Fårgrindar till lamningen

Helgens hemmasnickrarprojekt har varit att förbereda för lamningen som kan börja inom två veckor men mer troligt om fem. Jag har rivit en vägg som tidigare var som en öppen box i fårens yta i ladugården, detta för att kunna skapa tre lammningsboxar med hjälp av hemmasnickrade fårgrindar och lastpallar av lättare modell.

Tanken är att boxarna endast ska vara öppna till hälften på sin öppna sida, för att kunna skänka en tacka en smula avskildhet. Hon som jag köpte fåren av sade att de gärna klämde sig in i ett oanvänt foderbord som fanns inne i deras box på förra stället, just när de skulle lamma. Mitt foderbord lämpar sig inte för detta, återstår att se vad tackorna tycker om boxarna.

Foderbordet är också förändrat. Precis som någon påpekade så har horisontella brädor en egenhet att hamna på fel höjd i och med att ströbädden byggs på under vintern. Numera finns det en vertikal bräda till längst ner, som förhindrar att fodret åker ut i ströbädden, samt sneda spjälor för att de inte ska klättra upp i foderbordet. Dock blev det nog lite för glest mellan spjälorna då mina tacklamm från förra året utan problem kan komma in med bogen om de har lust. Det ger en föraning om hur det kommer att bli med lammen... Med denna nya design på foderbordet försvan allt spill så till den milda grad att det känns som om man får ösa bort hela föregående måls tilldelning innan man lägger dit nytt! Jag antar att det dock bara är de grova stjälkarna som är kvar, de mindre har de noppat i sig.

Fullständig spårbarhet av kött

Baggen Nisse har efter en tids hängning i kylrum förvandlats till kött som ligger i vår frys. Påsarna är märkta inte bara med information om vad det är för kött, utan även med namn på djuret. Jag upptäcker raskt att det känns ännu mer viktigt än vid namnlöst kött, att detta verkligen äts upp, annars känns det som om vi vanhedrar Nisse.

Något annat är det när vi köper en hamburgare på bandymatch. Inte nog med att man, som ett par pojkar råkade ut för, kan bli sjuk i EHEC om inte köttet stekts igenom ordentligt, utan köttet till råvaran visade sig ha blandat ursprung:

Det visade sig att köttfärsen härrörde från ett företag i Nederländerna som i sin tur fått kött från sex olika slakterier i England, Lettland, Polen och Ungern, uppger Smittskyddsinstitutet i ett pressmeddelande.

Det är knappast ner på individnivå om ens identifierbart ner till gårdsnivå, vilket åtminstone hade varit önskvärt med tanke på smittspårning. Eller just det ja, var och varannan nöt-besättningar har numera EHEC, men ingen verkar bry sig något särskilt om det. Det gäller både att vara noggrann vid slakt och tillagning.

Anekdot: Vi bodde på en mjölkgård när sonen föddes. En dag var vi ute och tittade på mjölkningen i ladugården. Lantbrukaren påkallade min uppmärksamhet och började prata med mig. Under tiden gick sonen, då 14 månader gammal några steg ifrån mig, snubblade på båspallen och ramlade rakt ner i utgödslingsrännan (som lyckligtvis stod still just då). Det som lantbrukaren sade till mig, precis innan var: Man rekommenderar inte att så små barn ska vistas i ladugårdar på grund av risk för EHEC. Och var finns smittan? I gödseln! Sonen blev för övrigt inte sjuk.

Ännu ett kraftfull slag i luften.

I ATL kan man läsa att Lantbruksdepartementet ska utreda hur jordbruket kan bli fossilfritt. Eller snarare:

– Vi tittar på möjligheterna att göra en utredning på hur de gröna näringarna kan ställa om för att bli oberoende av fossila råvaror, säger Fredrik Grönvall, från landsbygdsdepartementet, som medverkade på biogasmötet på Alnarp.

Då kan man ju tro att det handlar om att faktiskt ta reda på hur vi ska kunna bedriva jordbruk utan att stödja oss på de fossila kolvätena för driv- och insatsmedel.

Inget kan förmodligen vara mer fel! Det handlar om att knyta in jordbruket i ännu mer regleringar och bidrag för att på så sätt tvinga alla att springa åt samma håll. I det här fallet bland annat till att producera biogas som man ska generera el från.

