tisdag 13 oktober 2009

Böcker som påverkat, del 1

Att få en stor aha-upplevelse är ofta en raket med många steg, inte sällan är det något som sker under en lång tid. Jag tänkte berätta om några böcker som varit förutsättningar för att jag senare skulle ta till mig Peak Oil och dess troliga följder.

Den första jag kommer att berätta om är den som är senast skriven, det är också den som jag läst senast och därför minns bäst. Boken heter "Pastwatch, the redemption of Christopher Columbus" av författaren Orson Scott Card. Författaren är så vitt jag förstår känd för omfattande författarskap inom både Science Fiction (med bl.a. "Enders Game") och Fantasy (som jag tyvärr inte har några egna erfarenheter av) men jag vågar ändå påstå att "Pastwatch" sticker ut från de övriga.

Som vanligt i riktigt bra böcker pågår det flera parallella historier. Det som lämnade djupast intryck på mig är beskrivningen av den framtida miljön där organisationen "Pastwatch" verkar och huvudpersonerna ursprungligen kommer ifrån. Det är en inte alltför avlägsen framtid där mänskligheten jobbar med att återuppbygga jordens förödda miljöer. Bokens huvudpersoner jobbar på organisationen "Pastwatch" som studerar historien genom att faktiskt titta tillbaka på faktiska händelser, ungefär som om det vore tv.

En av huvudpersonerna i boken kommer fram till att just Columbus "upptäckt" av Amerika var en verkligt avgörande vändning som bland annat leder till mycket lidande genom bl.a. slaveri och inkvisitionen men också den milöförstöring som leder fram till den förödda värld som hon själv lever i.

En dag kommer en höjdare till projektet, han börjar med att ta dem på en rundtur över planeten så som läget är idag.
Här följer min egen översättning av det som utspelar sig, det är ett långt avsnitt, men häng i, för det är bra:

