Uppdatering om biodlingen

Jag skrev ju tidigare i somras att alla mina samhällen hade dött. Det var tyst i alla kupor. De tre döda samhällena som stod vid Biodlarföreningen i Åtvidaberg besiktades av bitillsyningsmannen innan jag forslade hem dem. Det fanns inga tecken på den fruktade amerikanska yngelrötan. Det var heller inte så mycket utsot att man kunde misstänka nosema. Däremot var det troligen ett högt tryck av varroa i kombination med samhällen med alltför få unga dugliga vinterbin som knäckte dem.

Nu är jag inte utan bin i alla fall, jag hade tur att få tag i en svärm som installerades i den tomma kupan jag hade hemma. Det var en omärkt drottning och en ganska ilsken samling bin som flyttade in. Jag flyttade samhället till granngården där det odlades raps för ovanlighetens skull. Dock var jag nog i fegaste laget med min placering så bina drog inte alls på rapsen trots att det var bra väder under blomningen. De verkade inte heller dra på lindarna som blommade kring huvudbyggnaden ett par veckor senare, men flög mycket gjorde de och drottningen lade mycket yngel. Jag hängde in en tom drönarram för att få koll på varroaläget men även om de byggde endel drönarvax så lade de honung i cellerna i stället. Jag tror inte att jag såg en enda drönarcell på hela sommaren! Enstaka påbörjade drottningceller syntes, men inte heller det i någon omfattning som oroade mig.

Under senare delen av sommaren blev de allt mer ilskna. När jag var och skulle ge dem vinterfoder så kunde jag inte gå igenom hela samhället pga bristande kläder och attackerande bin. Tips: roshandskar är inget bra mot bigaddar! Den första veckan sedan jag ställde dit foderlådan så var de knappt i den, men när jag skulle fylla på och de knappt hade tagit något så skvätte jag ner ett ordentligt doftspår genom springan ner i samhället och då hittad de dit.

Samhället hade en del honung kvar eftersom de hade många halvfulla ramar när jag skattade, så jag har bara gett dem 16 kilo. Just nu sitter de på tre lådor LN istället för som planerat två. Det är mycket bin och jag har inte lust att bråka med dem så pass som det skulle innebära att försöka få ner dem på två lådor. Jag har inte sett drottningen på ett tag men jag antar att hon finns där eftersom de drog ner vinterfodret och brusandet om man knackar på samhället avtar lika snabbt som de brusar upp, detta är ett knep som bitillsyningsmannen lärde mig. Så sent som den 4 augusti såg jag två hela ramar fulla med nystiftade celler så jag hoppas att det är garanti för att förra årets katastrof kan undvikas.

Här har de fått en slurk vinterfoder till. Nu ska det räcka hela vintern!

Till våren ska jag nog flytta samhället så att det står mitt i ett landskap med klövervallar med blommande maskrosor. Sedan får jag se om det odlas någon raps som jag kan flytta dem till.

EU vill stoppa gamla spannmålssorter

Nu verkar det som om EU återigen vill lägga sig i vilka fröer som odlas. Den här gången är det inte kökdväxter utan spannmål som har hamnat i skottgluggen för EU's klåfingrighet. I en artikel i ATL som i sin tur citerar TT sägs det:

Förslaget som kom i maj innehåller regler för vilka sädesslag som får säljas vidare som utsäde, skriver nyhetsbyrån TT.

Hans Larsson, som forskar om växtförädling i ekologisk odling vid SLU, är orolig för att de allt populärare sädesslagen ska försvinna.

– Grundtanken i förslaget är att det inte ska vara tillåtet att överlåta eller sälja de gamla sorterna, säger han till TT.

Protester har lett till att det har gjorts några undantag i förslaget. Det är ännu inte klart hur den nya utsädeslagen inom EU ska utformas.

Man borde inte bli förvånad över dumheten, men ändå. Ett sådant förslag kan inte gynna något annat än de stora agri-företagen. Och det på den genetiska mångfaldens bekostnad!

Slåtteräng, slåtterkurs och slåtterhö

Trodde jag redan hade skrivit det här inlägget, men det var visst kvar på skissbordet i huvudet. Då får det väl komma här, även om det är lite sent.

I många år så har jag läst notiser och artiklar i tidningen att det varit slåtter på diverse olika slåtterängar och jag har tänkt att det där skulle jag vilja vara med på. Dock har jag aldrig lyckats hitta information om var och när det händer innan det verkligen har hänt. I år lade jag dock manken till och sökte grundligt. Och jag fann att slåtterängen som gäller här ligger på en gård i Borsnäs. Det visade sig att jag kände ägaren och eldsjälen redan innan, men vi hade inte pratat om detta...

