linderholm under sina doktorsstudier undersökte flödet av fosfor i den svenska livsmedelskedjan. Just idag försvarar hon för övrigt sin doktorsavhandling ”Phosphorus. Flows to Swedish Food Chain, Fertilizer Value, Effect on Mycorrhiza and Environmental Impact of Reuse”.

Fodra med ensilage utan traktor

Vi har i dagsläget inget eget foder eller strö utan måste köpa allt från andra leverantörer. Lyckligtvis har vi åtminstone två att välja på. Den ena finns 500 meter bort i form av granngården som har köttdjur i konventionell drift, den andra är ca två mil bort och har köttdjur och får i KRAV-certifierad produktion. Vårt stora problem är att vi inte har någon traktor för att hantera rundbalarna.

Första veckorna åkte vi och hämtade upprullad ensilage löst på släpkärran från KRAV-gården, men det blev ett fasligt åkande för inte så mycket ensilage. Jag upplevde det som lite för grovt för fårens smak också. Sedan provade vi en hel rundbal från grannen, som lyxigt nog kom hem med balen och lastade av den på gårdsplanen (pga strul med vår släpkärra), jag vet ännu inte vad det äventyret kostade. Det var väldigt fin, ganska torr ensilage med lite mer blad i som vi upplevde att fåren tyckte väldigt mycket om. Det var en hel del klöver i balen också, om det är rödklöver så kan det bli minskad fruktsamhet på fåren då rödklöver innehåller något som har östrogen effekt på fåren. Just i år känns det inte som ett stort problem då allt är nytt för oss och lamningen är något jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning.  Nackdelen med en ensilage-bal som man ska sönderdela för hand är att det är hårt jobb. Gräset sitter hårt fast i rullen. Vi hittade enstaka jordkokor i denna bal vilket fick mig att bekymra mig för listeria. Men eftersom balen luktade friskt så tog jag bara bort kokorna med den omgivande ensilaget. Återstår att se hur det gick, jag tror att inkubationstiden är ett par veckor, om det nu fanns någon betydande mängd listeriabakterier i balen. Vädret var ganska kallt under perioden denna bal var öppen. Efter två veckor luktade den fortfarande bra och hade inga tecken på vare sig mögel eller varmgång, men vi lade in det sista i en del av fårens fålla i ladugården som fått lite mindre med halm. Jag tänker att det de inte äter gör väl nytta som strö i stället.

Nuvarande bal hämtades från KRAV-gården och rullades av släpkärran in i fårens rasthage. Den landade mycket lyckligt på en rejäl lastpall men är alltså stående som ett hjul på denna.

Det var något nytt läskigt i hagen som
mottogs med misstänksamhet första gången.

Numera går fåren ut och in som de vill och tanken är att de ska fodra sig själva. Nu är det de som ska ha det hårda jobbet att få loss maten från balen. Jag skar upp plasten och tog bort nätet på kanterna och lät det sitta kvar som ett band som bildade tak, botten och sidor på den. Fåren äter i hålen på sidorna som jag tog upp på balen och jag hoppas att de får loss så mycket som de vill. Jag upplever dem inte som hungriga så jag antar att de gör det. De har ju nu fri tillgång till balen så de kan äta när de vill. Denna bal var betydligt blötare och luktar mycket mer syrligt än den förra. Vädret har slagit om och är nu mellan noll och 10 grader varmt. Frågan är hur det blir med hållbarheten på denna bal. Fördelen med att den är blöt är att den ligger stadigt, men jag känner på den varje dag så att inte ska riskera att välta på fåren när de har ätit ur tillräckligt på mitten. Snart är det väl ändå dags att ta bort resten av plasten och då måste den väl skyddas på något sätt för regn.

Andra tips på hantering av ensilag-balar när man inte har traktor mottages gärna!

Limfärg

I helgen var vi krassliga så det blev inte så mycket gjort med renoveringarna. Det enda vi orkade med var att måla taket i vårt sovrum. Då taket består av spännpapp i bra skick som hade den ursprungliga limfärgen kvar så beslöt vi för att fortsätta med samma färg.

Ingredienser inhandlades på den närmsta byggnadsvårdsbutiken, "Hos Magnus och Eva" i Västervik, som hade både pärllim och krita hemma.

Enligt receptet jag hittade skulle det vara:

200 gram pärllim
10 kilo krita
vatten

Eftersom det var målat sedan tidigare var det första rådet att tvätta ner färgen för att inte riskera flagning. Men hur gör man det utan att förlora förståndet på kuppen? Det handlar här om att tvätta ett tak av papp. Jag föreställer mig att vatten i stora mängder skulle både förstöra pappen och resten av huset som dränks in i vattnet. Så det fick bli utan nertvätt, men med mindre lim i färgen enligt principen "det yttersta skiktet ska vara det svagaste".

