fredag 21 februari 2014
Ännu lever mina bin
Efter förra årets beska erfarenhet med fyra döda bisamhällen var det med viss vånda som jag tittade till mitt nu enda samhälle. De kom till mig som en svärm i somras och har blivit styvmoderligt behandlade, men det var kanske rätt medicin, för de lever fortfarande och är ungefär lika talrika som senast jag tittade till dem i november. Det var ca 7 grader varmt och vindstilla när jag besökte dem, inga var ute och flög. En del döda låg på flustret och en del på på nätbottnen som jag skrapade bort. Jag ville inte rota i samhället i onödan nu, tittade genom plasten i översta lådan, där var det fullt med bin, och så drog jag de två översta lådorna åt sidan lite och kunde konstatera att även i den understa lådan var det gott om bin! De bebor alltså hela tre lådor Låg-Normal! Det blir till att dela tidigt om de inte ska svärma!
lördag 14 december 2013
Myndigheters regler slänger ut barnen med badvattnet
En fårbonde utbrast i klagan över myndigheters kontroller och avgifter. Det var synnerligen välformulerat och jag har fått tillåtelse att återpublicera det här. Håll till godo, så här ser verkligheten ut för en mindre fårägare!
Märk väl att detta är bara kontrollerna i ett avseende. Det säger inget om att vi inte får slakta hemma, ens om vi tar hem veterinär för att besiktiga djuren. Livsmedelsverket har så höga krav att det inte är rimligt om man inte har massor med djur. Det säger inget om eu-reglerna, kontrollerna och risken för retroaktiva återkrav om tillämpningen av reglerna ändras i efterhand. Det säger inget om tvärvillkoren som är så talrika att det är näst intill omöjligt att hålla koll på dem. Det säger inget om djurskyddskontrollerna, där "three strikes and your'e out" får en annan innebörd, nämligen, får du tre påpekanden, oavsett hur små och oavsett om de har åtgärdats, så får du djurförbud och får själv bekosta omhändertagandet av dina djur! Det är konstigt att det finns några aktiva lantbrukare kvar över huvud taget!
I somras fick vår gård kontroll av miljökontoret i Mjölby kommun, pga av att vi är ett livsmedelsföretag. Man delade in företaget efter riskklass och erfarenhet i en grupp som sedan ligger grund för en kontrollavgift. Man kontrollerade sedan lite uppgifter och tittade på en frysbox. Besöket tog ca 1 timme. Kostnad för kalaset var under tusenlappen precis.Tack Henrik, för att jag fick återpublicera detta!
Idag fick vi brev från miljökontoret igen där man återigen har gjort en indelning efter riskklass och erfarenhet och vi hamnar i samma grupp. Sedan har man lagt på 2 timmar i kontrolltillägg utan att motivera varför. Nytt beslut om förhöjd avgift till 1100 kr i Mjölby och Boxholms kommun per timme. Kalaset denna gång blir 3300 kr.
Förra året sålde vi ca 8 lamm direkt till konsument. Det blir ca 17500 kr i bruttointäkt. 18,8% av dem vill miljökontoret ha i kontrollavgift.
I somras ringde telefonen. En man frågade osäkert men beskt om vi märkte våra köttlådor? Han presenterade sig inte och förklarade vad han ville eller varför han ringde. Jag frågade helt enkelt vem är du och vad vill du? Då sa mannen att han ringde från miljökontoret i Mjölby kommun. Jag kände mig nästan ombetrodd och lite jagad.
Jag blir så JÄVLA ARG på detta landet ibland. Hur skall man orka som lantbrukare i Sverige? Denna miljö och kontroll och orättvisa konkurrens vi lever i om man jämför med EU. Idag är vi under 50% i självförsörjande gällande matproduktion, merparten kommer alltså från utlandet. Sverige håller på att MÖRDA sina bönder med sin byråkrati och kontroll. Snart finns bara kontrollanter som inte har nåt att kontrollera.
VAKNA SVENSKA FOLKET!
Märk väl att detta är bara kontrollerna i ett avseende. Det säger inget om att vi inte får slakta hemma, ens om vi tar hem veterinär för att besiktiga djuren. Livsmedelsverket har så höga krav att det inte är rimligt om man inte har massor med djur. Det säger inget om eu-reglerna, kontrollerna och risken för retroaktiva återkrav om tillämpningen av reglerna ändras i efterhand. Det säger inget om tvärvillkoren som är så talrika att det är näst intill omöjligt att hålla koll på dem. Det säger inget om djurskyddskontrollerna, där "three strikes and your'e out" får en annan innebörd, nämligen, får du tre påpekanden, oavsett hur små och oavsett om de har åtgärdats, så får du djurförbud och får själv bekosta omhändertagandet av dina djur! Det är konstigt att det finns några aktiva lantbrukare kvar över huvud taget!
fredag 22 november 2013
Lantbruket - klämt mellan oförenliga krav
I en debattartikel i SvD kan man läsa att "Bönder är fångade i ett ohållbart ekorrhjul", det är ett mycket bra debattinlägg som beskriver endel av de svårigheter som lantbruket ställs inför. Där beskrivs till exempel:
Det finns många fler otrevliga faktorer i detta. Ta t.ex. mjölken. Den är dyrare idag i affären jämfört med för 20 år sedan, men avräkningspriset för bonden är lägre. Någon annan tar en större del av kakan. Lika dant med köttet, det är dyrare idag i affären men man får mindre betalt för för djuren man slaktar. Produktionskostnadera däremot har ökat, pga högre energipris, högre pris på insatsvaror (bekämpningsmedel och gödning) samt att förändrade regler tvingat den som vill fortsätta till stora investeringar.
Som om inte detta vore nog så ökar ständigt importen av råvaror som konkurerrar på ojämna villkor, djur som matas med antibiotika under uppväxten för att inte duka under av den osunda miljön, outhärdliga levnadsförhållanden (se t.ex. här en bild på fixerade suggor) och plågsamma transporter till slakterier. Denna ständigt ökande import gör att marknaden minskar för svenska lantbrukares varor, de slås ut av ohederlig konkurrens.
