100 suvivalister!

Titta! 100 survivalister!

Eller kanske inte riktigt. Det är medlemmar i FAK och Bilkåren på konferens i Södertälje om elsäkerhet i händelse av större störning. Det du ser är bandvagnsförare, terrängbilsförare och sådana som ska kunna ställa ut reservkraftaggregat om det t.ex. blir en ny Gudrun eller någon annan störning av elsystemet. Även om fokus här låg på mer organisatorisk nivå så är det ändå en samling människor som har mer reserver och är mer redo än någon scout skulle jag tro, för att inte tala om vanligt folk. Som gästföreläsare var Anders Nylund, meteorologen i TV4 som brukar kasta med fjärrkontrollen. Han pratade naturligtvis om klimatförändringarna och vad det möjligen kunde få för konsekvenser. Han lyckades till och med på slutet nämna IEA's rapport WEO och att Kjell Aleklett hade invändningar.

Om nu någon skulle bli sugen på att gå med så kan jag berätta att skillnaden mellan de två organisationerna ovan i stort sett består i att Bilkåren förutom civila uppdrag även rekryterar till militära positioner, främst inom Hemvärnet. Tidigare var ju Bilkåren en kvinnlig organisation medan FAK var en för män, och de kunde ju gå in i det militära i alla fall...

Kurserna är roliga, träffa roligt folk och ut och leka i skogen med roliga fordon. Konferenserna är också roliga, men då av mer sociala orsaker ;-)

Potatisodling för den late

Jag har ju under denna odlingssäsong odlat potatis under halmtäcke, beskrivet här,häroch här. I år satte jag både tidig och sen potatis. Den tidiga är sedan länge upptagen, och jag tog för givet att den sena var förlorad till bladmögel och brunröta, men i helgen som gick var jag nere och lyfte på halmen för ogräsrensning och hittade fullt med potatis. Det var värre med sorkbetten och till viss del mask- och snigelgnag, men jag bedömmer ändå att det gav 4 gånger utsädet. Och det utan att göra annat än att fylla på med lite mer halm vid något tillfälle. Detta är sannerligen en metod för den late! Ogräsrötterna var för övrigt ändå ganska få och grunda och gick hyggligt lätt att dra bort medans man plockade potatisen. Efter förrättat värv lade jag på halmen igen tillsammans med lite mer löv som fanns att tillgå, allt för att förbättra mullhalten och försaka ogräset från ljus.

Inte lätt att ens se halmen för all kvickrot som tog sig igenom!

Här är årets lärdomar:
Vi började med att plöja marken, mest för att inte ha så mycket grönska som gjorde det svårt för halmtäcket att sluta tätt. Plöja var nog bra, men vi borde ha harvat också, eller slätat till på något annat sätt. Som det nu var så blev det för höga nivåskillnader mellan åsar och fåror vilket med tyngdlagens hjälp fick halmen att glida ner i fårorna. Detta i sin tur gjorde att ogräset (framför allt kvickrot och tistel) nådde upp till dagsljuet och växte ganska friskt här och där. Dessutom bör man nog lägga på ännu tjockare halmlager än jag gjorde. Det finns de som lägger på halm i småbal och ändå får potatisen att växa igenom. Nu har jag inte tillgång till annat än rundbal, så det får bli det jag har. Jag rullade ut rundbalen över landet och fyllde upp med löst där det blev glipor.

Åtgärder inför Peak Oil

Jag hade ett tidigare inlägg om vad samhället borde göra för att möta Peak Oil som skapade en del diskussion. Jag lovade att komma tillbaka med ett mer utmejslat förslag vilket alltså kommer här.

Via den diskussion som följde, både här i kommentarerna och på OljeSnack så förstod jag att jag måste argumentera vilka problem jag tror kommer att uppkomma när Peak Oil ger sig till känna. För det är ju dessa problem som politiker och samhället ska möta med åtgärder.

Alltså, såhär tror jag:
När oljeflödet börjar att minska så kommer den första synliga effekten att bli framför allt att oljan blir dyr, mycket dyr. Detta kommer i sin tur att påverka priset på mat och övrig energi som då blir dyr. Detta beroende på att maten har ett stort inslag av fossila råvaror, framför allt i kvävegödslet som görs av fossilgas och kväve som tas från luften, bekämpningsmedel och drivmedel.
Annan energi kommer att bli dyr för att den i sin tur kommer att bli en bristvara då fler försöker klara sig med annat än olja.

När flödet på olja minskar ytterligare så kommer även matproduktionen att minska för att lantbrukarna helt enkelt inte får tag i tillräckligt med bränsle, konstgödning och bekämpningsmedel.

