Milda vinterns bekymmer

Den  ovanligt milda hösten får mig att undra över hur det står till med vårt klimat. Global weirding låter som en bra beskrivning. Förra året kom den första snön härikring den 25 oktober. Den smälte naturligtvis bort men från den siste november så låg snön ända fram i april. Det har sina bekymmer, med tjäle i marken när man inte vill det och sluttande isgata på gårdsplanen och vägen upp till gården. I år är det istället mycket milt, gräset växer fortfarande.

På lördagen var det hela 13 grader varmt så jag tyckte att det passade att titta till mitt enda bisamhälle en sista gång. Det har blivit högst styvmoderligt behandlat i år beroende dels på att jag haft mycket annat att göra som inte kunnat skjutas upp till morgondagen och dels på att de är ganska ilskna och inte lockar till besök. Denna dag var de förhållandevis lugna, bara enstaka bin vände gadden uppåt och hotade när jag lyfte på locket.

Det jag slogs av vad hur mycket bin det är i kupan. På grund av deras humör har jag inte brytt mig om att ta försöka tränga ihop dem på färre antal lådor. Jag gick inte igenom hela kupan nu, vill inte riskera att drottningen förolyckas i hanteringen. Jag nöjde mig med att dra de två översta lådorna åt sidan och förväntade mig att hitta en tom låda i botten, men det var fullt med bin där med! Nu är frågan om fodret jag gett dem räcker till. Jag gav dem endast 16 kilo socker då jag räknade med att de hade en hel del honung kvar, men jag hade inte räknat med att de skulle uppta tre lådor LågNormal, och sannolikt fortfarande lade ägg. Gav dem en påse apifonda (2,5 kilo) så att de skulle få lite tillskott, nu när det ändå är varmt nog för dem att ta det.

En annan följd av den milda vintern är hållbarheten på ensilaget. Vi köper in ensilage och räknar med att en bal ska räcka en vecka till alla djuren. Problemet är att när det är så här varmt så är det inte riktigt så lång hållbarhet. Flera stycken har börjat ta värme innan de är slut. Måtte det bli kallt snart!

Idag fick vi en leverans av 8 ensilagebalar som numera ligger och trängs framför ladugården (där jag stod när bilden togs). Observera hur brant vägen lutar. Vi har få plana ytor i gårdscentrum. Men å andra sidan är det inte så mycket lervälling som det ofta är på landet så här års.

Nya får!

Efter lång tids tragglande verkar det som om jag ändå kan få min besättning godkänd som genbank för Åsenfår. Med det följer ju också ett ansvar att verka för rasens bevarande. Därför skulle jag skaffa åtminstone en ny avelsbagge. Problemet med en ovanlig fårras är ju ofta att det kan vara långt till andra besättningar för att utbyta bagge, men jag hittade en som bara var knappt 20 mil bort.

Det fanns faktiskt en besättning med Åsenfår på närmare håll, den är själva ursprunget till min besättning. Ägarna har dock fattat beslut att avsluta sin genbank. Då de inte fått några djur sålda så bestämde jag mig för att köpa ett par av dem för att inte alla skulle gå till slakt. De jag valde var en tacka med lamm där lammet var helt svart. Även tackan var mörkt grå. Dessutom fyndade jag en äldre tacka som inte alls är släkt med de andra djuren jag har. Hon är född 2005 och alltså 8 år, men kommer förhoppningsvis att ge lamm ett par år till.

Alla inkommande djur har behandlats med zinksulfat, blivit avmaskade och fått tillbringa en tid i karantän.

Sudden (svart), Brummelisa (grå) och Trollet (vit)

När de nya tackorna släpptes ut från sin box i ladugården och fick bekanta sig med gruppen blev det en hel del gruff och stångande. Framför allt var det den äldsta tackan, Trollet, som alla ville göra upp med. Detta var lite förvånande för mig för när bara de tre nya stod till sammans så var Trollet inte dominant utan flyttade på sig när den andra tackan, Brummelisa ville fram. Lammet, Sudden, verkar i alla fall vara allra lägst i rang och ibland kan de andra vara ganska elaka mot henne.

Trollet till vänster och ledartackan Strecket till höger

Hos baggarna gick det betydligt lugnare till. När jag släppte ut nya baggen Alfons, så var det mycket luktande men knappt något stångande alls! En baggrupp verkar vara ett harmoniskt gäng!