Limfärg börjar man tillreda dagen innan med att ställa pärllimmet i blöt och hälla vatten på kritan. Limmet luktar inte gott, och bättre blev det inte när man dagen efter skulle värma det så pass att limmet smälte. Urk! Limmet och kritan vispas sedan ihop och späds till en konsistens som mjölk Jag tummade lite på spädningen för att det verkade jobbigt att måla med alltför blaskig färg plus att det är lättare att späda än tvärt om.

Jag målade med roller och det gick hyggligt bra utan alltför mycket spill, men när jag skulle gå efter och måla på taklisten så upptäckte jag den hårda vägen varför man inte ska gå tillbaka och bättra. Färgen släpper nämligen från underlaget när man kommer en andra gång... Dagen efter såg man att den gamla färgen hade blandat sig med den nya med nyansskiftningar som resultat, samt att jag hade målat med lite för snålt med färg på rollern bitvis och där inte fått ordentlig täckning. Men skam den som ger den. Jag har färg kvar, den ska enligt uppgift stå sig upp till en vecka i kylskåp innan den börjar ruttna pga det animaliska innehållet. Jag tog dessutom undan två liter av den outspädda färgen och stoppade på försök ner i frysen.

I går var jag så för att måla en gång till. Först skulle färgen värmas upp för att limmet skulle lösa sig (det verkade ha fällts ut när färgen stod kallt i pumprummet) och det var inte det lättaste med en stor hink. Dessutom bestämde jag mig för att späda färgen ytterligare, för att det inte skulle bli lika tjocka lager. Spädningen gjordes taktiskt nog med varmt vatten för att snabba på temperaturhöjningen lite. Med blaskigare färg fick man tre effekter, det droppade mer, det gick fortare att måla och det gick ännu mindre än tidigare att gå tillbaka och bättra... Det sistnämnda förmodligen just för att det var blötare och snabbare blötte upp underlaget. Möjligen kan det också vara så att det är fläcken jag försöker bättra som är problemet. Nästa gång ska jag vara laddad med lite minimjölk (!). Resultatet av droppigare färg syns nedan.

Tur att den gamla golvmattan ska bäras ut i sin helhet! Därunder väntar dessutom en skatt... Mer om det senare.

Spännande el

I slutet på förra veckan började nederbörden igen. Ännu har inte gårdsplanen förvandlats till lervälling men jag antar att det bara är en tidsfråga. Allvarlighetsgraden hoppas jag däremot på att den blir låg i och med att vi knappt har en plan yta, allt lutar mer eller mindre!

I samband med fuktigare väder så kom också elproblemen. Det började med att en huvudsäkring på 16 ampère hade gått på en av de ingående faserna. Den fasen visade sig belastas av två varmvattenberedare, kylskåp, tvättmaskin och viss belysning, så jag tänkte att det kanske inte var helt orimligt. Senare samma dag gick en av säkringarna till ladugården, även den 16 ampère, när jag skulle dra igång en cirkelsåg. Även där gick säkringen i elskåpet för fastighetens inkommande el, inte en snabbsäkring i den nydragna elen i ladugården. Jag tänkte att "en gång är ingen gång", det kanske var en gammal säkring. Till kvällen visade det sig dock att ännu en säkring hade gått till ladugården, denna gång ytterbelysningen. Nu började det kännas lite kymigt. Elen går nedgrävd till ladugården, och det är ju inte lätt att veta om den nergrävda delen mår bra...

Dagen efter var det lugnt på säkringsfronten, ända tills det blir mörkt och uppenbart att säkringen till ytterbelysningen till ladugården (som ska tändas iom mörker) har gått ännu en gång. Nu är det definitivt, inte "en gång är ingen gång" längre. Jag går ut i mörkret för att byta säkringen. När jag skruvar i säkringshållaren med ännu en ny 16 ampère säkring, så säger det POFF! med en blixt ovanpå elskåpet, samtidigt som huvudsäkringen på en av faserna går. Något skakis skruvar jag ur säkringen igen, och alla andra som gick till ladugården. För en närmar titt visar att från säkringshållarna till ladugården så går det också sladdar mot taket på elskåpet, där de går tillsammans i en kabel som har klippt av tvärt!  El är inget vi har dragit själv, så inte den här gången heller, men den stora fördelen med att flytta någonstans dit man känner människor är att man kan få kvalificerad hjälp även om det är söndag kväll. Elskåpet hamnade efter detta på listan över saker att byta så snart tillfälle ges.