Industrier i sin tur kommer att drabbas dubbelt när konjunkturen blir dålig och energin dyrare. De som har jobb kommer att få det svårare att ta sig till dem när de inte längre har råd att använda bilen som tidigare.

Som läget är idag pågår fortfarande storskaliga felinvesteringar i samhället. I Ljungbergs blogg återges skrämmande siffror:

Satt i möte idag med Lars Nilsson, prof i miljö och energisystem. Efter mycket diskussioner om peak oil, klimat osv gjorde Lars en betraktelse över vad som satsas på olika saker:
1 miljard $ om året satsas på forskning om förnyelsebara energisystem
10 miljarder $ om året i subventioner till förnyelsebara bränslen
100-tals miljarder $ om året satsas på subventioner till fossila bränslen
1000 miljarder $ satsas på att rädda banker etc i finanskrisen.

Jag tror inte att vårt ekonomiska system kommer att klara sig, det kommer att krascha på ett eller annat sätt när tillväxten uteblir under tillräckligt många år i stora delar av världen. För att undvika de värsta effekterna med svält mm så bör man förbereda sig i tid så gott man kan. Det inbegriper att:

• Sluta uppmuntra individuella felinvesteringar som boende långt från arbetsplatsen och dyra bilköp och energislösande lyx
  
• Sluta bygga infrastruktur som inte är framtidssäker
• Börja med energibesparande åtgärder redan innan energibristen är ett faktum
• Omskola människor i sådant som kommer att bli nödvändigt att kunna när vår tillgängliga energi minskar

Det är dessa tankar som står bakom mina förslag som jag diskuterade i det tidigare inlägget:

• Minska radikalt (kanske helt ta bort) skatter och avgifter på arbete. Det är inte rationellt att investera i personalbesparande men energislösande lösningar för att arbetskraften är för dyr.
• Höj skatterna lika radikalt på allt typ av energi. Vi behöver minska vår energiförbrukning för att inte stå med rumpan bar när energikranarna börjar dras åt.
• Satsa stort på kollektivtrafiken. Med en bra och inte alltför dyr kollektivtrafik har många möjlighet att åka kollektivt.
  
• Minska möjligheten att göra avdrag för resor med egen bil till jobbet. Gör det samtidigt riktigt fördelaktigt att samåka.
• Gynna cykling framför biltrafik. Prioritera cyklisten i trafiken. Gör det möjligt att ta med cykeln på kollektivtrafiken. Lätta upp regelverket för elcyklar.
  
• Ta bort alla typer av skattemässiga nackdelar att ha ett lager. Nuvarande system med Just In Time är livsfarligt (här är jag ute på tunn is då jag inte kan så mycket om detta).
• Se över alla regelverk som motverkar att vi klarar oss lokalt med mat och värme. Om det är en viss regel som gör att inte lokal småskalig matproduktion lönar sig, undersök den egentliga nyttan med den regeln. Många gånger slänger man ut barnet med badvattnet här.
• Inför någon typ av avgift eller skatt på varor som inte är återvinningsbara. Vi behöver ha produkter som går att laga och som inte bara blir brännbara sopor!
• (En radikal joker kommer här också) Ge alla socialbidragstagare och ev arbetslösa en jordlott att bruka, samt obligatorisk handledning i hur man gör. Gör det möjligt att sälja produkterna utan skatt och avdrag på bidraget för att uppmuntra produktiviteten. Detta kommer att höja matsäkerheten och för de allra flesta deltagarna ge ett positivt innehåll i sina liv.

De rödmarkerade punkterna ovan är nya.

Några extra förklaringar kan vara på sin plats här. Den totala skatteväxlingen mellan skatt på arbete och skatt på energi och resursförbrukning handlar om att slå två flugor på smällen, dels att ställa om vårt samhälle till att bli mindre resursförbrukande, men också för att dra igång omskolningen av människor. Varför inte använda människor för att rensa ogräs på åkrarna, ta hand om djuren, tillverka maten och reparera sådant som är trasigt? Sådant har vi slutat med bara för att oljan var så billig och skatten på arbete var så hög.

Vi måste också sluta att bygga vägar och bilar då detta är en återvändsgränd, ett skott i foten, ja dumt på alla sätt och vis! Vi mår alla bättre om vi får röra på oss, slipper tillbringa lång tid i bilen varje dag, vara tvungen att ta bilen vad vi än ska göra. Det blir en jobbig omställning, från köpcenter och villaområden var för sig, till ett samhälle med gångavstånd till butiken.

Slutligen, jag tror inte att vi ska satsa på kärnkraft. Det finns många argument men jag nöjer mig med detta: Om inte Sverige som har så väl förspänt med älvar, skog och lite befolkning klarar sig utan kärnkraft, vem ska då göra det?

