Upp till solen, till varje pris!

När jag grävde upp min sista rad med potatis så såg jag några små gröna skott som jag blev konfunderad över. Det såg ut som bondbönor ungefär, och även om jag hade provat att sätta lite bönor av olika sorter mellan potatisen som samodlingsexperiment så var det inte i den delen av potatislandet.

Några oavsiktligen uppgrävda skott samt bönor från ca 35 cm djup.

Jag gräver ganska djupt när jag tar upp potatis för att försöka rensa bort så mycket ogräsrötter som möjligt (kirskål, kvickrot och pepparrot), jag gräver ända ner till grästorvan som jag plöjde ner i våras. Och när jag kom till den delen av potatisraden där de konstiga skotten växte så åkte hakan halvvägs ner till knäna på mig. För långt där nere i jorden (30-40 cm) så låg det verkligen bönor! Stora bönor, som delvis hade grott och försökt ta sig upp till solljuset! Eftersom de var gröna och fina nu så måste det nästan vara bondbönor med tanke på att de är lite mer frosttåliga. Det borde också vara i form av förvildade rester av tidigare odlare på denna mark. Eftersom jag vet var och hur man har odlat denna jord i åtminstone 20 år så vet jag att fröet är äldre än så. Fascinerande tanke! Jag försökte spara något skott som fick sig ett eget litet växthus och håller tummarna för att den överlever till sommaren. Det vore kul!

Närmar bild på ett par bönor och ett skott.