Ett förslag som skulle sätta fart på biogasutbyggnaden i Sverige är metanreduceringsstödet, som skulle ge ett stöd till varje kilowattimme el som produceras av gödselråvara. Men sedan förslaget två misslyckats slå sig in statsbudgeten i konkurrens med andra reformer krävs nya idéer hur biogasen kan stödjas.

Man får här känslan om att det i själva verket handlar om kreativ bokföring. "Fossiloberoende" kan betyda "50% fossil" och det verkar som att man ska använda sig av olika sätt att kompensera för sina utsläpp. Näringsdepartementet har till exempel följande på sin sida:

Vi har bestämt oss för att öka energieffektiviteten med 20 procent, att öka den förnybara energin till 50 procent och att minska utsläppen av växthusgaser med 40 procent. Allt till målåret 2020. Och vi siktar samtidigt på att nå det långsiktiga målet om att Sverige till 2050 inte ska bidra med några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären över huvud taget. På vägen dit ska vi till 2030 ställa om vår fordonsflotta så att den inte längre är beroende av fossila bränslen.

Det finns redan forskning kring hur svenskt jordbruk ska bli i stort sett fossilfritt. Det utgick från att vi kunde släppa ut ett ton koldioxid per person, och byggde upp jordbruket utifrån det. Det hette Ekeby forskningsgård, och jag har skrivit om det tidigare. Ett ton koldioxid per person är väldigt lite, särskilt i förhållande med vad vi gör av med idag. Man anar att inte projektet liknade den rosiga framtid som statsmakten ville se, och visa upp. Därmed fick de inte vidare finansiering.

Att ge ett "metanreduceringsstöd" skulle också verka ytterligare för att stora industriella jordbruk premieras medan småbruk motarbetas. Detta tvärt emot gällande forskning som visar att småskalighet är bra för den biologiska mångfalden och gynnandet av ekosystemtjänsterna. Således mer politik och mer krångel - men bara ett kraftfullt slag i luften!

Första slakten - nästa skinnberedening?

Igår fick jag hjälp att slakta baggen. Det är verkligen lyx att kunna ta det hemma på ladugårdsplanen istället för att skicka iväg djuren på långa transporter och en ovan miljö. En kompis med långvarig vana från slakt av egna djur och vilt, hjälpte mig med det praktiska med avlivningen. Jag lyfte bara ut honom ur hagen och så tog vi honom lite avsides innan han sköts med bultpistol och avblodades. Sedan tog vi med baggen till kompisens slaktutrymme. Min lilla bagge vägde bara 34 kilo i levandevikt, som slaktad blev det vara 14 kilo kvar. 

Som kontrast slaktade vi även kompisens bagge, till största delen Shropshire vill jag minns. Även han var ett årslamm, men han vägde nästan 75 kilo i levandevikt. Efteråt när skinnen låg bredvid varandra i snön såg min bagges skinn mest ut som en liten trasa....

Denna trasa har jag dock tänkt att försöka mig på att bereda själv. Det är ju kallt så ingen vidare föruttning lär väl starta spontant, salt ska inhandlas idag. 

Kökspannan och värmesystemet

Vi har ett värmesystem som i stort sett original från 1955. Det har designats enligt självcirkulationsprincipen men senare fått både en cirulationspump och elpatron.

Att vara designat enligt självcirkulation betyder i vårt fall att allt varmvatten från pannan passerar expansionskärlet som är beläget uppe på vinden ovanför vårt sovrum. Därifrån går alla ledningar ut till elementen, de som ska värma långsidornas element är dragna genom kattvindarna med sparsam isolering. Alla ledningar går sena ner under golvet innan de går tillbaka till pannan igen.

Denna dragning av rören gör att vattnet kyls av fortare än om de bara hade gått i uppvärmda rum. Jag brukar ha en stor gryta med vatten ståendes på kökspannan för att komplettera elvattenberedaren, och den håller alltid värmen bättre än värmesystemet.

Schematisk skiss över hur självcikulationssystem är dragna.