Största bagglammet Pontus (mörk) och Alfons bekantar sig

Baggen till tackorna!

Förra året kom baggen till tackorna i samband med att de kom till mig den 20 oktober. Sedan gick han med dem fram till att han slaktades i februari. Resultatet var lamning under två månader. Inte så kul att känna att man var tvungen att vara på helspänn så länge. Därför bestämde jag mig för att i år försöka korta den tiden. Det skulle ske med så kallad brunstsynkronisering

Bagglammen avskiljdes från tackorna i  augusti så när som på den siste som bara var tre månader då. Han avskiljdes i september. Sedan dess har de gått utom syn- och hörhåll från tackorna, vilket lär vara en av de nödvändiga framgångsfaktorerna. När vi tog hem tackorna för klippning så kom de dock inom hörhåll om man var på det humöret, men att tackorna står installade utan tillgång till rastgård. De har heller inte ropat till varandra.

I söndags, den 22:e oktober var det dags. Nye baggen Alfons infångades i hagen, fick hundhalsbandet med döskallar på och ett grimskaft och "leddes" efter bästa förmåga ner till ladugården. All motsträvighet och bräkande efter killkompisarna upphörde när jag öppnade dörren till ladugården och möttes av 13 damer! Han var omåttligt populär när han kom in, alla ville lukta! Han fick ett mycket varmare mottagande än när det kom nya tackor till gruppen... Men det lugnade ner sig efter ett tag, Hoppas dock att han var viril nog för att sätta igång dem.

När det gäller brunstsynkronisering så går väl teorin så att inte många tackor är brunstiga om det inte finns en bagge i närheten. När man sedan släpper till en bagge, gärna en viril gammelbagge, så sparkas brunstcyklerna igång. Det märktes också tydligt på förra årets lamning. Först ett lamm från en tacka som råkade vara brunstig redan när baggen kom till dem, sedan exakt 17 dagar tills nästa. Efter den kom det lamm nästan varje dag i ca en vecka, sedan uppehåll ungefär 17 dagar innan de två sista kom. Min lamning var alltså utspridd på tre brunstperioder.

I år är planen att hoppa över den första och den sista brunstperioden. Den första hoppas jag ha undvikit med hjälp av mitt egensydda baggförkläde, den sista genom att baggen inte får vara hos tackorna mer då.


Baggförklädet tillverkade jag av en bit bävernylon som jag hade liggande. Kommentarer från en erfarna fårägare om att förklädena ofta hamnar på sned och inte får avsedd funktion fick mig att göra en något annan design än dem som går att köpa. Mitt förkläde är snarare som en trekant som hänger under magen. Längst ner i spetsen sydde jag in en liten sten för att gravitationen skulle hjälpa till att hålla förklädet på rätt köl. På sidorna gick tyget upp i två band som jag använde för att knyta fast förklädet. Vad jag har sett så har det fungerat ypperligt. Förklädet var dock lite för långt så det hände att baggen trampade på spetsen, men det verkar inte ha påverkats av det. Nästa gång jag sätter på det så får jag väl rulla upp det lite.

Efter två dagar med tackorna leddes baggen ut i hagen igen. Det har jag förstått efteråt att man bör låta honom vara "i karantän" ett par dagar först så att doften av damer inte följer med ut till de andra baggarna som då kan bli besvärliga. Lyckligtvis blev det inga större bråk den här gånge, men när Alfons har varit inne och betäckt på riktigt så ska han få enkelrum ett par dagar innan han träffar kompisarna igen.

Om tio dagar ska han få komma tillbaka och stanna hos dem i ca två veckor. Jag räknar kallt med att inte alla blir betäckta, men det kan jag leva med. De andra kommer att lamma kring 1 april så kan jag planera in semester tills dess.

Möjliga riskfaktorer som kan få min planering att spricka, är om tackorna redan känt av bagglammen och kommit igång med brunsten, en annan att baggen inte var viril nog eller att utrymmet var för stort. En tredje att det bara gått en vecka sedan klippningen och installningen på bättre foder. Idealt hade varit ett par tre veckor om jag förstått det rätt.

Vad tycker landsbygdens folk om varg?