Manjam knappade in de nya koordinaterna. Skärmen ändrades. Den visade en flygbild på långt avstånd över en vidsträckt stenig slätt med bara några enstaka ökenplantor per kvadratmeter med undantag för en tjock vegetation och gräs på flodbanken till en bred flod.
" Vad är detta, Saharaprojektet?" frågade Hassan.
"Detta är Amazonas," sa Manjam.
"Nej," mumlade Tagiri. "Det är så illa som det var innan restaureringen började?"
"Du förstår inte," sa Manjam. "Det är så som Amazonas ser ut precis nu. Eller, i själva verket för 15 minuter sedan." Landskapet far fort förbi på skärmen, mil efter mil nedför floden, och inget förändrade sig förrän på slutet, efter vad som måste ha varit tusentals kilometer, då det dök upp scener som de kände igen från utsändningarna: den tjocka vegetationen i projektet "Rädda regnskogen". Men inom bara ett par ögonblick hade de passerat förbi hela regnskogen och var tillbaka över den steniga marken där nästan inget växte. Och så fortsatte det ända tills floden rann ut i havet.
"Var det allt? Var det Amazonas regnskog?" frågade Hunahpu.
"Men projektet har ju pågått i 40 år," sa Hassan
"Det var inte sådär illa ens när projektet startade."" sa Diko.
"Har de ljugit för oss?" frågade Tagiri.
"Kom igen," sa Manjam. "Ni har alla hört om den förödande erosionen och förlusten av matjordslagret. Ni vet alla att med skogen borta så fanns det inget som hindrade erosionen."
"Men man planterade ju gräs."
"Det dog," sa Manjam. "De jobbar på nya arter som kan leva i denna karga miljö. Men se inte så nedslagna ut, naturen är på vår sida. Inom tio tusen år är Amazonas troligen tillbaka till det normala."
"Det är längre än -- längre än hela civilisationen!"
"Det är endast en hickning i jordens ekologiska historia"
...
"Hur har det gått med restaureringen av Sahara då?" frågade Tagiri.
"Det går mycket bra. Bra framsteg. Där är det nog bara frågan om 500 år."
"Fem hundra!" utropade Tagiri.
"Det förutsätter stora ökningar av regnmängderna, förstås."
"Men det sades ju att det bara skulle ta 100 år att restaurera Sahara!"
"Ja, det skulle ha stämt om vi bara kunnat jobba på med samma fart och med lika många personer. Men det är inte ens möjligt i 10 år till."
"Varför inte?"
Återigen förändrades skärmen. Det visade ett hav i storm, där vågorna slog mot vallar. Det bröt igenom. Ett vägg av havsvatten störtade in över---sädesfält?
"Vad är det där?" frågade Diko
"Visst har du väl hört om stormfloden som bröt igenom vallarna i Carolina. I Amerika."
"Det var ju fem år sedan," sa Hunaphu.
"Just det. Väldigt olyckligt. De skyddande öarna förlorades ju för 50 år sedan, på grund av den stigande havsnivån. Den här delen av den Nordamerikanska kusten har ställts om från tobaksodling till spannmål för att kunna ersätta den odlingsmark som gått förlorad genom torkan på prärien. Men nu står stora delar under vatten."
"Men vi gör ju framsteg med att minska växthusgaserna," sa Hassan.
"Jo det är sant. Vi räknar med att vi fått ner den människoskapade växthuseffekten ordentligt inom kanske 30 år. Men ser du, så dags vill vi inte att växthuseffekten ska minska mer."
"Varför inte det?" frågade Diko. "Haven stiger ju när polarisarna smälter. Vi måste stoppa uppvärmningen!"
"Våra klimatmodeller visar att det är ett självkorrigerande problem. Ju varmare det blir, desto mer vattenånga kommer att finnas i atmosfären och stora temperaturskillnader över jorden. Molntäcket kommer att bli tjockare och mer heltäckande vilket gör att mer värme reflekteras ut i rymden direkt. Jorden kommer snart att reflektera mer solljus än den gjort sedan senaste istiden."
"Men vädersatelliterna då,," sa Kemal.
"De jämnar ut extremerna så att de inte blir outhärdliga någon stans. Men hur länge tror du att de håller?"
"De kan väl ersättas när de blir utslitna," sa Kemal.
"Kan de?" frågade Manjam. "Redan nu så förflyttar vi arbetskraft från fabrikerna ut till jordbruksarbete. Ändå räcker det inte, för vi odlar redan 100% av den kvarvarande odlingsmarken och eftersom vi är så nära gränsen för vad som är möjligt har vi redan börjat märka att skörden påverkas av ökad molnighet, den sjunker."
"Vad är det du säger då?" sa Diko. "Att vi är för sent ute för att återställa jorden?"
Manjam svarade inte. Istället sökte han fram bilder på skärmen som visade spannmålssilos. Han zoomade in och de tittade inuti silo efter silo.
"Tomma," mumlade Tagiri.
"Vi äter upp våra reserver," sa Manjam.
"Men varför har vi inte ransonerat?"
"Därför att politiker inte kan göra något förrän folket i gemen ser att det är ett nödläge. Ännu så länge så syns inte det."
"Men varna dem då!" sa Hunahpu.
"Det varnas redan. Och om ett tag kommer nog folk att börja uppmärksamma det. Men de kommer inte att göra något, av den enkla orsaken att det inte finns något att göra. Skördarna kommer att fortsätta att minska."
"Men haven då?" sa Hunahpu.