Pannan är en HBM från Prestoverken i Motala. Jag har inte tidigare någon större erfarenhet av kökspannor, och av Prestoverkens pannor ingen alls. Därför reagerade jag inte när säljaren visade mig hur spjället fungerade, öppet vid eldning, stängt annars. Det var ju ungefär som på en vedspis. Problemet var bara att så inte var fallet. Det fick jag mig till livs när sotaren kom på sitt första besök och jag bad honom att berätta allt som kunde vara nyttigt att veta om mitt värmesystem. Pannan visade sig vara överraskande modern i sin konstruktion, med långa rökgasvägar, bara man ställde spjället rätt.

Kvalité som är välfungerande efter 58 år!

Om man hade spjället öppet, så går röken direkt ut i skorstenen, ungefär som i gamla kombipannor. Om man har spjället stängt, då betyder det bara att röken får gå en längre väg. Den vänder uppe under spishällen, som nu också blir betydligt varmare, och går ner i de fyrkantiga kanalerna som täcker sidorna på pannan, för att sedan gå ut i skorstenen under själva eldstaden. Det är ett fruktansvärt drag i våran skorsten, så att det var drag även med spjället stängt, tillskrev jag bara draget, samt ett förmodat sönderbränt spjäll.

Vi tyckte att pannan kom upp i värme fort redan tidigare, nu går det ännu fortare och vedåtgången minskade!  Tack för det, sotar'n!

Pannan är vi numera ganska nöjda med, däremot skulle det ju bli bekvämare med en ackumulatortank, så att man kunde elda hårt medan man är hemma, istället som nu att man får akta så att inte systemet kommer i kokning. Idealiskt skulle man ju också ta allt varmvatten från ackumulatortanken istället som nu via separata elvattenberedare. Vi har ett tak som skulle lämpa sig för solpaneler som vi kunde ansluta till systemet, så att vi slapp elda (eller köra med el) till varmvattnet den varma perioden. Det skulle också kännas bra att dra om rören värmesystemet så att de inte måste gå upp på vinden och vända. Det verkar inte vettigt att de ska gå ovanför översta elementet i höjd, särskilt inte om man bygger om så att pannan bara laddar ackumulatortanken och all värme sedan tas ut därifrån. Hoppas kunna förverkliga delar av dessa förbättringar innan nästa vinter.

Skogsarbete hemmavid

Vi håller på med årets vinteravverkning vilket också är den första för oss nu på gården. I år blir det att gallra ur många kantzoner kring åkrar där man låtit skogen ta över när man tagit genvägar med traktorn för att göra åkern lättare att bruka. Det är också många områden där man låtit skogen komma upp som den vill, vilket gjort att det finns ett ovanligt stort lövinslag på gården, löv som står tätt vilket vi också gallrar nu.

Vi har börjat i hemmaskiftet och det känns som en stor lyx att kunna gå till fots till avverkningsplatsen. Den är också ovanligt trevlig i det att den ligger i en solig backe nära den gamla och numera sparsamt trafikerade "riks 15". Det är ibland grannar ute och promenerar som vinkar glatt eller byter några ord.

På bilden syns en ännu äldre och övergiven väg som hade stenkant upp mot åkern/skogen. Här gallrar vi lite och ser till så att det inte hänger ut över åkern. Det finns ganska gott om Sälg vilket gläder mig mycket då den är till stor nytta för bina på våren, då den ger både nektar och pollen.

Vi har inte direkt några maskiner, Grållen är mitt evighetsprojekt som fortfarande är konvalecent, så vi har dragit ut allt för hand från skogskanten, över åkern för att lägga det jämte vägen. Hela familjen hjälper till! Senare kommer vi att hyra in en skotare som kör ihop virket i större högar.

Fåren är också glada för de får mycket godis om helgerna, i form av toppar från diverse begärliga trädslag, Asp, Sälg och Tall.