Vad tycker landsbygdens folk om varg? Om det vet vi föga. Framför allt vet inte Svenska Rovdjursföreningen det, trots att de slår sig för bröstet och hävdar att "Få landsbygdsbor upplever problem med rovdjur"

Svenska Rovdjursföreningen har via Sifo frågat människor boende på landsbygden om vilka faktorer som påverkar deras vardag mest negativt

Redan på denna punkt far de med osanning. Eller i alla fall glider betänkligt på definitionerna. Jag har länge försökt att få fram svar om vilka de har ställt den här undersökningen till, och har idag, mer än en månad efter att de publicerade sin pressrelease äntligen fått det något urvattnade svaret:

Och här kommer svar på dina frågor: De tillfrågade är ett tvärsnitt av människor på landsbygden, alltså folk med olika yrken, både anställda, egna företagare och arbetslösa. Bönder och kontorsnissar blandade. De har olika utbildningsnivå och bor både i mindre tätorter och i landsbygdens mer glesa områden. Den övre gränsen för vad sifo (och flera andra instanser) räknar som landsbygd är en tätort med högst 3000 invånare.

Enligt den vidlyftiga definitionen skulle till exempel mina barns skolort, Gamleby,  som är centralort i den här delen av kommunen, vara landsbygd. Det är då en sannerligen välutrustad "landsbygd", med vårdcentral, köpgalleria, brandstation, ålderdomshem, hyreshus och skolor, inklusive gymnasieskola och folkhögskola. Om man säger att man ska flytta ut på landet så är det inte direkt ett sådan samhälle som man tänker sig.
Nu kanske du tycker att jag är hård mot Svenska Rovdjursföreningen som kritiserar att de kallar Gamlebybor för landsbygdsbor, men då kanske man kunde titta på definitionen av "tätort" så som den beskrivs hos wikipedia:

En tätort definieras i Sverige,Norge, Danmark ochFinland om ett tättbebyggt område med minst 200^[1] invånare där avståndet mellan husen är mindre än 200 meter samt där andelen fritidsfastigheter understiger 50 procent (se definition för Småort).

Tätortsindelningen beräknas i Sverige vart femte år av Statistiska Centralbyrån (SCB)

Jag skulle inte ens kalla dem som bor i småorter för landsbygdsbor, även om det är mycket närmare och mer sannolikt att de har någon verksamhet som gör att de påverkas negativt av närvaron av rovdjur. I stället så väljer Svenska Rovdjursföreningen att uttolka det som att:

-  Att alla människor på landsbygden skulle lida svårt av rovdjuren är en myt som sprids av jägarkåren, säger Ann Dahlerus, generalsekreterare i Svenska Rovdjursföreningen. De politiker som låter rovdjursfrågan skymma sikten för landsbygdens verkliga utmaningar gör majoriteten av sina väljare en stor otjänst.

Nu är ju som sagt inte landsbygden utan problem, men man brukar säga att man inte kan ställa olika grupper mot varandra, eller olika budgetar mot varandra, så varför då blanda ihop närvaro av rovdjur med tillgång till arbete, affärer, vård, kollektivtrafik och bredband? Denna undersökning används som underlag för att i diverse tidningar debattera för att fårrivande vargar inte ska skjutas med mera.  Nej, Svenska Rovdjursföreningen, den här undersökningen säger inget om vad landsbygdens folk tycker om framför allt varg! Ni borde skämmas som försöker utmåla det så!

Vill man veta var landsbygdens folk står i vargfrågan kan istället titta på den återkommande undersökning som SLU har gjort om attityder till varg. Där står i sammanfattningen bland annat:

"Vargen intar en särskild roll i den svenska faunan. Förutom att den påverkar de ekosystem den lever i, råder delade meningar om förekomsten av varg, utbredning och förvaltning av varg. Starka intressegrupper, där en del vill se fler vargar och där andra vill minska antalet rovdjur, präglar debatten om vargens vara eller inte vara i det svenska landskapet. I den här rapporten är det ett proportionerligt urval av Sveriges befolkning som helhet, och invånarna i 25 kommuner i fem olika län, som får ge uttryck för sina attityder till vargrelaterade frågor.

