Därför var det extra kul när jag fick läsa en essä som Asimov skrivit om en nära framtid utan olja The Nightmare Life Without Fuel. Han skrev den 1977 och avbildade en framtid bara 20 år framåt som redan hade drabbats, det är ju något man kan kritisera om man vill, tydligen var det en del i en beställningen av Time Magazine. Men jag tänker fokusera på innehållet.
Asimov säger själv om sin essä:
The following portrait, Asimov noted, "need not prove to be accurate. It is a picture of the worst, of waste continuing, of oil running out, of nothing in its place, of world population continuing to rise. But then, that could happen, couldn't it?"
Tyvärr är det alltför troligt, vi vet ju alla hur svårt det är för våra folkvalda att fatta impopulära beslut, även om motsatsen leder till att alla kommer att få det sämre. Man skulle nästan kunna säga att de är slöa...
Asimov föreställer sig en tid där människor trots allt bor i städerna i hög omfattning, även om de är annorlunda nu efter att bilarna slutat rulla, renare luft, cyklar och apostlahästar som dominerar persontransporterna och folk ute på gatan. Städerna används som källor till råmaterial för återanvändning.
Men allt är inte bra i framtidsbilden, det är överbefolkat på jorden, 5,5 miljarder (det måste ha varit ganska korrekt för 1997) men befolkningsökningen har avstannat pga svält, sjukdomar och barnadödlighet. I USA har fetmaproblemet vänts i det motsatta.
Energin är en bristvara som visar sig på alla nivåer, jordbruket prioretera före annan energianvändning, både för att föda nationen och för att exporteras i utbyte mot det lilla oljeflöde som fortfarande finns.
Coal is too difficult to dig up and transport to give us energy in the amounts we need, nuclear fission is judged to be too dangerous, the technical breakthrough toward nuclear fusion that we hoped for never took place, and solar batteries are too expensive to maintain...
The rest of the world, of course, is not as lucky as we are.
Jag tro nog snarare att USA kommer att få det extra svårt, just för att deras samhälle är så uppbyggt kring bilen och transporter som har separerat samhället geografiskt i bostadsområden (suburbs), arbetsplatser och matproduktion, alla i gigantiska mått och ganska avlägsna från varandra. Alla är så ytterligt beroende av att Just In Time fungerar komplikationsfritt.
The suburbs were born with the auto, lived with the auto, and are dying with the auto.
Slutklämmen är i alla fall klockren:
Where will it end? It must end in a return to the days before 1800, to the days before the fossil fuels powered a vast machine industry and technology. It must end in subsistence farming and in a world population reduced by starvation, disease and violence to less than a billion.
And what can we do to prevent all this now?
Now? Almost nothing.
If we had started 20 years ago, that might have been another matter. If we had only started 50 years ago, it would have been easy.