För övrigt har jag nu även hittat kabeln som gav inducerad ström i den icke anslutna gamla kulo-ledningen inne i huset, det gick en ny elkabel i en anslutande snedgarderob. Den icke anslutna ledningen är sedan ett tag borttagen i sin helhet, alla ändar hittades och konstaterades sakna matning, så det mysteriet är nu löst.

Frihet - för vem och från vad?

I en debattartikel i ATL kunde man den 30 oktober läsa en osorterad drapa där författaren framhävde följande punkter:

• Oljan tar inte slut, den kommer att vara billigare än alternativen i säkert 100 år
• Risken att bli utan olja är liten, risken att investera fel är stor
• Allt fler oljekällor hittas
• Allt fler artiklar kritiska till människoskapade klimatförändringar publiceras
• Risken för negativa framtidsscenarion är överdriven (sk domedagsscenarion)
• Miljörörelsen tvingar bönderna att ändra sin verksamhet för att möta klimatproblematik och framtida oljebrist utan att ta något ansvar själva
• Alla springer åt samma håll men vem vågar ifrågasätta det?

Författaren Mats Jangdal undertecknar med titeln Fd mjölkbonde och hänvisar till en sida: http://www.frihetsportalen.se/

Jag var tvungen att titta vad det var för en människa som såg världen så annorlunda jämfört med mig. Vad jag hittade var en person som kallar sig "frihetlig liberal/libertarian".

Om frihet:

Frihet för individen, medborgaren, förutsätter att det finns begränsningar för vad staten, samhället, allmänna meningen och andra grupperingar eller individer får utsätta individen för. 

Om äganderätt:

I en rättsstat ska individen inte behöva föra en ständig kamp till försvar av sina ägodelar. Ett grundläggande ansvar för rättsstaten är att hjälpa individen att skydda sin egendom.

Om "klimatbluffen":

En kritisk exposé över de lögner vi serveras om klimathot, biologisk mångfald och Jordens undergång

Man får här bilden av en medelålders vit man som inte gillar det håll som världen rör sig och slår sig på öronen och skriker AAAAHHHH så högt han kan!
Detta är alltså en människa som förfäktar att någon försiktighetsprincip inte ska gälla vad det gäller människans utsläpp, för det är inte absolut till 100% säkert bevisat att de enorma mängder klimatpåverkande gaser som människan släpper ut har den effekt som vi nu ser omkring oss (eller kanske inte Mats Jangdal då). Oljan kommer inte att vara ett problem för det säger Timbro, dessutom "hittar man massor"! Önskar att fick sig till livs Lars Wilderängs föredrag med den utmärkta jämförelsen mellan Spindletop och Tupi. Här kan man för övrigt läsa kritiskt granskande inlägg av Timbros beställningsrapport: Cornucopia?, Flutetankar, Kjell Aleklett, "Vi har räknat på det här"
Biologisk mångfald verkar vara något överskattat, kemikalieproblem lika så. Att frihet går hand i hand med ansvar har gått Mats Jangdal helt förbi. Jag saknar i hans ledord ovan någon form av hänsyn! En gång i tiden kallade jag mig anarkist och menade med det att jag var för frihet som inte innebar något skadligt för någon annan. När jag fick kontakt med existensialismens tankar om ansvar för våra handlingar så fick jag en aha-upplevelse! Frihet kombinerat med ansvar är en vacker sak, men frihet endast för dem som äger att göra vad de vill är att sjunka till mänsklighetens lägsta drivkrafter: mitt, Mitt, MITT!!!

Sedan undrar jag vilken sten han bott under eftersom han upplever att "alla" springer åt "samma håll" och att det "hållet" skulle vara ett fossilfritt samhälle där biologisk mångfald inte hotas. Så ser inte världen ut från min kulle! Det jag ser är en oändlig massa regler av en cancersvulst till regleringsapparat som främst har vuxit fram genom det osunda samspelet mellan lobbygrupper, tjänstemän och de politiska partierna. Det leder minsann inte till fossilfrihet och bevarad biologsik mångfald. Vissa åtgärder verkar åt det hållet, även de för att tillfredsställa lobbygrupper och opinioner men utan att göra någon verklig skillnad.

Slutsats: Frihetsportalen handlar om frihet från ansvar, hänsyn, risktänkande och logisk tankeförmåga. Detta gäller framför allt för personer som äger något, har extra stort ekologiskt fotavtryck och därför mycket att förlora på att ta ansvar!