I debattartikeln konstateras vidare:
Alltså, stora "rationella" lantbruk producerar inte mer per ytenhet, men de använder mindre mängd arbete och färre maskiner per ytenhet.Det står inget om energiförbrukning, men jag är övertygad om att den är högre för de stora gårdarna, om inte annat bara i de sträckor de måste färdas för att nå sina marker. En orsak till att de inte producerar mer är att med mindre arbetskraft och färre maskiner så kommer inte all bearbetning att ske vid en optimal tidpunkt, vissa måste göras för tidigt, andra kommer att göras för sent. Dessutom är maskinerna större vilket ofta innebär högre marktryck vilket minskar produktionen av marken
Rationaliseringarna har även inneburit specialiseringar på så sätt att det är mindre och mindre vanligt att en gård har både djur och odling. Spannmål odlas ofta på en gård och djur hålls på en annan, inte sällan är hela landskap specialiserade. Detta får till följd att denna rationalisering av lantbruket är ett mycket stort hot mot den biologiska mångfalden. En spannmålsåker är en öken för de flesta livsformer utom skadegörarna vilka bekämpas med gift. Skadegörarna gynnas ju dessutom av denna utveckling vilket gör att det krävs mer bekämpningsmedel. Det som gör störst nytta för den biologiska mångfalden är alla kantzoner, diken, stenar, åkerholmar och så vidare. Det vill säga sådant som gör lantbruket mindre rationellt, därmed finns en drivkraft att eliminera dessa för att öka rationaliteten.
Det är lätt att tänka att detta är smällar man får ta för att vi ska få billig mat, men det är en farlig väg att gå. Det kan lätt hända att vi sågar av den gren vi sitter på när vi rycker undan livsbetingelserna för sådant som stödjer oss, utan att vi behöver betala för det. T.ex. pollinerare, maskar osv. All vår storskalighet förutsätter att detta ska fungera, och det gör det ju fram till en viss punkt. Problemet är bara att vi inte vet var den punkten finns. Kanske har vi redan passerat den utan att märka? Det kanske dröjer ett tag innan effekterna slår till.
Just nu verkar alla krafter i fel riktning, de driver lantbruket mot mer storskalighet, miljöförstöring och mindre biologisk mångfald. Jag tycker att en regering med några som helst ambitioner andra än att bara bli omvalda en period till, borde se till att gynna det småskaliga lantbruket, på bekostnad av det storskaliga. Kanske genom att höja grundavdraget till 100 000 kronor per år, som i en del andra EU-länder. Kanske genom att lätta på regelraseriet för allt som har med lantbruksproduktion att göra. Med den arbetslöshet som vi har vore det snarast till fördel om lantbruket blev mer arbetsintensivt. Det skulle vara till fördel för alla i vårt samhälle om fler timmar lades på lantbruk och djurskötsel än fas3 och jobcoachning som inte leder någon stans. Lantbruket är nyckel både till miljö och ett gott liv för människorna!
Jordbruket lider av en paradox som många utanför jordbruket inte verkar förstå. Ju mer det ökar sin produktivitet desto lägre blir priserna och desto fler bönder slås ut. På det sättet är bönderna fångna i ett ekorrhjul drivet av konkurrens. De tvingas ständigt rationalisera och öka produktiviteten, vilket leder till överproduktion och/eller sjunkande priser. Folk äter en viss mängd mat. Jämfört med industriföretag har bönderna mycket begränsad möjlighet att utveckla nya produkter för att kompensera för detta. Den produktutveckling som sker inom livsmedel drivs främst livsmedelsindustrin och handeln och inte av jordbrukarna som ju ”bara” levererar råvaror.
Det finns många fler otrevliga faktorer i detta. Ta t.ex. mjölken. Den är dyrare idag i affären jämfört med för 20 år sedan, men avräkningspriset för bonden är lägre. Någon annan tar en större del av kakan. Lika dant med köttet, det är dyrare idag i affären men man får mindre betalt för för djuren man slaktar. Produktionskostnadera däremot har ökat, pga högre energipris, högre pris på insatsvaror (bekämpningsmedel och gödning) samt att förändrade regler tvingat den som vill fortsätta till stora investeringar.
Som om inte detta vore nog så ökar ständigt importen av råvaror som konkurerrar på ojämna villkor, djur som matas med antibiotika under uppväxten för att inte duka under av den osunda miljön, outhärdliga levnadsförhållanden (se t.ex. här en bild på fixerade suggor) och plågsamma transporter till slakterier. Denna ständigt ökande import gör att marknaden minskar för svenska lantbrukares varor, de slås ut av ohederlig konkurrens.
I debattartikeln konstateras vidare:
Större enheter har för det mesta inte högre produktion per enhet, däremot har de lägre kostnader. I USA använder mindre gårdar fyra gånger så mycket arbete och dubbelt så mycket maskinkapital per hektar majs jämfört med de stora gårdarna. Och sammanhangen är desamma här. De större gårdarna är helt enkelt ”mer effektiva”, för att prata ekonomiska. Jordbrukets produktivitetsökning har överträffat industrins under lång tid. Att grisar lider, landskapen läggs öde och naturen blir helt ensidig är så kallade externaliteter som inte finns med i priset på produkten.
Alltså, stora "rationella" lantbruk producerar inte mer per ytenhet, men de använder mindre mängd arbete och färre maskiner per ytenhet.Det står inget om energiförbrukning, men jag är övertygad om att den är högre för de stora gårdarna, om inte annat bara i de sträckor de måste färdas för att nå sina marker. En orsak till att de inte producerar mer är att med mindre arbetskraft och färre maskiner så kommer inte all bearbetning att ske vid en optimal tidpunkt, vissa måste göras för tidigt, andra kommer att göras för sent. Dessutom är maskinerna större vilket ofta innebär högre marktryck vilket minskar produktionen av marken
Rationaliseringarna har även inneburit specialiseringar på så sätt att det är mindre och mindre vanligt att en gård har både djur och odling. Spannmål odlas ofta på en gård och djur hålls på en annan, inte sällan är hela landskap specialiserade. Detta får till följd att denna rationalisering av lantbruket är ett mycket stort hot mot den biologiska mångfalden. En spannmålsåker är en öken för de flesta livsformer utom skadegörarna vilka bekämpas med gift. Skadegörarna gynnas ju dessutom av denna utveckling vilket gör att det krävs mer bekämpningsmedel. Det som gör störst nytta för den biologiska mångfalden är alla kantzoner, diken, stenar, åkerholmar och så vidare. Det vill säga sådant som gör lantbruket mindre rationellt, därmed finns en drivkraft att eliminera dessa för att öka rationaliteten.