Böcker som påverkat, del 2

Detta inlägg är en fortsättning på det här inlägget och behandlar böcker som har påverkat mig, särskilt i förhållande till Peak Oil.

Knut Faldbakkens Oår Aftonlandet och Oår Sweetwater skrevs på slutet av 70-talet (1977 och 1978) och har tydliga tecken från den tiden, så som förmodligen alla böcker har men som vi just nu tror beror på att nutida böcker är så mycket mer vidsynta och generella. Jag undrar vad vi kommer att få för dom av eftervärlden när det gäller våra egna problembeskrivningar och lösningsförslag...

Jag stötte på Oår Aftonlandet i skolbiblioteket i min skola i Bollebygd innan de var tio år gamla och tidsandan var densamma. Böckerna beskriver en civilisation som bryter samman och uppstår på nytt genom att beskriva en stad, Sweetwater, och en familj och vad som händer med dem under kollapsen. Av omvärlden syns ingenting. Men så är det väl, vem bryr sig om jordbävningsoffer om man inte själv har mat för dagen?

Boken börjar med att familjen Ung med pappa Allan och mamma Lisa och sonen Boy flyttar ut till en husvagn på "Utfyllningen", den delen av staden Sweetwater som var planerad att bli en framtida utbyggnad av hamnen och dess verksamheter, men som istället hade blivit en soptipp när utvecklingen avtog.

"Medan de vilade stod Allan och tänkte på detta här med dåliga tider. Folk pratade om dåliga tider, det skrevs i populärpressen: "Dåliga tider - kommer vi att få känna på en verklig nedgång i levandesstandarden?" Men han begrep det inte. Folk saknade ju ingenting, i varje fall ingenting väsentligt så vitt han kunde se. De hade visserligen skett vissa inskränkningar i det överflödande varuutbudet men direkt brist hade inte uppstått, åtminstone inte än. Staten skulle desstuom, enligt egna kungörelser , se till att ingen skulle lida nöd. Men ändå klagade folk och talade om dåliga tider.
För Allan var detta goda tider, lovande tider. Han hade plötsligt sett möjligheten att göra något, känt en frihet att företa sig något med sin egen tillvaro. Det kanske just berodde på de dåliga tiderna att han hade sett en möjlighet som inte tycktes ha funnits där tidigare:
För det första var det som om folk hade fått nog med sig och sitt; de sysslade inte så mycket med vad andra gjorde, den allsmäktiga Statens regler, reglementen, "lag och ordning" som ett slagord en gång lydde. "Kampen för tillvaron" som de olagliga politiska pamfletterna så manande benämnde det hade kanske ändå blivit hårdare, folk kanske hade aktiverats mera i arbetet för att trygga sin egen välfärd, i alla fall tycktes de acceptera att alla strävade efter att lösa sina skilda problem på olika sätt. En rad tabun och konventioner höll på att bli innehållslösa, stelnader former luckrades upp, det hände att folk hjälpte varandra...
För det andra gjorde inskränkningarna i de offentliga utgifterna att smyghål i rättsstatens regler blev klart synliga. En rad lagar, påbud och förordningar hade blivit så intrikata, så involverade i människornas dagliga liv, att deras efterlevande helt enkelt inte kunde övervakas annat än med hjälp av en massiv utbyggnad av övervakningsapparaten, vilket i nuvarande situation var otänkbart. Rättsapparatens aktionsradie var inskränkt, prioritering av de olika formerna för insats var en nödvändighet. Självfallet måste man koncentrera sig på det viktigaste, organiserade brott, svindel i stor skala, ekonomisk manupilation och öppen spekulation, alltsammans saker som florerade i tider som dessa och hotade välfärdsstaten. Men därmed var också resurserna nästan uttömda, och myndigheterna var mer eller mindre tvungna att se mellan fingrarna med de många som löst sina större och mindre privata problem på sitt eget sätt, långt ute i laglighetens periferi."

Boken beskriver ett samhälle som kollapsar pga att tillväxten tar slut. Vad som orsakar detta framgår inte i boken. Det beskriver också ett samhälle med mycket stora miljöproblem, där sjukdomarna blir fler och svårare och där matförsörjningen till slut kollapsar. Under en vinter med total anarki och svält dukar en större del av befolkningen under, samtidigt som en ny "myndighet" tar form för att när våren kommer skapa ett nytt samhälle, mer kollektivistiskt, med tydliga socialistiska drag och mer miljövänligt.

Jag läste om böckerna inför detta inlägg, och kan egentligen inte säga att det är några bra böcker. Men de målar en bild av vad som kan hända med ett samhälle när det kollapsar som är stark och som har påverkat min egen bild av vad som kan hända med vårt eget samhälle.