Halvvägs till första lamningen

Baggen kom till fåren och oss den 20 oktober, vilket gör att vi nu är lite över halvvägs till att lamningarna kan börja. Enligt lamningskalendern är första tänkbara datum 11 mars. Jag har inte skannat tackorna så jag har ingen aning om läget, det kommer att bli övverraskningar hela vägen. Vi vet har sett endel klöver i ensilaget också, vet inte var gränsen för rödklöver ligger, innan det blir problem med beteckningar och ev framfall och kastningar. Dock är det andra får som äter samma ensilage vilket borde borga för att det är en acceptabel nivå. Jag har börjat fundera på allt som måste förberedas innan lamningen, ännu så länge som en osorterad lista i mitt bakhuvud. Här är vad jag tänker:

• Det finns en avskiljande vägg i fårboxen som jag tänkte ta bort och ersätta med tre bås. De kommer att ha tillgång till foderbordet på ena sidan och möjlighet att sätta för en grind i andra änden så att en tacka kan få vara i fred om det verkar finnas orsak till det. Det skulle i så fall bli tre lamningsboxar vilket verkar vara väl tilltaget för 9 tackor och 2 tacklamm. Mina erfarenheter så här långt är annars att fåren blir oerhört stressade om man sätter en vägg mellan ett (eller två) djur och de övriga, möjligen är det en annan situation i samband med lamning.
• Det börjar dra i hop sig till klippning, i alla fall om man ska följa regeln 4-6 veckor före lamning. Det känns hårt, eftersom det är mitt i vintern, kallaste perioden har ju inte ens passerat. Det får nog bli lokal klippning kring juver och vulva om en månad eller så.
• Selen ska de ju ha, måste skaffa.
• Måste bygga grindar, både för att kunna hantera dem i samband med klippning och lamning.
• Snart dags för lite mer havre, måste täta foderbordet så att inte kornen rinner ut.
• Måste se till att skaffa lite lammnäring och annat bra att ha inför lamningen. Förslag mottages gärna.

Känner jag mig själv rätt så är risken snarare att jag lägger mig i för mycket än för lite när det väl är dags, och att jag gör det för tidigt, så det gäller att sitta på händerna och försöka låta tackorna vara i fred tills det att de verkligen behöver hjälp. Det blir nog svårt...

En bra sak så här i dessa tider av Schmallenberg-rapportering i media, med så pass sen lamning så fanns det väl i alla fall inga svidknott efter betäckningen, därmed är risken för lamm skadade av viruset betydligt mindre än för dem som lammar nu.

Thailand - eller att leva som man lär

På senaste tiden har det varit endel politiker som varit i Thailand. Först ut var Annie Lööf (c), som avbröt sin semester för att komma hem och ta de partimedlemmar som arbetat fram idéprogrammet i örat, de har tänkt fel!

Idag kunde man läsa att ordföranden för försvarsutredningen, Cecilia Widegren (m) valt att åka semester i Thailand hellre än att delta på årets största mingelträff i försvarsfrågor. Man kan ana att hon gör det för att undvika kritik, men jag ser framför allt signalerna som dessa ledande partiföreträdare sänder ut, nämligen att de skiter i att ta sitt personliga ansvar för våra höga koldioxidutsläpp per kapita i väst.

Genom att flyga till Thailand har dessa två höga politiker i ett slag ökat sina personliga utsläpp med ca 50%! Jag undrar hur de får det att stämma med partiernas klimatprogram?
c: "Klimatutsläppen måste minska här och nu"
m: "Sverige ska vara ett föregångsland för god miljö och hållbar utveckling", "Vårt mål är ett Sverige utan klimatutsläpp 2050."

Jag tror på personligt ansvar och att leva som man lär. Självklart är inte alla människor perfekta och alla kan inte göra allting, men de mest flagranta missarna måste man som ledande politiker undvika om man vill behålla sin trovärdighet! Att åka på solsemester till Thailand hör inte till det som är ok för en politiker vars parti vill hålla klimatpolitiken högt! Moderaterna gillar ju visserligen att slå sig för bröstet och skryta med hur lite koldioxid per person vi producerar jämfört med dem som producerar mer, men våra ca 5,1 ton per kapita är långt mindre än det enda ton som anses vara den hållbara nivån!

Kattbesök hos fåren

Vi har två katter. En gammal katt, Lisa, som fyller 17 år i mars. Hon har flyttat med oss fem gånger, oräknat när hon flyttade hem till oss. Hon gillar inte snö och kyla och vill helst vara inne på vintern. Ladugården och fåren verkar vara det läskigaste som finns enligt Lisa. Sedan har vi katten Smulan som flyttade hem till oss på julafton, från grannen 700 meter bort. Hon är ett halvår gammal och är mycket lek och bus i.