Det är lätt att tänka att detta är smällar man får ta för att vi ska få billig mat, men det är en farlig väg att gå. Det kan lätt hända att vi sågar av den gren vi sitter på när vi rycker undan livsbetingelserna för sådant som stödjer oss, utan att vi behöver betala för det. T.ex. pollinerare, maskar osv. All vår storskalighet förutsätter att detta ska fungera, och det gör det ju fram till en viss punkt. Problemet är bara att vi inte vet var den punkten finns. Kanske har vi redan passerat den utan att märka? Det kanske dröjer ett tag innan effekterna slår till.
Just nu verkar alla krafter i fel riktning, de driver lantbruket mot mer storskalighet, miljöförstöring och mindre biologisk mångfald. Jag tycker att en regering med några som helst ambitioner andra än att bara bli omvalda en period till, borde se till att gynna det småskaliga lantbruket, på bekostnad av det storskaliga. Kanske genom att höja grundavdraget till 100 000 kronor per år, som i en del andra EU-länder. Kanske genom att lätta på regelraseriet för allt som har med lantbruksproduktion att göra. Med den arbetslöshet som vi har vore det snarast till fördel om lantbruket blev mer arbetsintensivt. Det skulle vara till fördel för alla i vårt samhälle om fler timmar lades på lantbruk och djurskötsel än fas3 och jobcoachning som inte leder någon stans. Lantbruket är nyckel både till miljö och ett gott liv för människorna!
Småskalig sågning - Solosåg
I samband med att vi köpte traktorn så fick vi också tag på ett begagnat sågverk av typen Solosågen. Vi har tidigare goda erfarenheter av ett dylikt, som vi äger tillsammans med några av Calles släktingar. Men det är aldrig fel att ha ett eget, till rätt pris.Sågverket är en enkel modell, där man använder en större motorsåg med klyvslipad kedja för sågarbetet och en sågbänk av flygplansaluminium. Till skillnad från till exempel en cirkelsåg så är det ovansidan av stocken man bearbetar och har till hjälp lyftbara stöd som stocken ligger på.
När man sågar med Solosåg börjar man med att göra ett sågsnitt som är parallellt med sågämnets uppskattade centrum, på en ideal stock är det märgen eller centrum. Det betyder att man sågar bort mer i rotänden än i toppen av stocken. Man lägger också det här snittet olika långt från centrum beroende på vilka dimensioner man ska göra av den färdiga stocken. När detta snitt är klart så kan man ta en okantad bräda till genom att höja de två stöden lika mycket eller om snittet togs tillräckligt långt in för att vara yta på det kommande blocket så vänder man stocken ett kvarts varv så att den plana ytan ligger in mot de lodräta stöden.
Här är ett kritiskt moment. Om inte stocken ligger mot ordentligt så blir inte blocket eller plankorna vinkelräta. Även på denna sida tar man bort en ytbräda så att snittet hamnar på lagom avstånd från centrum. Vid denna första sågning så är de två stockstöden inställda på olika höjd eftersom stockens naturliga avsmalning gör den kilformad. När man i nästa moment vrider stocken ett kvarts varv till så kommer den att ligga på en sågad yta och då ska stockstöden vara lika höga. När man kommit så här långt så ska man här bestämma bredden på de finaste plankorna/brädorna som tas ut. Oftast tar man en okantad bräda förutom den så kallade baken, dvs spillet som blir av stockens utsida med bark på. De okantade brädorna läggs åt sidan för att kantas senare.
Så här långt har allt arbete syftat till att leda fram till ett block som har bredden av de kommande plankorna/brädorna och höjden av den samlade summan tjocklekar plus det som går bort i sågsnitten. Här är det en hel del räknande, för när man börjar såga detta block så tar man först bort den sista baken, en sämre bräda och sedan ska man få ut det egentliga sågutbytet. Om man har räknat fel så kan den sista brädan bli för tunn eller för tjock.
När man får mer erfarenhet av sågningen har man lättare att se de färdiga plankorna i stocken och därmed lättare att planera arbetet och vilken sida man ska börja såga på.
Vårt sågande med har ännu så länge inskränkt sig till att såga lite ekstolp som ska användas i ladugården och hönshuset för att stötta taket och bygga boxar. De behöver inte vara perfekta, men det mesta av ytveden måste vara borta. Det är också det som är fördelen med Solosågen, den är lätt att hantera ensam, jag bar till exempel ut den själv ur ladan före användning. Motorsågen kan användas till annat bara man byter kjedja och man kan till och med lätt ta med sig sågverket till skogen och såga upp plankor på plats. Man kan hantera grova stockar utan större besvär. De som är jobbigt är om virket är mjukt och inte lagom i längd för då kan sågämnet hänga ner, antingen på mitten eller i ändarna, när man sågar ut de sista brädorna. Det kan man avhjälpa med extra stöd eller att lägga en färdigsågad och torkad (därmed inte lika mjuk) planka under. Solosågen rekommenderas varmt till alla som har behov av småskalig sågning.
När man sågar med Solosåg börjar man med att göra ett sågsnitt som är parallellt med sågämnets uppskattade centrum, på en ideal stock är det märgen eller centrum. Det betyder att man sågar bort mer i rotänden än i toppen av stocken. Man lägger också det här snittet olika långt från centrum beroende på vilka dimensioner man ska göra av den färdiga stocken. När detta snitt är klart så kan man ta en okantad bräda till genom att höja de två stöden lika mycket eller om snittet togs tillräckligt långt in för att vara yta på det kommande blocket så vänder man stocken ett kvarts varv så att den plana ytan ligger in mot de lodräta stöden.
Här är ett kritiskt moment. Om inte stocken ligger mot ordentligt så blir inte blocket eller plankorna vinkelräta. Även på denna sida tar man bort en ytbräda så att snittet hamnar på lagom avstånd från centrum. Vid denna första sågning så är de två stockstöden inställda på olika höjd eftersom stockens naturliga avsmalning gör den kilformad. När man i nästa moment vrider stocken ett kvarts varv till så kommer den att ligga på en sågad yta och då ska stockstöden vara lika höga. När man kommit så här långt så ska man här bestämma bredden på de finaste plankorna/brädorna som tas ut. Oftast tar man en okantad bräda förutom den så kallade baken, dvs spillet som blir av stockens utsida med bark på. De okantade brädorna läggs åt sidan för att kantas senare.