Se om trädgården före vintern

I år känns det märkligt vemodigt att ta hand om trädgården inför vintern. Jag känner mig nämligen övertygad om att jag inte kommer att vara den som odlar i den till sommaren. Ändå kan jag inte låta bli att fortsätta arbetet att öka mullhalten genom att mata odlingsbäddarna med löv, odlingsrester och lite sand som blev över från ett annat projekt. Vem som än fortsätter att odla kommer att ha ett bättre utgångsläge än jag hade när jag började odla här, med en gräsmatta anlagd på lera.
I kanten syns jordärtskockorna fortfarande till största delen gröna. Jag kommer inte att äta något av årets tillväxt utan kommer att använda som utsäde i nästa års utökade odling.

Orsaken till att jag troligen inte kommer att odla i denna trädgård mer är att jag hoppas att vi kan sälja huset till våren. Förhoppningsvis hittar vi en gård som vi kan göra till vår egen, om det dröjer med den drömmens uppfyllelse så har jag i alla fall en åker som jag disponerar tills vidare
och kan odla nästa säsong.

Mitt i vemodet så lyses dagen upp av en sen blomma som dyker upp när jag räfsar ihop löven!

Fyra kilo potatis

Jag läste för ett tag sedan en artikel av Stephan Rössner, även känd som "Bantardoktorn" som har gjort stort intryck på mig. Den handlar om en dansk läkare som kring förra sekelskiftet undersökte närings och energibehov och kom med banbrytande resultat.
Jag som funderat mycket på vad man behöver (och vad jag kan) odla finner resultatet trösterikt:
Har vi bara tillräckligt med potatis så klarar vi oss!

Från hemmet hade Hindhede lärt sig att man kunde må bra på grovt bröd, gröt och potatis. Men när han började studera medicin fick han i stället lära sig att det var nödvändigt att äta rikligt med kött, ägg och mjölk för att täcka proteinbehovet.
Vid 1909 bestämde sig Mikkel Hindhede för att genomföra ett långsiktigt kostförsök för att fastställa om det vore möjligt att livnära sig på enbart potatis. Från arbetslokalerna inkallades laboratorieassistenten Fredrik Madsen, en ung rask karl som fick i uppgift att under nästan ett år endast spisa potatis. Detta var uppenbarligen långt före medbestämmandelagarnas tidevarv och Madsen ifrågasatte aldrig chefens uppdrag utan skred till verket. Hindhede hade beräknat hur mycket potatis som skulle åtgå för att hålla energibalansen för Madsens ordinarie arbete. Men Madsen visade därutöver sig villig att öka energiförbrukningen och därmed behöva ännu mera potatis. Han arbetade extra som murarhantlangare och hjälpte till med skörden på gårdarna i Köpenhamns utkanter. Efter 309 dagar avbröts försöket. Då hade Madsen ätit omkring 4 kg potatis varje dag, vilket tog honom närmare 90 minuter att pressa ner. Antingen kokades potatisen och konsumerades som potatismos eller också stektes den upp med lite margarin. Madsen lär enligt uppgifter ha mått väl och undersökningar i efterförloppet visade att han var i full energibalans. Han hade alltså inte brutit ner några proteiner av sina egna förråd utan kunnat nyttogöra den mängd proteiner som potatisen ändå innehåller, samt fått all nödvändig energi härifrån.

Det har blivit ett stående skämt hos oss, "fyra kilo potatis", har man bara det så klarar man sig!

Läs artikeln, den är bra!

Åtgärder för att möta Peak Oil

Just nu verkar det inte pågå några förändringar i samhället över huvud taget för att rusta oss inför minskande oljetillgång. Möjligen kan det åkas snålskjuts på åtgärder för att minska våra koldioxidutsläpp i Klimatförändringarnas namn, men det är ändå småpotatis som inte adresserar det verkliga problemet.

Så vad borde göras? Vad kan göras i ett litet land som Sverige? Här är mina förslag.

• Minska radikalt (kanske helt ta bort) skatter och avgifter på arbete. Det är inte rationellt att investera i personalbesparande men energislösande lösningar för att arbetskraften är för dyr.
• Höj skatterna lika radikalt på allt typ av energi. Vi behöver minska vår energiförbrukning för att inte stå med rumpan bar när energikranarna börjar dras åt.
• Satsa stort på kollektivtrafiken. Med en bra och inte alltför dyr kollektivtrafik har många möjlighet att åka kollektivt.
  
• Minska möjligheten att göra avdrag för resor med egen bil till jobbet. Gör det samtidigt riktigt fördelaktigt att samåka.
• Ta bort alla typer av skattemässiga nackdelar att ha ett lager. Nuvarande system med Just In Time är livsfarligt (här är jag ute på tunn is då jag inte kan så mycket om detta).
• Se över alla regelverk som motverkar att vi klarar oss lokalt med mat och värme. Om det är en viss regel som gör att inte lokal småskalig matproduktion lönar sig, undersök den egentliga nyttan med den regeln. Många gånger slänger man ut barnet med badvattnet här.