Igår hade vi med Smulan till ladugården för första gången. Förhoppningen var att hon skulle få syn på någon av de möss som brukar frekventera foderbordet. Men inga sådana syntes när vi kom in genom dörren, Smulan krängde sig ur min famn och pep iväg som en pil. Hon fick se sig omkring medan jag ordnade med ensilage till fåren. Det märks att hon är nyfiken, hon går och kikar genom springorna i staketet.

Lagom brett mellan spjälorna för en rätt liten katt!

 Eftersom hon inte hade gått för egen maskin ner till ladugården tänkte jag ta med henne in igen, men när jag tagit ut henne och stängt dörren ville hon in igen. Enklaste vägen var då genom fårens öppna dörrar. Att det var får där verkade inte bekomma henne särskilt.

Smulan vänder när baggen blir för närgången.

Inte förrän de nyfikna fåren kom för nära, då vände hon om. Men det gick ju att komma in i ladugården via en saknad ruta också, så snart var hon inne igen. Hon skulle absolut in i fårboxen igen. Fåren verkade tycka att hon var mycket spännande, men när de kom för nära hoppade Smulan ut igen.

Det verkar lovand, vi har nog fått oss en ny jägare i ladugården!

Livsfarligt äppleträd

Vi har fåren gående i en hage med fri tillgång till ladugården, eller om det var tvärt om, och de verkar trivas bra med det. Jag slänger in ett par grenar åt dem då och då som de gnager av barken på. Tallgrenar verkar vara mest populärt. Det är inte barren de äter, utan bara barken. Det ser rätt så märkligt ut där de ligger, alldeles gröna och fina men utan bark.

I hagen finns ett gammalt äppleträd också. Jag hade inte tänkt att såga ner det, därför bevakade jag trädet ganska noga i början för att se om de började käka upp barken på den, men inte mer än på de smågrenar som de kan nå vilket jag tycker är en acceptabel nivå.

Vissa individer är dock mer envetna än andra och då särskilt vår bagge. Han är den enda individen som reser sig mot saker och ting. Det kan vara mot foderbordets spjälor för att nå stråna som hänger ut längst upp, eller mot staketet inne i ladugården för att bli kliad. Eller mot äppleträdet för nå smakliga kvistar. Det höll på att sluta med en olycka!

Jag hade just varit ute och gett fåren mat när grannen kommer och ringer på. De hade varit på promenad och när de gick förbi hagen så såg de att baggen låg så konstigt vid äppleträdet. Vid närmare anblick hade han klättrat mot trädet, fastnat med benet i sprickan och ramlat runt. Han låg upp och ner hängandes i sitt ben som satt fast i sprickan. När jag kom ut så hängde han som en död, men lyfte på huvudet när han hörde oss. Tack vare att han är så liten, född i år, så var det inga större problem att lyfta upp honom och få loss benet ur sprickan, men när vi släppte honom så hoppade han iväg på tre ben, in i ladugården där de andra var. Vi stängde in alla fåren för att han skulle få så mycket lugn som möjligt och inte stressas av att de andra gick i från honom. Vid kvällsmatningen visade han sig dock vara ungefär som vanligt, sprang och stångade de andra, hoppade/skuttade och sparkade bakut i luften och klättrade på staketet för att bli kelade! Då hände det igen! Han fick in ena benet mellan två av de tre SJ-pallar som vi har haft som stomme i avbalkningen i ladugården när han skulle gå ner. Den här gången blev han inte hängandes upp och ner, utan drog i sitt ben så mycket han förmådde. Lyckligtvis så stod jag ju precis bredvid och kunde lyfta upp honom och få loss benet direkt. Den här gången haltade han inte efteråt.

Hammaren och spik fick komma fram och numera är både sprickan i äppleträdet och mellanrummet mellan pallarna förspikade så att inte dylika olyckor ska kunna hända igen.

Tur att man har grannar som råkar gå förbi ibland. Annars vet jag inte hur länge baggen hade blivit hängandes vid äppleträdet. Som jag har förstått det kan får dö om de blir liggandes på rygg förlänge.