Första helgen i augusti samlades då ett slåttergille bestående av medlemmar från hembygdsföreningen i Lofta, naturskyddsföreningen i Västervik, ägaren och jag för att slå slåtterängen i Borsnäs. Det var en perfekt dag om än lite varm. Sjön glittrade lockande nedanför ängen. En speleman ackompanjerade våra mödor med dragspel och sång, härligt!
Jag kom med den uttalade önskan att lära mig mer. Jag fick i stort sett godkänt på min teknik däremot fick jag lära mig lite taktik när det gäller hur man angriper en slåtteräng. Jag fick också lära mig mycket om växter och insekter på en slåtteräng. Växtligheten som vi slog kändes ganska blygsam, det var inte högt och det var inte tjockt. Ägaren hade själv ingen nytta för höet utan körde det på skogen och lät viltet äta upp det efter att det fröat av sig.

Rastplats under den stora eken, slåtterängen runt omkring.

Ett par veckor senare deltog jag i Länsstyrelsens kurs i lieslåtter och att sköta en slåtteräng, denna gången på en slåtteräng utanför Södra Vi. Den här gången var det betydligt mer grundläggande, både vad det gäller lien, tekniken och ängen. Kort sagt ett perfekt komplement till mina tidigare erfarenheter. Här fick jag lära mig hur man ska ställa in en lie, hur orvet ska vara avpassat efter den som ska använda den och hur man slipar olika liar. Kursledarna hade med sig en stor samling liar, både orv och lieskär, av olika fabrikat och typ. Jag fick lust att göra ett orv själv men det är nog inget jag sätter väldigt högt på prioritetslistan just nu. Inte för att det inte vore kul, utan för att det andra som står där är viktigare.

En mycket vacker nygjord lie med justerbara handtag från www.orebo.dk

Den viktigaste lärdomen här var fotföringen och slipningen. Jag hade med mig ett gammalt lieskär som jag slipade upp på den medtagna slipstenen. Fantastiskt vilken skärpa det gick att få! Och den håller sig ännu! Detta till skillnad från min vanligen använda fiskarslie som inte går att få helt sylvass och som måste brynas ofta.

Som nämnts i tidigare inlägg så har jag börjat stödfodra tackorna med hö från slåtterängen i Borsnäs. Det som jag tyckte såg ut som magra strån tyckte de var värsta finmaten! Med tanke på hur mycket de gillar den så har jag sedan kört hem och lastat upp på vårt nyrenoverade höloft. Jag känner mig rik! Inte för att det på något sätt räcker hela vintern, men det är alltid fint att ha lite hö hemma om man råkar ut för en dålig ensilagebal till exempel.

Ängshö på höloftet

Ladugårdsmakeover - höloftet - hö

I helgen gjorde vi det nödvändigaste vad det gäller höloftet. Vi bytte golvbrädor på en så pass stor bit att vi nu kan lagra in höet från hässjorna, samt även kunna nå det från den nya trappan utan att trampa igenom! Delar av golvet var väldigt dåligt, maskätet. När man satte i kofoten för att bryta loss dem så blev det bara småbitar. Bjälkarna verkar dock bra, de är hårdare än de nya golvbrädorna när man fäster dem med spik!

Maten i tackornas stora hage börjar ta slut, därför har jag börjat stödfodra med hö från den slåtteräng jag var med och slog i somras. Normalt får ägaren av ängen ingen avsättning för höet utan brukar bara köra ut det i skogen. Tackorna blev överförtjusta dock! Det var inte många strån som blev kvar trotts frikostig tilldelning! Jag ska nog försöka få in en del av det också på logen, om det är tillräckligt torrt.

Ladugårdsmakeover - rivning

I höstas gjorde vi så lite som det bara gick med ladugården, för att ändå få den något så när funktionell. I år blir det lite mer.

Vi har börjat uppifrån med att plocka bort trasiga tegelpannor och ersätta dem med nya. Det var inte så många läckor, men det är dumt att låta dem fortsätta hälla in vatten. Nu var det så pass bra att vi inte behövde byta vare sig läkt eller undertak (stickespån).