Det är de förslag jag kan komma på nu. Kom gärna med egna förslag som jag kan lägga till på listan. Eller kommentarer om hur bra eller dåliga förslagen är.

Böcker som påverkat, del 1

Att få en stor aha-upplevelse är ofta en raket med många steg, inte sällan är det något som sker under en lång tid. Jag tänkte berätta om några böcker som varit förutsättningar för att jag senare skulle ta till mig Peak Oil och dess troliga följder.

Den första jag kommer att berätta om är den som är senast skriven, det är också den som jag läst senast och därför minns bäst. Boken heter "Pastwatch, the redemption of Christopher Columbus" av författaren Orson Scott Card. Författaren är så vitt jag förstår känd för omfattande författarskap inom både Science Fiction (med bl.a. "Enders Game") och Fantasy (som jag tyvärr inte har några egna erfarenheter av) men jag vågar ändå påstå att "Pastwatch" sticker ut från de övriga.

Som vanligt i riktigt bra böcker pågår det flera parallella historier. Det som lämnade djupast intryck på mig är beskrivningen av den framtida miljön där organisationen "Pastwatch" verkar och huvudpersonerna ursprungligen kommer ifrån. Det är en inte alltför avlägsen framtid där mänskligheten jobbar med att återuppbygga jordens förödda miljöer. Bokens huvudpersoner jobbar på organisationen "Pastwatch" som studerar historien genom att faktiskt titta tillbaka på faktiska händelser, ungefär som om det vore tv.

En av huvudpersonerna i boken kommer fram till att just Columbus "upptäckt" av Amerika var en verkligt avgörande vändning som bland annat leder till mycket lidande genom bl.a. slaveri och inkvisitionen men också den milöförstöring som leder fram till den förödda värld som hon själv lever i.

En dag kommer en höjdare till projektet, han börjar med att ta dem på en rundtur över planeten så som läget är idag.
Här följer min egen översättning av det som utspelar sig, det är ett långt avsnitt, men häng i, för det är bra:

Manjam knappade in de nya koordinaterna. Skärmen ändrades. Den visade en flygbild på långt avstånd över en vidsträckt stenig slätt med bara några enstaka ökenplantor per kvadratmeter med undantag för en tjock vegetation och gräs på flodbanken till en bred flod.
" Vad är detta, Saharaprojektet?" frågade Hassan.
"Detta är Amazonas," sa Manjam.
"Nej," mumlade Tagiri. "Det är så illa som det var innan restaureringen började?"
"Du förstår inte," sa Manjam. "Det är så som Amazonas ser ut precis nu. Eller, i själva verket för 15 minuter sedan." Landskapet far fort förbi på skärmen, mil efter mil nedför floden, och inget förändrade sig förrän på slutet, efter vad som måste ha varit tusentals kilometer, då det dök upp scener som de kände igen från utsändningarna: den tjocka vegetationen i projektet "Rädda regnskogen". Men inom bara ett par ögonblick hade de passerat förbi hela regnskogen och var tillbaka över den steniga marken där nästan inget växte. Och så fortsatte det ända tills floden rann ut i havet.
"Var det allt? Var det Amazonas regnskog?" frågade Hunahpu.
"Men projektet har ju pågått i 40 år," sa Hassan
"Det var inte sådär illa ens när projektet startade."" sa Diko.
"Har de ljugit för oss?" frågade Tagiri.
"Kom igen," sa Manjam. "Ni har alla hört om den förödande erosionen och förlusten av matjordslagret. Ni vet alla att med skogen borta så fanns det inget som hindrade erosionen."
"Men man planterade ju gräs."
"Det dog," sa Manjam. "De jobbar på nya arter som kan leva i denna karga miljö. Men se inte så nedslagna ut, naturen är på vår sida. Inom tio tusen år är Amazonas troligen tillbaka till det normala."
"Det är längre än -- längre än hela civilisationen!"
"Det är endast en hickning i jordens ekologiska historia"
...
"Hur har det gått med restaureringen av Sahara då?" frågade Tagiri.
"Det går mycket bra. Bra framsteg. Där är det nog bara frågan om 500 år."
"Fem hundra!" utropade Tagiri.
"Det förutsätter stora ökningar av regnmängderna, förstås."
"Men det sades ju att det bara skulle ta 100 år att restaurera Sahara!"
"Ja, det skulle ha stämt om vi bara kunnat jobba på med samma fart och med lika många personer. Men det är inte ens möjligt i 10 år till."
"Varför inte?"
Återigen förändrades skärmen. Det visade ett hav i storm, där vågorna slog mot vallar. Det bröt igenom. Ett vägg av havsvatten störtade in över---sädesfält?
"Vad är det där?" frågade Diko
"Visst har du väl hört om stormfloden som bröt igenom vallarna i Carolina. I Amerika."
"Det var ju fem år sedan," sa Hunaphu.
"Just det. Väldigt olyckligt. De skyddande öarna förlorades ju för 50 år sedan, på grund av den stigande havsnivån. Den här delen av den Nordamerikanska kusten har ställts om från tobaksodling till spannmål för att kunna ersätta den odlingsmark som gått förlorad genom torkan på prärien. Men nu står stora delar under vatten."
"Men vi gör ju framsteg med att minska växthusgaserna," sa Hassan.
"Jo det är sant. Vi räknar med att vi fått ner den människoskapade växthuseffekten ordentligt inom kanske 30 år. Men ser du, så dags vill vi inte att växthuseffekten ska minska mer."
"Varför inte det?" frågade Diko. "Haven stiger ju när polarisarna smälter. Vi måste stoppa uppvärmningen!"
"Våra klimatmodeller visar att det är ett självkorrigerande problem. Ju varmare det blir, desto mer vattenånga kommer att finnas i atmosfären och stora temperaturskillnader över jorden. Molntäcket kommer att bli tjockare och mer heltäckande vilket gör att mer värme reflekteras ut i rymden direkt. Jorden kommer snart att reflektera mer solljus än den gjort sedan senaste istiden."
"Men vädersatelliterna då,," sa Kemal.
"De jämnar ut extremerna så att de inte blir outhärdliga någon stans. Men hur länge tror du att de håller?"
"De kan väl ersättas när de blir utslitna," sa Kemal.
"Kan de?" frågade Manjam. "Redan nu så förflyttar vi arbetskraft från fabrikerna ut till jordbruksarbete. Ändå räcker det inte, för vi odlar redan 100% av den kvarvarande odlingsmarken och eftersom vi är så nära gränsen för vad som är möjligt har vi redan börjat märka att skörden påverkas av ökad molnighet, den sjunker."
"Vad är det du säger då?" sa Diko. "Att vi är för sent ute för att återställa jorden?"
Manjam svarade inte. Istället sökte han fram bilder på skärmen som visade spannmålssilos. Han zoomade in och de tittade inuti silo efter silo.
"Tomma," mumlade Tagiri.
"Vi äter upp våra reserver," sa Manjam.
"Men varför har vi inte ransonerat?"
"Därför att politiker inte kan göra något förrän folket i gemen ser att det är ett nödläge. Ännu så länge så syns inte det."
"Men varna dem då!" sa Hunahpu.
"Det varnas redan. Och om ett tag kommer nog folk att börja uppmärksamma det. Men de kommer inte att göra något, av den enkla orsaken att det inte finns något att göra. Skördarna kommer att fortsätta att minska."
"Men haven då?" sa Hunahpu.
"Haven har sina egna problem. Man kan inte samla ihop så mycket plankton att haven dör! Vi fiskar redan så mycket som vi överhuvudtaget törs! Vi kör för fullt över allt nu. Om vi ökar produktionen det allra minsta kommer det att slå tillbaka så att vi bara kan producera en bråkdels så mycket mat inom tio år. Förstår du inte? Den skada våra förfäder gjorde var alltför omfattande. Det är inte möjligt för oss att stoppa de krafter som redan getts fritt spelrum i århundraden. Om vi började ransonera nu, så skulle det bara betyda att den förödande svälten sköts fram till tjugo år från nu istället för om sex. Men givetvis kommer det inte att ske någon ransonering förrän den första svälten uppträder. Men inte ens då kommer de som producerar maten att stillatigande acceptera att de får gå hungriga för att maten ska hålla liv i människor i andra delar av världen. Nu känner vi det som att alla människor är en enda familj och att inga ska behöva gå hungriga. Men hur länge tror du att det varar när matproducenterna hör sina barn tigga om bröd medan spannmålet skeppas iväg. Hur väl tror ni att politikerna ska kunna kontrollera de krafter som då hotar att slita sönder världen?
"Så vad är ditt förslag för att rädda världen?" frågade Hassan.
"Jag har inget," sa Manjam. "Som jag sa så har processerna gått för långt. Våra mest troliga modelleringar visar en kollaps av systemet inom trettio år. Och det är under förutsättning att det inte bryter ut några krig. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med mat för nuvarande folkmängd, eller ens en större del av den. Du kan inte upprätthålla en industriell civilisation om det inte de som producerar mat kan åstadkomma ett så stort överskott att det räcker för betydligt fler än dem själva. Så den industriella civilisationen kommer att bryta samman. Än minskar antalet traktorer. Än minskar produktionen av konstgödning. Och ändå når inte alla produkter sina konsumenter pga att transportväsendet får problem. Matproduktionen kommer att sjunka ytterligare. Vädersatelliter som slits ut kan inte ersättas. Torka. Översvämningar. Mindre jord som brukas. Fler döda. Därför mindre industriell produktion. Därför mindre matproduktion. Vi har kört miljoner med scenarion, men de slutar alla på samma sätt. En total folkmängd på jorden på ca fem miljoner människor innan läget stabiliseras. Och det kommer att ske precis innan det är dags för nästa istid. Då kommer befolkningen att sjunka ytterligare men i lugnare tempo till ca två miljoner människor. Detta under förutsättning att det inte bryter ut några krig förstås, och det vet vi ju hur troligt det är. Det behövs bara ett regelrätt krig i något av de matproducerande länderna för att fallet ska bli mycket brantare och med en folkmängd som stabiliseras på en mycket lägre nivå."
Ingen kunde motsäga detta. De förstod vad det innebar.
"Men det är inte bara tråkiga nyheter," sa Manjam. "Mänskligheten kommer att överleva. När istiden tar slut kommer våra avlägsna barn att åter bygga nya civilisationer. Vid det laget kommer regnskogarna att ha repat sig. Flockdjur kommer åter att beta på de rika savannerna i Shara och i Gobi-öknen. Tråkigt nog kommer allt lättåtkomligt järn att vara borta. På samma sätt med koppar och tenn. Faktum är att man kan inte annat än undra vad de ska använda för metaller för att komma ur stenåldern. Man kan heller inte annat än undra vad som kommer att vara deras energikälla när alla fossila bränslen är borta. Det finns fortfarande lite torv på Irland. Naturligtvis kommer det ju också att finnas skogar igen så att man kommer att kunna framställa kol, tills man gjort slut på skogarna och allt börjar om från början igen."
"Säger du att civilisationen inte kan uppstå igen?"
"Jag säger bara att vi har gjort slut på alla lättåtkomliga resurser," sa Manjam. "Men människan är uppfinningsrik. Kanske kommer man på andra vägar till en bättre framtid. Kanske kan de komma på hur man kan göra solfångare av det rostande skrotet som är kvar av våra skyskrapor."
"Jag frågar igen," sa Hassan. "Vad gör ni för att förhindra detta?"
"Och jag säger igen, ingenting," sa Manjam. Det kan inte förhindras. Varningar är meningslösa om det inte finns något folk kan göra för att ändra sitt eget beteende på ett sådant sätt att problemet försvinner. Den civilisation som vi har just nu är inte möjlig att upprätthålla ens en generation till.