• En majoritet (55 %) av svenskarna tycker om att ha varg i Sverige. Mest positiva till varg är personer i storstäderna, minst positiva är invånare i kommuner på landsbygden i vargområdet. I likhet med tidigare svenska studier finns en stark polarisering i åsikter mellan stad och land. 
• Fyra av tio svenskar bryr sig inte om hur många vargar det finns. Nästan lika många tycker att det är bra som det är. Endast 17 % vill se fler vargar jämfört med nuläget, de personerna återfinns främst i storstäderna. På nationell nivå accepterar hälften att ha varg i sin närhet, medan knappt 40 % är av motsatt uppfattning. Sverige är delat i frågan. 
• En stor andel vill ha varg i hela landet, men helst i Norrland, i nationalparker och i skyddade områden. Få vill se vargar i Götaland. Samma mönster sågs redan i den första attitydundersökningen om varg 1976 – men då fanns inga vargar i Sverige. 
• Bland åtgärderna för att minska inavel så rankas stödet 1) vargrevir längs norrlandskusten, 2) att det skapas en korridor längs norrlandskusten, så att vargar kan vandra ner 3) flytta vargar som vandrar in i norra Sverige till Götaland och Svealand, 4) flytta vuxna vargar från ett annat land, 5) flytta vargvalpar från annat land eller 6) från djurparker till vilda svenska vargars lyor.
• Det finns ett starkt stöd för jakt på varg, nationellt och i de kommuner som undersökts. I det nationella urvalet accepterar 62 % jakt på varg, medan endast 16 % säger ”nej” och drygt 20 % svarar ”vet inte”. 
• De starkaste motiven för att jaga varg är om de kommer in i tätbebyggda områden, om de tar tamdjur och om människor är rädda. 
• Problemvargar kan hanteras på flera sätt i syfte att minska skador. Respondenterna föredrar stängsling, märkning för övervakning, flyttning av vargar och skrämselåtgärder. Acceptans för att döda varg som angriper hund är en vattendelare mellan stad och land i vargfrågan. Det finns ett mycket starkt stöd för att ersätta lantbrukare, renägare samt husdjursägare för förlust av boskap och husdjur. 
• En minoritet av respondenterna uttrycker tillit till Länsstyrelsen (37 %), Naturvårdsverket (44 %) och Riksdagen (27 %). Även här finns en tydlig stad-landdimension. "

Vikten av daglig tillsyn av djur

Enligt lagen så har man som djurägare skyldighet att se till sina djur varje dag. Det är något jag inte tummar på. Det kan bli en del jobb om man har dem utspridda i olika hagar. Jag har ju inte så många djur, vilket är en fördel när man ska få en uppfattning om hälsoläget.

När jag ser till mina djur så går jag på åtminstone två saker. Jag räknar dem och ser dem röra på sig. Räknar för att se att ingen saknas och se rörelsemönster för att upptäcka eventuell hälta eller om någon inte hänger med som de ska.

Får är ju flockdjur så det ska ganska mycket till om de avviker från flocken. Jag har haft några få fall av detta som varit naturliga. Det ena är att flasklammet "Fisen" inte alltid följer med flocken som han ska. Han hänger ofta kvar bland människorna. När vi sedan går har han ett fasligt sjå att leta reda på sin andra flock. En annan gång när jag kom in i lammhagen så saknades tre stycken. Med hjärtat i halsgropen och föreställande mig en vargmasaker letade jag genom hagen och hittade tre obekymrade tacklamm som verkade ha tyckt att killarna var för tråkigt sällskap, inte så farligt alltså. Jag såg det som ett tecken på att det var dags att skilja bagg- och tacklammen åt.

När det gäller hälsotillstånd har jag haft en tacka med lunginflammation som knappt klarade av att hänga med flocken. Hon fick veterinärvård och antibiotika och är idag fullt frisk. Jag har haft hältor som berott på förmodade stickor i klöven och ormbett. Stickan i klöven tog lite tid innan det gick över, ledde till en limax som veterinären snörde av. Nu är hon också fullt frisk. Ormbettet var lite mer spektakulärt. Det var ett lamm som gick på tre ben i hagen, det fjärde var tydligt uppsvullet. Jag undersökte honom och hittade inga andra tänkbara orsaker till svullnaden än ett bett, så jag lät honom vara. Dagen efter gick han i stort sett obehindrat på benet igen och dagen efter det var även svullnaden borta.