Så här långt har allt arbete syftat till att leda fram till ett block som har bredden av de kommande plankorna/brädorna och höjden av den samlade summan tjocklekar plus det som går bort i sågsnitten. Här är det en hel del räknande, för när man börjar såga detta block så tar man först bort den sista baken, en sämre bräda och sedan ska man få ut det egentliga sågutbytet. Om man har räknat fel så kan den sista brädan bli för tunn eller för tjock.
När man får mer erfarenhet av sågningen har man lättare att se de färdiga plankorna i stocken och därmed lättare att planera arbetet och vilken sida man ska börja såga på.
Vårt sågande med har ännu så länge inskränkt sig till att såga lite ekstolp som ska användas i ladugården och hönshuset för att stötta taket och bygga boxar. De behöver inte vara perfekta, men det mesta av ytveden måste vara borta. Det är också det som är fördelen med Solosågen, den är lätt att hantera ensam, jag bar till exempel ut den själv ur ladan före användning. Motorsågen kan användas till annat bara man byter kjedja och man kan till och med lätt ta med sig sågverket till skogen och såga upp plankor på plats. Man kan hantera grova stockar utan större besvär. De som är jobbigt är om virket är mjukt och inte lagom i längd för då kan sågämnet hänga ner, antingen på mitten eller i ändarna, när man sågar ut de sista brädorna. Det kan man avhjälpa med extra stöd eller att lägga en färdigsågad och torkad (därmed inte lika mjuk) planka under. Solosågen rekommenderas varmt till alla som har behov av småskalig sågning.
torsdag 21 november 2013
Fossilfri varutransport - segelfartyg
Jag har ju tidigare berättat om mina erfarenheter från segelfartyg med skonaren Ingo från Göteborg. Om henne sades det att hon var den sista av de seglande lastfartygen som gick i lastfart. Hon slutade på slutet av 70-talet, men då var hon å andra sidan ett motorfartyg.
Nu visade det sig att det inte var riktigt sant, för det finns faktiskt seglande lastfartyg fortfarande. Säkert finns det fler, men i alla fall finns slupen Venus från Valdemarsvik som varje höst gör ett par resor ner till Öland för att lasta potatis och lök som sedan sälj i mindre kusthamnar på östersjökusten.
I söndags besökte hon Loftahammar och jag passade på att fylla på med mer potatis och lök i vinterförrådet. Det var fantastiskt att se denna lilla skuta, fortfarande med sin gamla Hundestedt tändkulemotor på 30 hästkrafter. Hon hade senast besökt Figeholm och när hon passerade kärnkraftverket (Oskarshamn) hade skepparen satt segel med vind som bar.
I lastrummet låg det säckar med potatis staplade, i skansen brann det i kaminen. Skeppare och ägare Lars Lind sålde direkt till slutkund, potatis lök och sill som han seglat från Mörbylånga, i sin egen protest mot lastbilstrafik och just-in-time-samhället. Och kunderna kom en efter en.
Nu visade det sig att det inte var riktigt sant, för det finns faktiskt seglande lastfartyg fortfarande. Säkert finns det fler, men i alla fall finns slupen Venus från Valdemarsvik som varje höst gör ett par resor ner till Öland för att lasta potatis och lök som sedan sälj i mindre kusthamnar på östersjökusten.
I söndags besökte hon Loftahammar och jag passade på att fylla på med mer potatis och lök i vinterförrådet. Det var fantastiskt att se denna lilla skuta, fortfarande med sin gamla Hundestedt tändkulemotor på 30 hästkrafter. Hon hade senast besökt Figeholm och när hon passerade kärnkraftverket (Oskarshamn) hade skepparen satt segel med vind som bar.
I lastrummet låg det säckar med potatis staplade, i skansen brann det i kaminen. Skeppare och ägare Lars Lind sålde direkt till slutkund, potatis lök och sill som han seglat från Mörbylånga, i sin egen protest mot lastbilstrafik och just-in-time-samhället. Och kunderna kom en efter en.
tisdag 19 november 2013
Helgen i bilder
Den gångna helgen har varit fylld med senhöstens sneda solsken. Himmelens ljus har varit kallt, men allt som träffas av solen får en underbar lyster. Särskilt vackert tycker jag att rödfärgat trä är...
Även gamla snören till höhässjorna som ligger i den gamla oxvandringen fick liv av solens strålar.
En kompis såg en Grålle med tillbehör som stod och förföll i skogen på hans jaktmark, allt medan dess ägare förföll i ålderdomens glömska. Han tyckte att det vore bättre att vi tog hand om den. Denna helg körde vi hem redskapen på ett släp och traktorn bogserade vi efter vår stora (märk väl att den är pytteliten jämfört med kompisens traktor, det var den som kom med ensilagebalarna i föregående inlägg).
Alla hjulen var tomma på luft så vi fick börja med att pumpa dem.
Som synes hade den stått på samma plats i några år, så pass att björkslyet växt upp runt traktorn.
Här är ekipagen kopplade för hemfärd.
Nyss inkomna på vår mark, nästan hemma. Det var lite äventyrligt eftersom alla pedaler fastnade i nedtryckt läge om man tryckt ner dem. I nedförsbackarna var jag tvungen att bromsa för att inte köra på Fiaten, och sedan var jag tvungen att dra upp bromspedalen med foten för att bromsen skulle släppa. Bromsen på ena hjulet låste sig och fick övertalas att lossna genom några bestämda slag med släggan på bromstrumman. Lyckligtvis kan man ju bromsa hjulen var för sig på en traktor.
På väg över E22:an var det otäckt. Siktsträckan var inte så lång och bogseringen gick inte så fort. När vi börjat överfarten så dök det upp en bil som inte verkade ens släppa av på gasen, utan körde förbi i full fart precis bakom mig. Phu! Jag undrar vad föraren egentligen tänkte?
På väg för att hämta ännu fler redskap, vår traktor är så liten att jag åkte i skopan istället. Där uppe på höjden syns våra byggnader.
Redskapen ställde vi på vår lilla åker vid Qvistrum, där hoppas vi att vi kan ha en större trädgårdsodling nästa år. Där kan Grållen passa bra om vi får liv i den. På andra sidan vägen ligger denna vackra kohage.