Boken är mycket bra och läsvärd, mycket tankeväckande, även om det sätt man kommer på för att rädda mänskligheten inte är något står oss till buds här och nu. Men det var ändå en bok som öppnade ögonen på mig och fick mig att se på omvärlden med andra ögon. Det skulle verkligen bli mycket svårt för mänskligheten att resa sig över stenåldern igen.

Tankar om framtiden

När jag blev medveten om Peak Oil kostade oljan 88$ fatet på väg upp. Det var i oktober 2007. Jag hade stött på enstaka artiklar innan, men det hade liksom inte nått in. Men den här gången nådde det in. Priset på oljan steg dag för dag, passerade 100 vid nyår. Jag gick igenom det stadium som många som nyss blivit medvetna går igenom. Jag var övertygad om att vårt samhälle skulle krascha inom ett år. Jag köpte ris i 10-kilos påsar, solpaneler, diodlampor och utsäde i mängder. När jag åkte till mitt jobb i en science park såg jag framför mig hur det skulle växa potatis på alla gräsytor där ett år senare.

Oljan toppade på 147 dollar och sjönk sedan till nivåer som jag inte hade kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi. Jag läste ett citat som jag vill minnas tillskrevs Bill Gates som lät ungefär såhär: "Man överskattar ofta vad som kommer att hända inom ett par år och underskattar det som kommer att ske inom tio." Så sant så.

När jag idag funderar över vad jag tror att oljetoppen kommer att innebära för framtiden så ser det lite annorlunda ut. Idag tänker jag mig att krisen kommer att ta några år på sig innan den blir synlig för det stora flertalet. För mig är det tydligt att den redan har börjat, att det var oljepriset på 147 dollar per fat som var den tändande gnistan för finanskrisen, och att vi bara tillfälligt räddats från allvarlig bränslebrist av lågkonjukturen. Minns en artikel av Gunnar Lindstedt, "Konsumtion till döds" där han återger följande samtal:
På nyårsafton blev jag tillfrågad vad jag önskade mig inför det nya året? ”Jag hoppas att det snart blir lågkonjunktur”, sade jag och insåg att jag nu förstört nyårsstämningen.