På logen har vi slängt ut det mesta av det gamla höet, minst 50 år gammalt. Fantastiskt dammigt! Golvet som ligger på logen är tämligen maskätet så det ska bytas, men det kommer att ske i priortetsordning. Det vi prioriterar högst är den bit närmast luckan som vi tänker lagra höet från hässjorna på. Där kommer också att bli en ny trappa upp, nära den ingång vi använder. Den gamla trappan är i riktigt dåligt skick och allra längst in i ladugården jämfört med ingången.

Det fanns gamla boxar, förmodligen avsedda för ungdjur i ena änden av ladugården som vi varken tömde eller rev i höstas. Nu är de både tomma och borta. Här ska det bli nya boxar för baggar i första hand.Nya stolpar ska vi såga på det nyinköpta Logosol-sågverket av ekar som har legat i några år. Kaninerna kommer också att få ett litet krypin här.

I fårboxen låg länge vinterbädden kvar. Jag började med att handlasta ut den, då inte ens skopan på traktorn gick in genom dörren. Det var fruktansvärt tungt, både att få loss hanterbara bitar av bädden och att kasta upp det på kärran.

Sedan var man dessutom tvungen att handlasta av det då kärran saknar tipp. Tio + lass körde jag och då hade bara knappt hälften förflyttats, dessutom var den tyngsta biten kvar, nämligen platsen vid foderbordet där det är extra mycket strö som är extra mycket skit i och dessutom extra väl tillplattat... Tillslut öppnade sig ett tillfälle att få hjälp av en kompis, "Byggare Bob" (han som kommer med alla maskiner och fixar biffen!) som har en riktigt liten grävare. Det var rätt trångt för den med, men det gick!

När vi väl var färdiga med insidan av ladugården passade vi på att skrapa av många års avlagringar på utsidan av ladugården också.

Jag har också rivit delar av den inredning som vi byggde i all hast när fåren flyttade in i höstas. Nu ska här bli plats för några fler får och förhoppningsvis lite mera rationellt!

Hässja hö

Vi har en kantzon mot en bäck som jag slår med lie. Först var det för att extrautfodra fåren, nu är det för att producera vinterhö åt kaninerna.

Samma dag som jag hade tänkt att sätta upp mina hässjor hade bloggrannen nisse i torpet gjort detsamma och dessutom lämnat en väldigt informativ länk till handboken på alternativ.nu. Länken var egentligen självklar men jag hade inte tänkt på att titta där... Artikeln hade många intressanta tips.

På logen fanns det gamla hässjestörar som fortfarande fungerar utmärkt. De är ca 2,5 meter långa och spetsiga i båda ändar. I magasinet hittade jag vad jag tror är tillhörande lina, ett tjärat tågvirke av något grovt och långstråigt material. Undrar om det är lokalt tillverkat? Kanske nässlor? Hampa var det i alla fall inte, för det är mycket mjukare.

Jag gjorde hål i marken med hötstången (eller hotingen som den kallas i Åtvidabergstrakten), körde i störarna och tryckte till jorden med den trekantiga ringen i överkant av hötstången. Det är många som undrat varför det ska vara en ring i överändan av hötstången och det är alltså svaret jag har fått när jag har frågat äldre, att den är till för att packa till jorden kring hässjestörarna, vilket den fungerade utmärkt till.

Barnen med kompisar hjälpte till. Jag lade inte så stor vikt vid att gräset hamnade rätt eftersom hässjorna inte ska stå så länge, bara tills vi städat ur tillräckligt på logen för att ta in det där.

Jag gjorde en liten hässja och ett par stackar.

Lie, bryne och hötstång.

Smida haspar

På gården finns många dörrar och de flesta har redan gamla smidda haspar. En saknar dock, och det skulle kännas helt fel att sätta dit en liten hasp från Biltema. Därför passar det bra att Lofta hembygdsförening har sin smedja vid hembygdsgården i Råberga öppen på lördagarna under juni mellan 12 och 16. Här får man prova att smida själv och jag smidde en hasp och två märlor att fästa den med.

Värma arbetsstycket

Det var inte helt lätt att följa instruktionerna för det blev inte som jag ville. Men handledaren lät mig hållas och banka på och till sist blev jag i alla fall färdig med det jag föresatt mig.

Forma medans det är varmt

Hit kommer jag fler gånger! Smida var roligt men varmt. Men om jag bara behöver en hasp så kan jag nog tänka mig att köpa en färdigsmidd med tillhörande märlor för det facila priset 50 kr.

Resultatet, en hasp och två märlor.

Nya djur på gården

Efter ett tags tjatande av barnen och med en baktanke hos mig, så införskaffades två stycken Gotlandskaniner här om veckan.