Korna har lämnat tagel på taggtråden som glänste vackert i alla färger.
Även gamla snören till höhässjorna som ligger i den gamla oxvandringen fick liv av solens strålar.
En kompis såg en Grålle med tillbehör som stod och förföll i skogen på hans jaktmark, allt medan dess ägare förföll i ålderdomens glömska. Han tyckte att det vore bättre att vi tog hand om den. Denna helg körde vi hem redskapen på ett släp och traktorn bogserade vi efter vår stora (märk väl att den är pytteliten jämfört med kompisens traktor, det var den som kom med ensilagebalarna i föregående inlägg).
Alla hjulen var tomma på luft så vi fick börja med att pumpa dem.
Som synes hade den stått på samma plats i några år, så pass att björkslyet växt upp runt traktorn.
Här är ekipagen kopplade för hemfärd.
Nyss inkomna på vår mark, nästan hemma. Det var lite äventyrligt eftersom alla pedaler fastnade i nedtryckt läge om man tryckt ner dem. I nedförsbackarna var jag tvungen att bromsa för att inte köra på Fiaten, och sedan var jag tvungen att dra upp bromspedalen med foten för att bromsen skulle släppa. Bromsen på ena hjulet låste sig och fick övertalas att lossna genom några bestämda slag med släggan på bromstrumman. Lyckligtvis kan man ju bromsa hjulen var för sig på en traktor.
På väg över E22:an var det otäckt. Siktsträckan var inte så lång och bogseringen gick inte så fort. När vi börjat överfarten så dök det upp en bil som inte verkade ens släppa av på gasen, utan körde förbi i full fart precis bakom mig. Phu! Jag undrar vad föraren egentligen tänkte?
På väg för att hämta ännu fler redskap, vår traktor är så liten att jag åkte i skopan istället. Där uppe på höjden syns våra byggnader.
Redskapen ställde vi på vår lilla åker vid Qvistrum, där hoppas vi att vi kan ha en större trädgårdsodling nästa år. Där kan Grållen passa bra om vi får liv i den. På andra sidan vägen ligger denna vackra kohage.
Korna har lämnat tagel på taggtråden som glänste vackert i alla färger.
söndag 17 november 2013
Milda vinterns bekymmer
Den ovanligt milda hösten får mig att undra över hur det står till med vårt klimat. Global weirding låter som en bra beskrivning. Förra året kom den första snön härikring den 25 oktober. Den smälte naturligtvis bort men från den siste november så låg snön ända fram i april. Det har sina bekymmer, med tjäle i marken när man inte vill det och sluttande isgata på gårdsplanen och vägen upp till gården. I år är det istället mycket milt, gräset växer fortfarande.
På lördagen var det hela 13 grader varmt så jag tyckte att det passade att titta till mitt enda bisamhälle en sista gång. Det har blivit högst styvmoderligt behandlat i år beroende dels på att jag haft mycket annat att göra som inte kunnat skjutas upp till morgondagen och dels på att de är ganska ilskna och inte lockar till besök. Denna dag var de förhållandevis lugna, bara enstaka bin vände gadden uppåt och hotade när jag lyfte på locket.
Det jag slogs av vad hur mycket bin det är i kupan. På grund av deras humör har jag inte brytt mig om att ta försöka tränga ihop dem på färre antal lådor. Jag gick inte igenom hela kupan nu, vill inte riskera att drottningen förolyckas i hanteringen. Jag nöjde mig med att dra de två översta lådorna åt sidan och förväntade mig att hitta en tom låda i botten, men det var fullt med bin där med! Nu är frågan om fodret jag gett dem räcker till. Jag gav dem endast 16 kilo socker då jag räknade med att de hade en hel del honung kvar, men jag hade inte räknat med att de skulle uppta tre lådor LågNormal, och sannolikt fortfarande lade ägg. Gav dem en påse apifonda (2,5 kilo) så att de skulle få lite tillskott, nu när det ändå är varmt nog för dem att ta det.
En annan följd av den milda vintern är hållbarheten på ensilaget. Vi köper in ensilage och räknar med att en bal ska räcka en vecka till alla djuren. Problemet är att när det är så här varmt så är det inte riktigt så lång hållbarhet. Flera stycken har börjat ta värme innan de är slut. Måtte det bli kallt snart!
Idag fick vi en leverans av 8 ensilagebalar som numera ligger och trängs framför ladugården (där jag stod när bilden togs). Observera hur brant vägen lutar. Vi har få plana ytor i gårdscentrum. Men å andra sidan är det inte så mycket lervälling som det ofta är på landet så här års.
På lördagen var det hela 13 grader varmt så jag tyckte att det passade att titta till mitt enda bisamhälle en sista gång. Det har blivit högst styvmoderligt behandlat i år beroende dels på att jag haft mycket annat att göra som inte kunnat skjutas upp till morgondagen och dels på att de är ganska ilskna och inte lockar till besök. Denna dag var de förhållandevis lugna, bara enstaka bin vände gadden uppåt och hotade när jag lyfte på locket.
Det jag slogs av vad hur mycket bin det är i kupan. På grund av deras humör har jag inte brytt mig om att ta försöka tränga ihop dem på färre antal lådor. Jag gick inte igenom hela kupan nu, vill inte riskera att drottningen förolyckas i hanteringen. Jag nöjde mig med att dra de två översta lådorna åt sidan och förväntade mig att hitta en tom låda i botten, men det var fullt med bin där med! Nu är frågan om fodret jag gett dem räcker till. Jag gav dem endast 16 kilo socker då jag räknade med att de hade en hel del honung kvar, men jag hade inte räknat med att de skulle uppta tre lådor LågNormal, och sannolikt fortfarande lade ägg. Gav dem en påse apifonda (2,5 kilo) så att de skulle få lite tillskott, nu när det ändå är varmt nog för dem att ta det.
En annan följd av den milda vintern är hållbarheten på ensilaget. Vi köper in ensilage och räknar med att en bal ska räcka en vecka till alla djuren. Problemet är att när det är så här varmt så är det inte riktigt så lång hållbarhet. Flera stycken har börjat ta värme innan de är slut. Måtte det bli kallt snart!
