Döda lamm

Här är det ingen munter stämning idag. Det där med att inte vara så nojig fick jag lägga på hyllan snabbt! Nästa tacka som lammade fick tvillingar där den ena var en liten krake. Men han sprattlade och bräkte högt, redan från början. Jag hjälpte honom med sitt första mål, jag mjölkade ur tackan och gav honom i flaska. Dessutom förde jag honom till spenen och såg honom suga vid ett par tillfällen. Dock verkar det inte ha varit tillräckligt för efter ett och ett halvt dygn var han död. Låg inkrupen bakom vattenhinken, alldeles kall. Då hade jag ändå tittat till fåren ett par timmar tidigare. Efter detta har det varit hårdare kontroll som gäller. Brorsan som var större har jag vägt kontinuerligt efter det för att se att han går upp i vikt. Så länge han går upp med mer än två hekto om dygnet får jag väl vara nöjd.

I morse var det så dags för nästa tacka. När jag kom ut på morgonen låg det redan ett dött lamm på ströbädden, medan tackan höll på att krysta fram det andra. Det var en förstagångslammare, så jag antog att det första inte blivit renslickat kring nosen tillräckligt snabbt. Men jag vet ju egentligen inte. Lamm nummer två var bara hälften så stort som det första. Jag torkade rent det och tackan slickade men det dog ändå. Så nu har vi en ledsen tacka utan lamm.

I eftermiddag var det så dags för den sista av våra andragångslammare. Hon var stor så jag hoppades på tvillingar så att man kunde adoptera bort en till tackan vars lamm hade dött. Det var visserligen tvillingar, men det andra var dött vid födseln och hade varit så ett tag. Nu gäller bara att inte tackan mår dåligt efter detta, men fostersäcken var i alla fall hel för den andra lille kraken. Det friska lammet har kontrollvägts och stödmatats (med tackans egen mjölk). Nu tas här inga risker mer.

Här är det Fia som ska krysta fram det döda lammet.

Så idag har det varit tre döda lamm, och ännu ett dött lamm för ett par dagar sedan. Det är inte utan att man fasar för resultatet i kommande lamningar. Ännu kvarstår minst två, kanske tre tackor. Jag kan ju inte tillbringa varenda timme i ladugården. Men jag måste nog gå oftare om nätterna tills de har lammat klart.

Tackan vars båda lamm dog har förresten verkat fastna för vårt äldsta lamm, nästan månadsgamla Pontus. Även om hon bräker efter lammen så blir det sju resor värre om Pontus ger sig ut på äventyr! Hon krafsar på honom och stångar andra som kommer för nära. Han verkar ta det med jämnmod. Värst är det väl för Pontus riktiga mamma som ser ut att ha något spänt juver...

Lite stor kanske för att adopteras?