Den tredje gången som ett får inte var med flocken då? Det var i söndags morse som tittade jag ut i trädgården där vi släppt ut bagglammen på tillfälligt bete. Jag räknade och fann bara fem, en saknades. Jag gick ut för att undersöka saken och hittade den sjätte baggen totalt intrasslad i det tillfälliga stängsel jag satt upp. Först trodde jag att han var död, men han visade ändå livstecken om än svaga. Jag sprang och hämtade verktyg och klippte loss honom, stängslet hade varit virat två varv runt halsen, men också runt nosen, benen och kroppen. Även efter lossklippning var han medtagen, kunde inte stå och låg mest slappt. Eftersom jag inte visste hur länge han legat så oroade jag mig för att han skulle ha fått oreda på jäsningen i magarna, han såg ganska uppblåst ut. Tur i oturen är ju våra får av en småvuxen ras och detta var dessutom det sist födda lammet, född i mitten av maj. Därför kunde jag bära honom som ett barn, upprätt i famnen, för att hjälpa gaser att komma upp. Det hördes att det hjälpte. Efter någon timme av rapande så gjorde han själv mer ansatser att resa sig. Frambenen ville inte riktigt vara med, de hade varit ordentligt insnärjda i stängslet, men med lite hjälp kunde han både stå och gå. Och när jag kliade honom på ryggen så viftade han i alla fall på svansen. Inte förrän några timmar senare såg jag honom idissla och han åt då också maskrosblad som jag trugade med. Ytterligare någon timme senare började han försöka komma ut ur sin inhägnad för att komma till de andra fåren. Då tog jag honom i koppel för att leda honom till dessa, han sprang och drog som vanligt! Idag, tre dygn senare, är han helt återställd och går med de andra baggarna och äter och stångas som vanligt! Jag hade inte kunnat föreställa mig den makalösa återhämtningen men skönt är det! Och det tillfälliga stängslet? Jag tog tillbaka alla djuren till permanenta staket för att inte riskera flera bekymmer.

Uppdatering om biodlingen

Jag skrev ju tidigare i somras att alla mina samhällen hade dött. Det var tyst i alla kupor. De tre döda samhällena som stod vid Biodlarföreningen i Åtvidaberg besiktades av bitillsyningsmannen innan jag forslade hem dem. Det fanns inga tecken på den fruktade amerikanska yngelrötan. Det var heller inte så mycket utsot att man kunde misstänka nosema. Däremot var det troligen ett högt tryck av varroa i kombination med samhällen med alltför få unga dugliga vinterbin som knäckte dem.

Nu är jag inte utan bin i alla fall, jag hade tur att få tag i en svärm som installerades i den tomma kupan jag hade hemma. Det var en omärkt drottning och en ganska ilsken samling bin som flyttade in. Jag flyttade samhället till granngården där det odlades raps för ovanlighetens skull. Dock var jag nog i fegaste laget med min placering så bina drog inte alls på rapsen trots att det var bra väder under blomningen. De verkade inte heller dra på lindarna som blommade kring huvudbyggnaden ett par veckor senare, men flög mycket gjorde de och drottningen lade mycket yngel. Jag hängde in en tom drönarram för att få koll på varroaläget men även om de byggde endel drönarvax så lade de honung i cellerna i stället. Jag tror inte att jag såg en enda drönarcell på hela sommaren! Enstaka påbörjade drottningceller syntes, men inte heller det i någon omfattning som oroade mig.

Under senare delen av sommaren blev de allt mer ilskna. När jag var och skulle ge dem vinterfoder så kunde jag inte gå igenom hela samhället pga bristande kläder och attackerande bin. Tips: roshandskar är inget bra mot bigaddar! Den första veckan sedan jag ställde dit foderlådan så var de knappt i den, men när jag skulle fylla på och de knappt hade tagit något så skvätte jag ner ett ordentligt doftspår genom springan ner i samhället och då hittad de dit.