Idag fick vi en leverans av 8 ensilagebalar som numera ligger och trängs framför ladugården (där jag stod när bilden togs). Observera hur brant vägen lutar. Vi har få plana ytor i gårdscentrum. Men å andra sidan är det inte så mycket lervälling som det ofta är på landet så här års.
onsdag 30 oktober 2013
Nya får!
Efter lång tids tragglande verkar det som om jag ändå kan få min besättning godkänd som genbank för Åsenfår. Med det följer ju också ett ansvar att verka för rasens bevarande. Därför skulle jag skaffa åtminstone en ny avelsbagge. Problemet med en ovanlig fårras är ju ofta att det kan vara långt till andra besättningar för att utbyta bagge, men jag hittade en som bara var knappt 20 mil bort.
Det fanns faktiskt en besättning med Åsenfår på närmare håll, den är själva ursprunget till min besättning. Ägarna har dock fattat beslut att avsluta sin genbank. Då de inte fått några djur sålda så bestämde jag mig för att köpa ett par av dem för att inte alla skulle gå till slakt. De jag valde var en tacka med lamm där lammet var helt svart. Även tackan var mörkt grå. Dessutom fyndade jag en äldre tacka som inte alls är släkt med de andra djuren jag har. Hon är född 2005 och alltså 8 år, men kommer förhoppningsvis att ge lamm ett par år till.
Alla inkommande djur har behandlats med zinksulfat, blivit avmaskade och fått tillbringa en tid i karantän.
När de nya tackorna släpptes ut från sin box i ladugården och fick bekanta sig med gruppen blev det en hel del gruff och stångande. Framför allt var det den äldsta tackan, Trollet, som alla ville göra upp med. Detta var lite förvånande för mig för när bara de tre nya stod till sammans så var Trollet inte dominant utan flyttade på sig när den andra tackan, Brummelisa ville fram. Lammet, Sudden, verkar i alla fall vara allra lägst i rang och ibland kan de andra vara ganska elaka mot henne.
Hos baggarna gick det betydligt lugnare till. När jag släppte ut nya baggen Alfons, så var det mycket luktande men knappt något stångande alls! En baggrupp verkar vara ett harmoniskt gäng!
Det fanns faktiskt en besättning med Åsenfår på närmare håll, den är själva ursprunget till min besättning. Ägarna har dock fattat beslut att avsluta sin genbank. Då de inte fått några djur sålda så bestämde jag mig för att köpa ett par av dem för att inte alla skulle gå till slakt. De jag valde var en tacka med lamm där lammet var helt svart. Även tackan var mörkt grå. Dessutom fyndade jag en äldre tacka som inte alls är släkt med de andra djuren jag har. Hon är född 2005 och alltså 8 år, men kommer förhoppningsvis att ge lamm ett par år till.
Alla inkommande djur har behandlats med zinksulfat, blivit avmaskade och fått tillbringa en tid i karantän.
 |
| Sudden (svart), Brummelisa (grå) och Trollet (vit) |
När de nya tackorna släpptes ut från sin box i ladugården och fick bekanta sig med gruppen blev det en hel del gruff och stångande. Framför allt var det den äldsta tackan, Trollet, som alla ville göra upp med. Detta var lite förvånande för mig för när bara de tre nya stod till sammans så var Trollet inte dominant utan flyttade på sig när den andra tackan, Brummelisa ville fram. Lammet, Sudden, verkar i alla fall vara allra lägst i rang och ibland kan de andra vara ganska elaka mot henne.
 |
| Trollet till vänster och ledartackan Strecket till höger |
Hos baggarna gick det betydligt lugnare till. När jag släppte ut nya baggen Alfons, så var det mycket luktande men knappt något stångande alls! En baggrupp verkar vara ett harmoniskt gäng!
 |
| Största bagglammet Pontus (mörk) och Alfons bekantar sig |
torsdag 24 oktober 2013
Baggen till tackorna!
Förra året kom baggen till tackorna i samband med att de kom till mig den 20 oktober. Sedan gick han med dem fram till att han slaktades i februari. Resultatet var lamning under två månader. Inte så kul att känna att man var tvungen att vara på helspänn så länge. Därför bestämde jag mig för att i år försöka korta den tiden. Det skulle ske med så kallad brunstsynkronisering
Bagglammen avskiljdes från tackorna i augusti så när som på den siste som bara var tre månader då. Han avskiljdes i september. Sedan dess har de gått utom syn- och hörhåll från tackorna, vilket lär vara en av de nödvändiga framgångsfaktorerna. När vi tog hem tackorna för klippning så kom de dock inom hörhåll om man var på det humöret, men att tackorna står installade utan tillgång till rastgård. De har heller inte ropat till varandra.
I söndags, den 22:e oktober var det dags. Nye baggen Alfons infångades i hagen, fick hundhalsbandet med döskallar på och ett grimskaft och "leddes" efter bästa förmåga ner till ladugården. All motsträvighet och bräkande efter killkompisarna upphörde när jag öppnade dörren till ladugården och möttes av 13 damer! Han var omåttligt populär när han kom in, alla ville lukta! Han fick ett mycket varmare mottagande än när det kom nya tackor till gruppen... Men det lugnade ner sig efter ett tag, Hoppas dock att han var viril nog för att sätta igång dem.
När det gäller brunstsynkronisering så går väl teorin så att inte många tackor är brunstiga om det inte finns en bagge i närheten. När man sedan släpper till en bagge, gärna en viril gammelbagge, så sparkas brunstcyklerna igång. Det märktes också tydligt på förra årets lamning. Först ett lamm från en tacka som råkade vara brunstig redan när baggen kom till dem, sedan exakt 17 dagar tills nästa. Efter den kom det lamm nästan varje dag i ca en vecka, sedan uppehåll ungefär 17 dagar innan de två sista kom. Min lamning var alltså utspridd på tre brunstperioder.
I år är planen att hoppa över den första och den sista brunstperioden. Den första hoppas jag ha undvikit med hjälp av mitt egensydda baggförkläde, den sista genom att baggen inte får vara hos tackorna mer då.
