"Vi står kanske inför vår största utmaning någonsin och jordbruket har huvudrollen!"
Och de förklaringsnivåer som man måste igenom är åtminstone:
"Vår civilisation förutsätter tillväxt. Tillväxt kräver billig energi. Oljan har del i nästan allt det vi dagligen rör oss med, till exempel transporter, emballage och kemprodukter. Och mat. Som bonde är jag stolt över att kunna odla mat. Men jag kan lika gärna säga att jag gör mat av olja! Utan tillgång på olja skulle jag endast producera en bråkdel av det jag gör idag."
Därefter kommenterar insändarskribenten IEA's rapport World Energy Outlook 2008 där man för första gången gjorde en studie av de 800 största oljefälten och kom fram till att läget var allvarligare än man tidigare insett. Poängen att man hittar mindre olja än vad som förbrukas varje år förs också fram. Fatih Birols utspel i the Independent tas upp, skribentens ord om detta är:
"Minskningstakten (av oljeproduktionen, min anm.) är högre och oljeindustrin förmår inte att parera - vi har inte olja så att det räcker till en hög-konjunktur, och världens regeringar verkar inte förstå hur allvarligt läget är."
Skribenten påpekar att många bedömmare anger tidpunkt för oljetoppen till juli 2008. Att vi för tillfället verkar befinna oss på en platå i oljeproduktionen men att den kan förväntas börja minska om några år.
Om alternativen till olja säger skribenten så här:
"Oljan är som en gudagåva till mänskligheten. 150 miljoner års koncentrerad solenergi. Att använda som vi vill. Oljan är oöverträffad vad gäller energiinnehåll och energinetto. Därför är det så svårt att hitta alternativ"
Och för att kontra motargumentet som man ofta får höra, nämligen "jag har hört sedan xx-talet att oljan ska ta slut inom yy år, men det produceras ju mer än någonsin" förklarar skribenten att:
"Oljetoppen handlar inte om att oljan tar slut. Peak Oil handlar om de konsekvenser som en otillräcklig oljeförsörjning innebär. Klarar våra finansiella system en negativ tillväxt? Vad händer med global handel? Klarar jordbruket att förse alla med mat?"
Vilket alltså leder till skribentens slutkläm:
"Vi står kanske inför vår största utmaning någonsin och jordbruket har huvudrollen!"
De förklaringssteg man oftas måste igenom för en person som aldrig tänkt i dessa sammanhang är alltså:
- Vårt samhällssystems beroende av tillväxt.
- Tillväxtens beroende av billiga och alltmer flödande resurser, energi, råvaror och människor
- Att oljan är ändlig är oftast ett ganska enkelt steg, de flesta är ju medvetna om det... Någon gång kommer alltså toppen att infalla. När den infaller/har infallit går ju bara att konstatera i efterhand, men argumentet att vi hittar mycket mindre än vi förbrukar och har så gjort i många år brukar vara någorlunda framgångsrikt.
- Hur svårt det är för alternativa energikällor, i tillräcklig mängd och acceptabelt pris är ofta det som är svårast att få någon att förstå. Att det finns tekniker som verkar lovande är det ingen som ifrågasätter, men de ska få tillräckligt flöde och lågt pris samt inte förstöra miljön på kuppen. Särskilt biobränslen är något som många sätter hopp till, men som kanske har de tydligaste begränsningarna. Många nöjer sig med att konstatera att "när oljan blir dyr så kommer alternativen att bli lönsamma" utan att inse att vår tillgängliga energi kommer att minska och energinettot på alternativet sämre än för oljan. Denna oförmåga att se begränsningarna och planera för dem anser jag är den springande punkten i hur vårt samhälle hanterar oljetoppens konsekvenser.
- Slutligen kommer man då till vad man ska göra åt saken. Det som i alla fall jag skulle vilja ha ägnat hela samtalet om. Har kan förvisso åsikterna skilja sig åt, men jag anser att de främst ska hantera våra basala behov, mat och värme. Transport är den sista men inte oviktiga punkten att hantera. Eller som det brukar heta i debattsamanhang: Bilen, biffen och bostaden. De råkar vara de stora energikonsumenterna i vårt liv, och det är maten som är den största.
