Små sår och fattiga vänner ska man inte förakta

"Små sår och fattiga vänner ska man inte förakta" brukade barnmorskan säga till mig efter att hon stuckit mig i fingret och propsade på att sätta dit ett plåster efteråt. Jag har tänkt på det en del efteråt. Innan antibiotikan kunde ett litet sår som blev infekterat visa sig vara dödligt. Jag har själv fått flera sår som jag inte klarat av att häva infektionen i med mindre än en antibiotikakur. Värst var när jag var på bandvagnskurs och klämde mig i tumvecket så att blodvide uppstod. Det fanns ingen sårrengöring och inga ordentliga förband i hela Villingsbergs kursplats, bara sådana där förbandstavlor som brukar sitta på arbetsplatser med lite halvtorra plåster av mindre art och mesiga tvättservetter. Senare samma dag övade vi på att lägga broar över diken med hjälp av ris och det är klart att jag fick gegga på händerna. Morgonen efter var handen alldeles varm och stel och smärtan hade spridit sig betydligt från det ursprungliga såret. Jag fick permis att åka in till Karlskoga och besöka apoteket så att jag kunde lägga ett ordentligt alsolspritomslag och fick på så sätt ner inflammationen så att jag klarade mig till jag kom hem. Då blev det en antibiotikakur.

Jag tänker återigen på det gamla talesättet idag när jag sitter här och kör vänsterhänt pekfingervals på tangentbordet efter att ha fått en tagg från slånbär några millimeter in bland senorna i höger handled. Nu är det en svullnad på handleden och det gör ont när man rör fingrarna. Handen är dessutom alldeles kraftlös. Av en enda liten tag av slånbär! Det är som att de har gift på sig de där taggarna, och svårt att undvika dem är det också, särskilt när man ska röja bland buskarna. Hoppas att det är bättre i morgon. Jag är lyckligtvis väl försedd med alsolsprit...