Samhället hade en del honung kvar eftersom de hade många halvfulla ramar när jag skattade, så jag har bara gett dem 16 kilo. Just nu sitter de på tre lådor LN istället för som planerat två. Det är mycket bin och jag har inte lust att bråka med dem så pass som det skulle innebära att försöka få ner dem på två lådor. Jag har inte sett drottningen på ett tag men jag antar att hon finns där eftersom de drog ner vinterfodret och brusandet om man knackar på samhället avtar lika snabbt som de brusar upp, detta är ett knep som bitillsyningsmannen lärde mig. Så sent som den 4 augusti såg jag två hela ramar fulla med nystiftade celler så jag hoppas att det är garanti för att förra årets katastrof kan undvikas.

Här har de fått en slurk vinterfoder till. Nu ska det räcka hela vintern!

Till våren ska jag nog flytta samhället så att det står mitt i ett landskap med klövervallar med blommande maskrosor. Sedan får jag se om det odlas någon raps som jag kan flytta dem till.

EU vill stoppa gamla spannmålssorter

Nu verkar det som om EU återigen vill lägga sig i vilka fröer som odlas. Den här gången är det inte kökdväxter utan spannmål som har hamnat i skottgluggen för EU's klåfingrighet. I en artikel i ATL som i sin tur citerar TT sägs det:

Förslaget som kom i maj innehåller regler för vilka sädesslag som får säljas vidare som utsäde, skriver nyhetsbyrån TT.

Hans Larsson, som forskar om växtförädling i ekologisk odling vid SLU, är orolig för att de allt populärare sädesslagen ska försvinna.

– Grundtanken i förslaget är att det inte ska vara tillåtet att överlåta eller sälja de gamla sorterna, säger han till TT.

Protester har lett till att det har gjorts några undantag i förslaget. Det är ännu inte klart hur den nya utsädeslagen inom EU ska utformas.

Man borde inte bli förvånad över dumheten, men ändå. Ett sådant förslag kan inte gynna något annat än de stora agri-företagen. Och det på den genetiska mångfaldens bekostnad!

Slåtteräng, slåtterkurs och slåtterhö

Trodde jag redan hade skrivit det här inlägget, men det var visst kvar på skissbordet i huvudet. Då får det väl komma här, även om det är lite sent.

I många år så har jag läst notiser och artiklar i tidningen att det varit slåtter på diverse olika slåtterängar och jag har tänkt att det där skulle jag vilja vara med på. Dock har jag aldrig lyckats hitta information om var och när det händer innan det verkligen har hänt. I år lade jag dock manken till och sökte grundligt. Och jag fann att slåtterängen som gäller här ligger på en gård i Borsnäs. Det visade sig att jag kände ägaren och eldsjälen redan innan, men vi hade inte pratat om detta...

Första helgen i augusti samlades då ett slåttergille bestående av medlemmar från hembygdsföreningen i Lofta, naturskyddsföreningen i Västervik, ägaren och jag för att slå slåtterängen i Borsnäs. Det var en perfekt dag om än lite varm. Sjön glittrade lockande nedanför ängen. En speleman ackompanjerade våra mödor med dragspel och sång, härligt!
Jag kom med den uttalade önskan att lära mig mer. Jag fick i stort sett godkänt på min teknik däremot fick jag lära mig lite taktik när det gäller hur man angriper en slåtteräng. Jag fick också lära mig mycket om växter och insekter på en slåtteräng. Växtligheten som vi slog kändes ganska blygsam, det var inte högt och det var inte tjockt. Ägaren hade själv ingen nytta för höet utan körde det på skogen och lät viltet äta upp det efter att det fröat av sig.

Rastplats under den stora eken, slåtterängen runt omkring.

Ett par veckor senare deltog jag i Länsstyrelsens kurs i lieslåtter och att sköta en slåtteräng, denna gången på en slåtteräng utanför Södra Vi. Den här gången var det betydligt mer grundläggande, både vad det gäller lien, tekniken och ängen. Kort sagt ett perfekt komplement till mina tidigare erfarenheter. Här fick jag lära mig hur man ska ställa in en lie, hur orvet ska vara avpassat efter den som ska använda den och hur man slipar olika liar. Kursledarna hade med sig en stor samling liar, både orv och lieskär, av olika fabrikat och typ. Jag fick lust att göra ett orv själv men det är nog inget jag sätter väldigt högt på prioritetslistan just nu. Inte för att det inte vore kul, utan för att det andra som står där är viktigare.

