Neonikotinoider i lantbruket

För en gångs skull verkar EU-kommissionen ha vågat sätta ner foten även om starka kommersiella lobbygrupper har försökt att stoppa det. Det gäller det tillfälliga stoppet för att använda neonikotinoider som betningsmedel, framför allt i grödor som attraherar bin. I Sverige gäller det framför allt raps. Betningen sker för att motverka insekter som äter på grödan, i Sveriges fall framför allt jordloppor som äter på de späda plantorna om kommer upp just efter sådd. Problemet är betydande, om man sätter kål-frön på friland, särskilt vid lerhaltiga jordar, så är det många späda plantor som går åt genom jordloppornas försorg. Många blir också väldigt försenade i sin utveckling och tar tid på sig innan de kommer ikapp, om de någonsin gör det. Om man betar utsädet med neonikotinoider däremot så kommer hela växten att innehålla detta gift, vilket gör att grödorna kommer upp trots att det finns jordloppor. Om de dör eller undviker plantorna vars frö är betade, vet jag inte, men det spelar egentligen inte så stor roll.

Orsaken till att denna användning skulle kunna påverka bin är återigen att giftet finns i hela växten. Det finns undersökningar som visar att den vätska som utsöndras ibland på bladspetsar på t.ex. majs, den så kallade guttationsdroppen, kan innehålla höga halter neonikotinoider. En annan orsak är att giftet har en annan verkan än den rent dödande toxiteten, det verkar som om bin mister orienteringsförmågan om de utsätts för även små mängder neonikotinoider. Det gör att samhällena dräneras på insamlande arbetsbin tills att i stort sett inga finns kvar som kan försörja drottningen med föda och därmed dör samhället.

I media kan man nu i samband med beslutet se berättelser av typen "utan detta bekämpningsmedel kommer vårrapsodlingen att slås ut" och "de gula rapsfälten riskerar att försvinna". Man argumenterar för att giftanvändningen kommer att öka eftersom man då kommer att vara tvungna att bekämpa jordlopporna med andra preparat, som endast verkar vid direktkontakt. Alltså dör endast de jordloppor som träffats av preparatet.

Det jag kan tycka är något märkligt här är att man nöjer sig med att låta dessa två berättelser stå mot varandra, å ena sidan ekosystemtjänsten pollinering av insekter och å andra sidan kemikaliejordbruket. Faktum är ju att inte ens kemikaliejordbruket klarar sig utan ekosystemtjänster i form av pollinering. Låt vara att rapsen och dess nära släktingar kan klara en viss del m.h.a. vinden, men skörden blir större om det finns pollinerande bin i tillräcklig omfattning. Egentligen är det väl inte de tama honungsbina som är det största problemet, utan de vilda som inte kan kompenseras i biodlarens försorg. I vårt hårt rationaliserade jordbruk är det i vissa avseenden en ren öken. Tänk er ett jordbrukslandskap typ Skåne, under vissa korta perioder råder dränkande överflöd av mat för pollinerande insekter, men under resten av sommaren finns det inget! Det finns nämligen inga andra växter i betydande grad över huvud taget, än de odlade, och de blommar bara korta perioder!

Därför tycker jag att det är helt otänkbart att använda ett gift som slår mot en av våra viktigaste ekosystemtjänster, eller ens misstänks göra det. Om det i sin tur innebär att man inte kan odla grödorna på samma sätt som med gift, ja då är det där man måste sätta in krutet! Hur kan vi komma runt problemet med andra odlingstekniker? I mitt eget trädgårdsland går det till så att jag i stället förodlar alla växter från kålsläktet, dit bland andra raps, broccoli och vitkål hör. Sedan sätter jag ut plantor i landet, som är tillräckligt stora för att klara av jordloppornas angrepp. Möjligen går det också att minska förekomsten av jordloppor genom att göra det mindre fördelaktigt för dem, t.ex. genom att kraftigt öka halten av döda växtdelar i ytskiktet, då jordloppor föredrar bar jord av lertyp, dvs med en relativt låg halt av mullämnen och döda växtdelar. En publikation från "Svensk Raps" om verkar peka åt det hållet ger följande råd:

Odlingsåtgärder som påverkar

Som odlare kan det vara intressant att veta vad som gynnar och missgynnar jordlopporna i fält. 

• Direktsådd gör att det finns färre jordloppor och blir mindre skador i raps- och rybsfält jämfört med konventionell bearbetning, eftersom stubben som finns kvar fungerar som en barriär för jordlopporna.

• Tidiga sådder har ofta högre tätheter av jordloppor än sent sådda 

fält eftersom de jordloppor som redan hittat till fältet lockar till sig fler genom samlingsferomonet.

• Hög utsädesmängd ger mindre gnagskador med både betat och obetat utsäde.

• Betning är dock i sig ett effektivare skydd än höjd utsädesmängd. 

• Mindre frö ger mer skador. Störst var skadorna på fröstorlekar i intervallet 1,6-2,8 mg/frö. 

De ökade skadorna kan antingen bero på att jordloppor föredrar att äta plantor från små frön eller att plantor från små frön har mindre hjärtbladsyta och dessa därmed får en proportionellt större skada vid samma antal jordloppor. I vilket fall som helst blir resultatet att plantor från små frön får mest skador och att större frön därför bör användas