Baggförklädet tillverkade jag av en bit bävernylon som jag hade liggande. Kommentarer från en erfarna fårägare om att förklädena ofta hamnar på sned och inte får avsedd funktion fick mig att göra en något annan design än dem som går att köpa. Mitt förkläde är snarare som en trekant som hänger under magen. Längst ner i spetsen sydde jag in en liten sten för att gravitationen skulle hjälpa till att hålla förklädet på rätt köl. På sidorna gick tyget upp i två band som jag använde för att knyta fast förklädet. Vad jag har sett så har det fungerat ypperligt. Förklädet var dock lite för långt så det hände att baggen trampade på spetsen, men det verkar inte ha påverkats av det. Nästa gång jag sätter på det så får jag väl rulla upp det lite.
Efter två dagar med tackorna leddes baggen ut i hagen igen. Det har jag förstått efteråt att man bör låta honom vara "i karantän" ett par dagar först så att doften av damer inte följer med ut till de andra baggarna som då kan bli besvärliga. Lyckligtvis blev det inga större bråk den här gånge, men när Alfons har varit inne och betäckt på riktigt så ska han få enkelrum ett par dagar innan han träffar kompisarna igen.
Om tio dagar ska han få komma tillbaka och stanna hos dem i ca två veckor. Jag räknar kallt med att inte alla blir betäckta, men det kan jag leva med. De andra kommer att lamma kring 1 april så kan jag planera in semester tills dess.
Möjliga riskfaktorer som kan få min planering att spricka, är om tackorna redan känt av bagglammen och kommit igång med brunsten, en annan att baggen inte var viril nog eller att utrymmet var för stort. En tredje att det bara gått en vecka sedan klippningen och installningen på bättre foder. Idealt hade varit ett par tre veckor om jag förstått det rätt.
Bagglammen avskiljdes från tackorna i augusti så när som på den siste som bara var tre månader då. Han avskiljdes i september. Sedan dess har de gått utom syn- och hörhåll från tackorna, vilket lär vara en av de nödvändiga framgångsfaktorerna. När vi tog hem tackorna för klippning så kom de dock inom hörhåll om man var på det humöret, men att tackorna står installade utan tillgång till rastgård. De har heller inte ropat till varandra.
I söndags, den 22:e oktober var det dags. Nye baggen Alfons infångades i hagen, fick hundhalsbandet med döskallar på och ett grimskaft och "leddes" efter bästa förmåga ner till ladugården. All motsträvighet och bräkande efter killkompisarna upphörde när jag öppnade dörren till ladugården och möttes av 13 damer! Han var omåttligt populär när han kom in, alla ville lukta! Han fick ett mycket varmare mottagande än när det kom nya tackor till gruppen... Men det lugnade ner sig efter ett tag, Hoppas dock att han var viril nog för att sätta igång dem.
När det gäller brunstsynkronisering så går väl teorin så att inte många tackor är brunstiga om det inte finns en bagge i närheten. När man sedan släpper till en bagge, gärna en viril gammelbagge, så sparkas brunstcyklerna igång. Det märktes också tydligt på förra årets lamning. Först ett lamm från en tacka som råkade vara brunstig redan när baggen kom till dem, sedan exakt 17 dagar tills nästa. Efter den kom det lamm nästan varje dag i ca en vecka, sedan uppehåll ungefär 17 dagar innan de två sista kom. Min lamning var alltså utspridd på tre brunstperioder.
I år är planen att hoppa över den första och den sista brunstperioden. Den första hoppas jag ha undvikit med hjälp av mitt egensydda baggförkläde, den sista genom att baggen inte får vara hos tackorna mer då.
Baggförklädet tillverkade jag av en bit bävernylon som jag hade liggande. Kommentarer från en erfarna fårägare om att förklädena ofta hamnar på sned och inte får avsedd funktion fick mig att göra en något annan design än dem som går att köpa. Mitt förkläde är snarare som en trekant som hänger under magen. Längst ner i spetsen sydde jag in en liten sten för att gravitationen skulle hjälpa till att hålla förklädet på rätt köl. På sidorna gick tyget upp i två band som jag använde för att knyta fast förklädet. Vad jag har sett så har det fungerat ypperligt. Förklädet var dock lite för långt så det hände att baggen trampade på spetsen, men det verkar inte ha påverkats av det. Nästa gång jag sätter på det så får jag väl rulla upp det lite.
Efter två dagar med tackorna leddes baggen ut i hagen igen. Det har jag förstått efteråt att man bör låta honom vara "i karantän" ett par dagar först så att doften av damer inte följer med ut till de andra baggarna som då kan bli besvärliga. Lyckligtvis blev det inga större bråk den här gånge, men när Alfons har varit inne och betäckt på riktigt så ska han få enkelrum ett par dagar innan han träffar kompisarna igen.
Om tio dagar ska han få komma tillbaka och stanna hos dem i ca två veckor. Jag räknar kallt med att inte alla blir betäckta, men det kan jag leva med. De andra kommer att lamma kring 1 april så kan jag planera in semester tills dess.
Möjliga riskfaktorer som kan få min planering att spricka, är om tackorna redan känt av bagglammen och kommit igång med brunsten, en annan att baggen inte var viril nog eller att utrymmet var för stort. En tredje att det bara gått en vecka sedan klippningen och installningen på bättre foder. Idealt hade varit ett par tre veckor om jag förstått det rätt.
måndag 21 oktober 2013
Vad tycker landsbygdens folk om varg?
Vad tycker landsbygdens folk om varg? Om det vet vi föga. Framför allt vet inte Svenska Rovdjursföreningen det, trots att de slår sig för bröstet och hävdar att "Få landsbygdsbor upplever problem med rovdjur"
Nu kanske du tycker att jag är hård mot Svenska Rovdjursföreningen som kritiserar att de kallar Gamlebybor för landsbygdsbor, men då kanske man kunde titta på definitionen av "tätort" så som den beskrivs hos wikipedia:
Vill man veta var landsbygdens folk står i vargfrågan kan istället titta på den återkommande undersökning som SLU har gjort om attityder till varg. Där står i sammanfattningen bland annat:
"Vargen intar en särskild roll i den svenska faunan. Förutom att den påverkar de ekosystem den lever i, råder delade meningar om förekomsten av varg, utbredning och förvaltning av varg. Starka intressegrupper, där en del vill se fler vargar och där andra vill minska antalet rovdjur, präglar debatten om vargens vara eller inte vara i det svenska landskapet. I den här rapporten är det ett proportionerligt urval av Sveriges befolkning som helhet, och invånarna i 25 kommuner i fem olika län, som får ge uttryck för sina attityder till vargrelaterade frågor.