En mycket vacker nygjord lie med justerbara handtag från www.orebo.dk

Den viktigaste lärdomen här var fotföringen och slipningen. Jag hade med mig ett gammalt lieskär som jag slipade upp på den medtagna slipstenen. Fantastiskt vilken skärpa det gick att få! Och den håller sig ännu! Detta till skillnad från min vanligen använda fiskarslie som inte går att få helt sylvass och som måste brynas ofta.

Som nämnts i tidigare inlägg så har jag börjat stödfodra tackorna med hö från slåtterängen i Borsnäs. Det som jag tyckte såg ut som magra strån tyckte de var värsta finmaten! Med tanke på hur mycket de gillar den så har jag sedan kört hem och lastat upp på vårt nyrenoverade höloft. Jag känner mig rik! Inte för att det på något sätt räcker hela vintern, men det är alltid fint att ha lite hö hemma om man råkar ut för en dålig ensilagebal till exempel.

Ängshö på höloftet

Ladugårdsmakeover - höloftet - hö

I helgen gjorde vi det nödvändigaste vad det gäller höloftet. Vi bytte golvbrädor på en så pass stor bit att vi nu kan lagra in höet från hässjorna, samt även kunna nå det från den nya trappan utan att trampa igenom! Delar av golvet var väldigt dåligt, maskätet. När man satte i kofoten för att bryta loss dem så blev det bara småbitar. Bjälkarna verkar dock bra, de är hårdare än de nya golvbrädorna när man fäster dem med spik!

Maten i tackornas stora hage börjar ta slut, därför har jag börjat stödfodra med hö från den slåtteräng jag var med och slog i somras. Normalt får ägaren av ängen ingen avsättning för höet utan brukar bara köra ut det i skogen. Tackorna blev överförtjusta dock! Det var inte många strån som blev kvar trotts frikostig tilldelning! Jag ska nog försöka få in en del av det också på logen, om det är tillräckligt torrt.

Ladugårdsmakeover - rivning

I höstas gjorde vi så lite som det bara gick med ladugården, för att ändå få den något så när funktionell. I år blir det lite mer.

Vi har börjat uppifrån med att plocka bort trasiga tegelpannor och ersätta dem med nya. Det var inte så många läckor, men det är dumt att låta dem fortsätta hälla in vatten. Nu var det så pass bra att vi inte behövde byta vare sig läkt eller undertak (stickespån).

På logen har vi slängt ut det mesta av det gamla höet, minst 50 år gammalt. Fantastiskt dammigt! Golvet som ligger på logen är tämligen maskätet så det ska bytas, men det kommer att ske i priortetsordning. Det vi prioriterar högst är den bit närmast luckan som vi tänker lagra höet från hässjorna på. Där kommer också att bli en ny trappa upp, nära den ingång vi använder. Den gamla trappan är i riktigt dåligt skick och allra längst in i ladugården jämfört med ingången.

Det fanns gamla boxar, förmodligen avsedda för ungdjur i ena änden av ladugården som vi varken tömde eller rev i höstas. Nu är de både tomma och borta. Här ska det bli nya boxar för baggar i första hand.Nya stolpar ska vi såga på det nyinköpta Logosol-sågverket av ekar som har legat i några år. Kaninerna kommer också att få ett litet krypin här.

I fårboxen låg länge vinterbädden kvar. Jag började med att handlasta ut den, då inte ens skopan på traktorn gick in genom dörren. Det var fruktansvärt tungt, både att få loss hanterbara bitar av bädden och att kasta upp det på kärran.

Sedan var man dessutom tvungen att handlasta av det då kärran saknar tipp. Tio + lass körde jag och då hade bara knappt hälften förflyttats, dessutom var den tyngsta biten kvar, nämligen platsen vid foderbordet där det är extra mycket strö som är extra mycket skit i och dessutom extra väl tillplattat... Tillslut öppnade sig ett tillfälle att få hjälp av en kompis, "Byggare Bob" (han som kommer med alla maskiner och fixar biffen!) som har en riktigt liten grävare. Det var rätt trångt för den med, men det gick!

När vi väl var färdiga med insidan av ladugården passade vi på att skrapa av många års avlagringar på utsidan av ladugården också.

Jag har också rivit delar av den inredning som vi byggde i all hast när fåren flyttade in i höstas. Nu ska här bli plats för några fler får och förhoppningsvis lite mera rationellt!