Nelly och Curry i sitt nya hem.

Som vanligt var vi steget efter och inte klara med buren, men det gjorde inte så mycket för nu fick vi bra inspiration av kaninuppfödaren istället. Här har de två kaninungarna Curry och Nelly det bra. Buren har ännu så länge inget nätgolv, men de har heller inte visat några tendenser till grävning. Vi flyttar buren ca varannan dag. Då är gräset kortbetat och bajset är samlat i en prydligt liten sträng utmed ena kortsidan.

Bajssträngen sedan vi flyttat buren.

Förutom gräset de går på så får de också stora fång med maskrosor, gulvial och äpplegrenar att smaska på.

Buren har också ett tak av genomskinlig korrugerad plast som ger både skugga och regnskydd.

Mera stängsel, mera hage!

Eftersom vi skaffade får innan vi hade flyttat in så ligger vi steget efter med det mesta. I förra veckan gick vi upp gränser med en granne, senare under veckan så satte vi nya stolp och stängsel utmed en av dessa gränser. De tecken på gränser som vi letade efter med grannen syres så mycket bättre när vi röjt undervegetationen. Här har det gått stängsel i många generationer.

Det fanns både spår av gammal gärdesgård och taggtråd.  Nu blir det el i kombination med viltstängsel. Bara viltstängsel prövade vi hemma i trädgården, men då var det några får som kröp under. Nu går det en eller flera eltrådar underst för att motverka sådant beteende, både från fåren och eventuell varg.

Här kommer fåren in i hagen. Lite försiktigt, men glada åt nytt bete.

Mycket med fåren

Nu är det slutmatat med flasklammet Fisen. Igår fick han sin sista nappflaska med lammnäring. Nu förväntar vi oss några dagar med ihärdigt bräkande från honom innan han får upp farten ordentligt på gräsätandet. Den senaste veckan har vi dock märkt att han ätit betydligt mer än innan så det ska nog gå bra

Strecket kollar så att veterinären skriver  rätt.

Vi har en tacka som periodvis har haltat. Efter veterinärbesök visade sig hon ha en limax-utväxt i klövspalten.Möjligen har det börjat med en sticka som sedan har utvecklat sig. Limaxen är behandlad och tackan står i sjukbox så länge. Det betyder att jag får slå gräs med lien igen. Tackan (vid namn "Strecket"), hennes två lamm, Fisen och den enda tackan som gick tom i år, Piff, går hemma på ladugården med utegård vars bete inte riktigt räcker. Turligt nog, eller snarare på grund av ihärdig träning, så har jag äntligen fått till det med lien. Jag har ett bra orv, ett passande lie-skär och teknik som passar med både lien och mig, så nu går det som en dans, även om vallen jag slår har gammal underväxt som försvårar det hela. Jag tröstar mig med att nästa gång den slås blir det lättare.

I min nya stora hage går resten av fåren. Det har varit betesmark fram till 70-talet och är fortfarande till största delen öppet, även om det växer örnbräken så att fåren försvinner i grönskan.

Här kommer de fram ur grönskan, några till
kommer under taket av örnbräken och syns inte alls!

Lyckligtvis äter de inte av örnbräken-plantorna, det hade inte varit så bra för dem, men aspslyet har de redan ringbarkat. Vi fäller det eftersom för att ge dem tillgång även till löven och resten av barken. Det är fascinerande att se vilka trädslag de äter och vilka som får vara i fred. När det gäller bark så är det asp och ask som gäller. Enstaka tallar och sälgar har fått släppa till lite bark. Bladen äter de av nästan alla lövträd, inte så mycket på ek och björk dock. Granen har fått vara i fred. I skogen äter de bladen på hallonplantor, blåbärsplantor, nypon och till min stora förvåning gillar de gräset kruståtel, som annars brukar vara ett stort bekymmer vid plantering av skog på slutavverkningar. Också till min förvåning har de lämnat smultronbladen.

I denna nya hage har vi lagt ner extra möda för att inte lämna öppet för vargen. Gropar där den kan tänkas krypa in har spärrats genom att slanor har spikats fast mellan de närmaste staketstolparna och staketet har höjts extra där det finns något att stå på. Förmodligen räcker det inte för att hålla ute en riktigt motiverad varg, men kanske annars. Jag har ännu inte fått något svar om min ansökan om rovdjursavvisande stängsel, men befarar avslag pga den senaste tidens utveckling av "Västerviksvargen". Mer om detta i ett senare inlägg.