Svenska Rovdjursföreningen har via Sifo frågat människor boende på landsbygden om vilka faktorer som påverkar deras vardag mest negativtRedan på denna punkt far de med osanning. Eller i alla fall glider betänkligt på definitionerna. Jag har länge försökt att få fram svar om vilka de har ställt den här undersökningen till, och har idag, mer än en månad efter att de publicerade sin pressrelease äntligen fått det något urvattnade svaret:
Och här kommer svar på dina frågor: De tillfrågade är ett tvärsnitt av människor på landsbygden, alltså folk med olika yrken, både anställda, egna företagare och arbetslösa. Bönder och kontorsnissar blandade. De har olika utbildningsnivå och bor både i mindre tätorter och i landsbygdens mer glesa områden. Den övre gränsen för vad sifo (och flera andra instanser) räknar som landsbygd är en tätort med högst 3000 invånare.Enligt den vidlyftiga definitionen skulle till exempel mina barns skolort, Gamleby, som är centralort i den här delen av kommunen, vara landsbygd. Det är då en sannerligen välutrustad "landsbygd", med vårdcentral, köpgalleria, brandstation, ålderdomshem, hyreshus och skolor, inklusive gymnasieskola och folkhögskola. Om man säger att man ska flytta ut på landet så är det inte direkt ett sådan samhälle som man tänker sig.
Nu kanske du tycker att jag är hård mot Svenska Rovdjursföreningen som kritiserar att de kallar Gamlebybor för landsbygdsbor, men då kanske man kunde titta på definitionen av "tätort" så som den beskrivs hos wikipedia:
Jag skulle inte ens kalla dem som bor i småorter för landsbygdsbor, även om det är mycket närmare och mer sannolikt att de har någon verksamhet som gör att de påverkas negativt av närvaron av rovdjur. I stället så väljer Svenska Rovdjursföreningen att uttolka det som att:En tätort definieras i Sverige,Norge, Danmark ochFinland om ett tättbebyggt område med minst 200[1] invånare där avståndet mellan husen är mindre än 200 meter samt där andelen fritidsfastigheter understiger 50 procent (se definition för Småort).Tätortsindelningen beräknas i Sverige vart femte år av Statistiska Centralbyrån (SCB)
- Att alla människor på landsbygden skulle lida svårt av rovdjuren är en myt som sprids av jägarkåren, säger Ann Dahlerus, generalsekreterare i Svenska Rovdjursföreningen. De politiker som låter rovdjursfrågan skymma sikten för landsbygdens verkliga utmaningar gör majoriteten av sina väljare en stor otjänst.Nu är ju som sagt inte landsbygden utan problem, men man brukar säga att man inte kan ställa olika grupper mot varandra, eller olika budgetar mot varandra, så varför då blanda ihop närvaro av rovdjur med tillgång till arbete, affärer, vård, kollektivtrafik och bredband? Denna undersökning används som underlag för att i diverse tidningar debattera för att fårrivande vargar inte ska skjutas med mera. Nej, Svenska Rovdjursföreningen, den här undersökningen säger inget om vad landsbygdens folk tycker om framför allt varg! Ni borde skämmas som försöker utmåla det så!
Vill man veta var landsbygdens folk står i vargfrågan kan istället titta på den återkommande undersökning som SLU har gjort om attityder till varg. Där står i sammanfattningen bland annat:
"Vargen intar en särskild roll i den svenska faunan. Förutom att den påverkar de ekosystem den lever i, råder delade meningar om förekomsten av varg, utbredning och förvaltning av varg. Starka intressegrupper, där en del vill se fler vargar och där andra vill minska antalet rovdjur, präglar debatten om vargens vara eller inte vara i det svenska landskapet. I den här rapporten är det ett proportionerligt urval av Sveriges befolkning som helhet, och invånarna i 25 kommuner i fem olika län, som får ge uttryck för sina attityder till vargrelaterade frågor.
- En majoritet (55 %) av svenskarna tycker om att ha varg i Sverige. Mest positiva till varg är personer i storstäderna, minst positiva är invånare i kommuner på landsbygden i vargområdet. I likhet med tidigare svenska studier finns en stark polarisering i åsikter mellan stad och land.
- Fyra av tio svenskar bryr sig inte om hur många vargar det finns. Nästan lika många tycker att det är bra som det är. Endast 17 % vill se fler vargar jämfört med nuläget, de personerna återfinns främst i storstäderna. På nationell nivå accepterar hälften att ha varg i sin närhet, medan knappt 40 % är av motsatt uppfattning. Sverige är delat i frågan.
- En stor andel vill ha varg i hela landet, men helst i Norrland, i nationalparker och i skyddade områden. Få vill se vargar i Götaland. Samma mönster sågs redan i den första attitydundersökningen om varg 1976 – men då fanns inga vargar i Sverige.
- Bland åtgärderna för att minska inavel så rankas stödet 1) vargrevir längs norrlandskusten, 2) att det skapas en korridor längs norrlandskusten, så att vargar kan vandra ner 3) flytta vargar som vandrar in i norra Sverige till Götaland och Svealand, 4) flytta vuxna vargar från ett annat land, 5) flytta vargvalpar från annat land eller 6) från djurparker till vilda svenska vargars lyor.
- Det finns ett starkt stöd för jakt på varg, nationellt och i de kommuner som undersökts. I det nationella urvalet accepterar 62 % jakt på varg, medan endast 16 % säger ”nej” och drygt 20 % svarar ”vet inte”.
- De starkaste motiven för att jaga varg är om de kommer in i tätbebyggda områden, om de tar tamdjur och om människor är rädda.
- Problemvargar kan hanteras på flera sätt i syfte att minska skador. Respondenterna föredrar stängsling, märkning för övervakning, flyttning av vargar och skrämselåtgärder. Acceptans för att döda varg som angriper hund är en vattendelare mellan stad och land i vargfrågan. Det finns ett mycket starkt stöd för att ersätta lantbrukare, renägare samt husdjursägare för förlust av boskap och husdjur.
- En minoritet av respondenterna uttrycker tillit till Länsstyrelsen (37 %), Naturvårdsverket (44 %) och Riksdagen (27 %). Även här finns en tydlig stad-landdimension. "
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
