Tvehågsna känslor

Peak Oil gör mig splittrad!

När jag läser om oljekonsumtion, oljeproduktion, monetära system, tillväxt och erfarenheter vid tidigare oljekriser, så känner jag mig övertygad om att vi inom 10 år kommer att ha upplevt en "avgörande vändning" i vårt samhälle. En vändning som leder bort från meningslös konsumtion, tanklöst energislöseri , globalisering och stress för att ersättas med sparsamhet, enkla nöjen (så som att umgås med andra), lokalisering, större andel hemproducerad mat (både lagad och odlad). Jag känner mig också de flesta dagar övertygad om att denna "avgörande vändning" kommer att te sig väldigt besvärlig just när den sker. Det kanske blir mer krig, troligen från USA's sida, som inte stillasittande kommer att åse hur deras oljeimport sjunker. Och när USA kräver sin ökande andel i det minskande flödet så kommer det att bli ännu mindre olja på världsmarknaden än om den hade fördelats på samma sätt som idag. Jag tror att denna oljekris kan göra att konstgödning blir oerhört dyr eller omöjlig att få tag på, Sverige kommer tidvis att få akut brist på olja vilket kommer att drabba framför allt privatbilismen men också transportnäringen och lantbruket. Jag tror att oljebristen i sin tur kan leda till överbelastning av elnätet när folk försöker konvertera sin energikonsumtion från fossilt till el. För att inte tala om vad jag tror att oljekrisen kommer att innebära för ekonomin, arbetslösheten och den offentliga servicen.

Kort sagt, så tror jag att vi under åtminstone en kort period kommer att uppleva hunger i Sverige, massarbetslöshet och människor som lämnas att klara sig själv, både sjuka och medellösa.

Det är därför jag lär mig att odla, producera utsäde och förhoppningsvis lagra egen föda. För det behöver jag mer mark än vår villaträdgård på 972 kvm. Därför letar jag gård. Helst en gård som är så pass billig att vi kan köpa den utan några större mängder med lån, detta för att jag befarar stigande räntor i framtiden. Jag minns de 500 procenten ränta på 90-talet. Det var visserligen inget som stod på låneavierna på den tiden, men det var illa nog med ca 25%.

Sedan kommer jag till jobbet. Arbetskamrater som köper villor i staden för över tre miljoner. De har fullständigt förtroende för att den uppfinningsrika människan ska komma på en lösning, eller kanske flera som kan ersätta oljan. Jobbar med hemelektronik för nöje men inte nytta. Läser i tidningen om förväntningar om ökande trafik och förbifarter för Stockholm, rubriker om att "Botten är nådd" och att "det har vänt", förslag från myndigheter som gör det svårare för småskaligheten och driver på globaliseringen.

De kan jag ibland undra om det är jag som har fel och alla andra rätt.

Men jag brukar landa i att det är mycket värre att leva som majoriteten idag och låtsas som om vi kan fortsätta slösa för evigt, men att en dag mötas av krisen, än att förbereda sig för den men att den inte inträffar. Det kommer visserligen att kännas snopet, men det kommer inte att lämna mina barn hungriga på kvällen.