"Haven har sina egna problem. Man kan inte samla ihop så mycket plankton att haven dör! Vi fiskar redan så mycket som vi överhuvudtaget törs! Vi kör för fullt över allt nu. Om vi ökar produktionen det allra minsta kommer det att slå tillbaka så att vi bara kan producera en bråkdels så mycket mat inom tio år. Förstår du inte? Den skada våra förfäder gjorde var alltför omfattande. Det är inte möjligt för oss att stoppa de krafter som redan getts fritt spelrum i århundraden. Om vi började ransonera nu, så skulle det bara betyda att den förödande svälten sköts fram till tjugo år från nu istället för om sex. Men givetvis kommer det inte att ske någon ransonering förrän den första svälten uppträder. Men inte ens då kommer de som producerar maten att stillatigande acceptera att de får gå hungriga för att maten ska hålla liv i människor i andra delar av världen. Nu känner vi det som att alla människor är en enda familj och att inga ska behöva gå hungriga. Men hur länge tror du att det varar när matproducenterna hör sina barn tigga om bröd medan spannmålet skeppas iväg. Hur väl tror ni att politikerna ska kunna kontrollera de krafter som då hotar att slita sönder världen?
"Så vad är ditt förslag för att rädda världen?" frågade Hassan.
"Jag har inget," sa Manjam. "Som jag sa så har processerna gått för långt. Våra mest troliga modelleringar visar en kollaps av systemet inom trettio år. Och det är under förutsättning att det inte bryter ut några krig. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med mat för nuvarande folkmängd, eller ens en större del av den. Du kan inte upprätthålla en industriell civilisation om det inte de som producerar mat kan åstadkomma ett så stort överskott att det räcker för betydligt fler än dem själva. Så den industriella civilisationen kommer att bryta samman. Än minskar antalet traktorer. Än minskar produktionen av konstgödning. Och ändå når inte alla produkter sina konsumenter pga att transportväsendet får problem. Matproduktionen kommer att sjunka ytterligare. Vädersatelliter som slits ut kan inte ersättas. Torka. Översvämningar. Mindre jord som brukas. Fler döda. Därför mindre industriell produktion. Därför mindre matproduktion. Vi har kört miljoner med scenarion, men de slutar alla på samma sätt. En total folkmängd på jorden på ca fem miljoner människor innan läget stabiliseras. Och det kommer att ske precis innan det är dags för nästa istid. Då kommer befolkningen att sjunka ytterligare men i lugnare tempo till ca två miljoner människor. Detta under förutsättning att det inte bryter ut några krig förstås, och det vet vi ju hur troligt det är. Det behövs bara ett regelrätt krig i något av de matproducerande länderna för att fallet ska bli mycket brantare och med en folkmängd som stabiliseras på en mycket lägre nivå."
Ingen kunde motsäga detta. De förstod vad det innebar.
"Men det är inte bara tråkiga nyheter," sa Manjam. "Mänskligheten kommer att överleva. När istiden tar slut kommer våra avlägsna barn att åter bygga nya civilisationer. Vid det laget kommer regnskogarna att ha repat sig. Flockdjur kommer åter att beta på de rika savannerna i Shara och i Gobi-öknen. Tråkigt nog kommer allt lättåtkomligt järn att vara borta. På samma sätt med koppar och tenn. Faktum är att man kan inte annat än undra vad de ska använda för metaller för att komma ur stenåldern. Man kan heller inte annat än undra vad som kommer att vara deras energikälla när alla fossila bränslen är borta. Det finns fortfarande lite torv på Irland. Naturligtvis kommer det ju också att finnas skogar igen så att man kommer att kunna framställa kol, tills man gjort slut på skogarna och allt börjar om från början igen."
"Säger du att civilisationen inte kan uppstå igen?"
"Jag säger bara att vi har gjort slut på alla lättåtkomliga resurser," sa Manjam. "Men människan är uppfinningsrik. Kanske kommer man på andra vägar till en bättre framtid. Kanske kan de komma på hur man kan göra solfångare av det rostande skrotet som är kvar av våra skyskrapor."
"Jag frågar igen," sa Hassan. "Vad gör ni för att förhindra detta?"
"Och jag säger igen, ingenting," sa Manjam. Det kan inte förhindras. Varningar är meningslösa om det inte finns något folk kan göra för att ändra sitt eget beteende på ett sådant sätt att problemet försvinner. Den civilisation som vi har just nu är inte möjlig att upprätthålla ens en generation till.

Boken är mycket bra och läsvärd, mycket tankeväckande, även om det sätt man kommer på för att rädda mänskligheten inte är något står oss till buds här och nu. Men det var ändå en bok som öppnade ögonen på mig och fick mig att se på omvärlden med andra ögon. Det skulle verkligen bli mycket svårt för mänskligheten att resa sig över stenåldern igen.

4 kommentarer:

  1. Har inte läst boken i fråga, men Orson Scott Card är en stor favorit sedan ungdomens dagar! Serien om Ender Wiggin är helt suverän och fantasyserien om Alvin Maker är också väldigt läsvärd.

    SvaraRadera
  2. Då ska du verkligen läsa den här boken, för den är jättebra! Ett annat tonläge än böckerna om Ender dock.

    SvaraRadera
  3. En bok som inte är dystopiskt framtida, men ändå superbra och som påverkade mig, "The last hours of ancient sunlight"! Rekommenderas :)

    SvaraRadera
  4. You could be eligible to get a free $1,000 Amazon Gift Card.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...