Han fick vad han önskade, men ett år senare.

Jag tror alltså att lågkonjunkturen kommer att hålla oljekonsumtionen tillräckligt låg för att ingen allvarlig oljebrist ska märkas än på ett par år. Men varje gång som det verkar vara några allvarliga tecken på återhämtning så kommer oljepriset att stiga tillräckligt högt för att kyla ner ekonomin igen. Och så kommer det att pågå tills vi kommer framåt 2012 eller så. Det finns tecken som tyder på att det kommer att bli en större minskning i oljeproduktionen det året. Se till exempel här där det förutspås att det kommer att tillkomma betydligt mindre olja än tidigare år, kring 2012. Då kommer det att bli svårt att hålla produktionen uppe i och med att befintliga fält som faller i produktion, vilket är mer än hälften, måste ersättas med ny produktion.

När det väl blir oljebrist på riktigt kommer det få till följd att några blir utan. Först kommer de som är fattigast att drabbas. Sedan de som inte är lika fattiga. Det kan bli krig om oljetillgångar vilket ytterligare stör flödet. Det kommer troligen att bli matbrist eftersom matproduktionen till väldigt stor del är beroende av fossila bränslen för gödning, bekämpningsmedel och drivmedel. Med vårt nuvarande system som är uppbyggt kring "Just In Time" kan det bli kännbara brister både på mat och drivmedel när det sker störningar i flödet. Hur mycket mat har du hemma i skafferiet?

Jag har hört gamla nyhetsinslag från de tidigare oljekriserna, vilka krisåtgärder som togs till, bland annat ransonering på drivmedel, brännolja och fjärrvärme.

Men jag tror att de största problemen ändå kommer att härstamma från vårt ekonomiska system som är så uppbyggt kring tillväxt för att fungera. För att ekonomin ska kunna växa krävs det ökande utnyttjande av naturresurser och ökande befolkning. Att inte det kan fortgå för evigt begriper väl var och en. Men vad som händer när skiftet sker är inte lika tydligt. Jag tror att det kommer att leda till en lågkonjuktur utan annat än tillfälliga glimtar i molntäcket, en lågkonjunktur som bara blir värre och värre, med ständigt stigande arbetslöshet, minskande offentlig kassa och därmed sämre ersättningar i välfärdssystemen. Jag tror att det kommer att finnas hungriga människor i Sverige igen.

Drömmar

I helgen var vi och tittade på en gård som snart kommer att bli till salu. I många avseenden var det en drömgård för oss. Gården låg i vackra Kindabygden i en sydsluttning ner mot den lilla vägen. I brynet mellan skog och åker var gårdens bostäder placerade. Skogen sträckte sig upp mot det lilla bergets topp bakom. Gårdens ägare hade verkligen bemödat sig att skapa en vacker och funktionell miljö. Fruktträden var många och skickligt beskurna, trädgårdslanden hade ännu växande grönsaker och gröngödsling.

I växthuset frodades ännu tomater och vindruvor. Jag har aldrig smakat dessa små vindruvor som förekommer i växthus förut. De var verkligen underbart söta och goda. Från växthuset och österut mellan åker och skog hade man vårdat fram en slåtteräng kantad av blommande träd som ledde bort till den gamla så kallade hästhagen. Dammen som man grävt blänkte i höstsolen, vinden lyfte upp kanterna på några näckrosblad.

Det som numera användes som bostadshus var den före detta ladugården som hade inretts funktionellt med många fönster mot syd, solfångare på taket, en rejäl murstock med såväl bakugn, öppen spis, vedspis och vedpanna. Planlösningen var ganska öppen utan många dörrar på nedervåningen, men ändå avgränsad så att det skapades flera logiska rum.

Ovanför gården uppe i skogen fanns ett litet sågverk och en liten åker där det var mer sandblandad jord där man odlade sina rotfrukter. Morötterna var tre decimeter långa och ca 5 centimeter i diameter, således var jorden både djup och lucker.

Förra sommaren hade tyvärr skogen råkat ut för skogsbrand. Nu var väl grannarna värre drabbade, men branden hade ändå gjort så att det i stort sett inte fanns mer än ved till pannan att ta.

Visst, om man hade obegränsat med pengar kunde man säkert önska sig både mer mark med mer skog på och större bostäder. Men den här gården är ypperlig för våra önskemål och förhoppningsvis även för vår plånbok. Drömmar...

Detta vore verkligen en drömgård för oss, om bara priset kan bli rätt!