Hässja hö

Vi har en kantzon mot en bäck som jag slår med lie. Först var det för att extrautfodra fåren, nu är det för att producera vinterhö åt kaninerna.

Samma dag som jag hade tänkt att sätta upp mina hässjor hade bloggrannen nisse i torpet gjort detsamma och dessutom lämnat en väldigt informativ länk till handboken på alternativ.nu. Länken var egentligen självklar men jag hade inte tänkt på att titta där... Artikeln hade många intressanta tips.

På logen fanns det gamla hässjestörar som fortfarande fungerar utmärkt. De är ca 2,5 meter långa och spetsiga i båda ändar. I magasinet hittade jag vad jag tror är tillhörande lina, ett tjärat tågvirke av något grovt och långstråigt material. Undrar om det är lokalt tillverkat? Kanske nässlor? Hampa var det i alla fall inte, för det är mycket mjukare.

Jag gjorde hål i marken med hötstången (eller hotingen som den kallas i Åtvidabergstrakten), körde i störarna och tryckte till jorden med den trekantiga ringen i överkant av hötstången. Det är många som undrat varför det ska vara en ring i överändan av hötstången och det är alltså svaret jag har fått när jag har frågat äldre, att den är till för att packa till jorden kring hässjestörarna, vilket den fungerade utmärkt till.

Barnen med kompisar hjälpte till. Jag lade inte så stor vikt vid att gräset hamnade rätt eftersom hässjorna inte ska stå så länge, bara tills vi städat ur tillräckligt på logen för att ta in det där.

Jag gjorde en liten hässja och ett par stackar.

Lie, bryne och hötstång.

Smida haspar

På gården finns många dörrar och de flesta har redan gamla smidda haspar. En saknar dock, och det skulle kännas helt fel att sätta dit en liten hasp från Biltema. Därför passar det bra att Lofta hembygdsförening har sin smedja vid hembygdsgården i Råberga öppen på lördagarna under juni mellan 12 och 16. Här får man prova att smida själv och jag smidde en hasp och två märlor att fästa den med.

Värma arbetsstycket

Det var inte helt lätt att följa instruktionerna för det blev inte som jag ville. Men handledaren lät mig hållas och banka på och till sist blev jag i alla fall färdig med det jag föresatt mig.

Forma medans det är varmt

Hit kommer jag fler gånger! Smida var roligt men varmt. Men om jag bara behöver en hasp så kan jag nog tänka mig att köpa en färdigsmidd med tillhörande märlor för det facila priset 50 kr.

Resultatet, en hasp och två märlor.

Nya djur på gården

Efter ett tags tjatande av barnen och med en baktanke hos mig, så införskaffades två stycken Gotlandskaniner här om veckan.

Nelly och Curry i sitt nya hem.

Som vanligt var vi steget efter och inte klara med buren, men det gjorde inte så mycket för nu fick vi bra inspiration av kaninuppfödaren istället. Här har de två kaninungarna Curry och Nelly det bra. Buren har ännu så länge inget nätgolv, men de har heller inte visat några tendenser till grävning. Vi flyttar buren ca varannan dag. Då är gräset kortbetat och bajset är samlat i en prydligt liten sträng utmed ena kortsidan.

Bajssträngen sedan vi flyttat buren.

Förutom gräset de går på så får de också stora fång med maskrosor, gulvial och äpplegrenar att smaska på.

Buren har också ett tak av genomskinlig korrugerad plast som ger både skugga och regnskydd.

Mera stängsel, mera hage!

Eftersom vi skaffade får innan vi hade flyttat in så ligger vi steget efter med det mesta. I förra veckan gick vi upp gränser med en granne, senare under veckan så satte vi nya stolp och stängsel utmed en av dessa gränser. De tecken på gränser som vi letade efter med grannen syres så mycket bättre när vi röjt undervegetationen. Här har det gått stängsel i många generationer.

Det fanns både spår av gammal gärdesgård och taggtråd.  Nu blir det el i kombination med viltstängsel. Bara viltstängsel prövade vi hemma i trädgården, men då var det några får som kröp under. Nu går det en eller flera eltrådar underst för att motverka sådant beteende, både från fåren och eventuell varg.

Här kommer fåren in i hagen. Lite försiktigt, men glada åt nytt bete.

Mycket med fåren

Nu är det slutmatat med flasklammet Fisen. Igår fick han sin sista nappflaska med lammnäring. Nu förväntar vi oss några dagar med ihärdigt bräkande från honom innan han får upp farten ordentligt på gräsätandet. Den senaste veckan har vi dock märkt att han ätit betydligt mer än innan så det ska nog gå bra

Strecket kollar så att veterinären skriver  rätt.

Vi har en tacka som periodvis har haltat. Efter veterinärbesök visade sig hon ha en limax-utväxt i klövspalten.Möjligen har det börjat med en sticka som sedan har utvecklat sig. Limaxen är behandlad och tackan står i sjukbox så länge. Det betyder att jag får slå gräs med lien igen. Tackan (vid namn "Strecket"), hennes två lamm, Fisen och den enda tackan som gick tom i år, Piff, går hemma på ladugården med utegård vars bete inte riktigt räcker. Turligt nog, eller snarare på grund av ihärdig träning, så har jag äntligen fått till det med lien. Jag har ett bra orv, ett passande lie-skär och teknik som passar med både lien och mig, så nu går det som en dans, även om vallen jag slår har gammal underväxt som försvårar det hela. Jag tröstar mig med att nästa gång den slås blir det lättare.

I min nya stora hage går resten av fåren. Det har varit betesmark fram till 70-talet och är fortfarande till största delen öppet, även om det växer örnbräken så att fåren försvinner i grönskan.

Här kommer de fram ur grönskan, några till
kommer under taket av örnbräken och syns inte alls!

Lyckligtvis äter de inte av örnbräken-plantorna, det hade inte varit så bra för dem, men aspslyet har de redan ringbarkat. Vi fäller det eftersom för att ge dem tillgång även till löven och resten av barken. Det är fascinerande att se vilka trädslag de äter och vilka som får vara i fred. När det gäller bark så är det asp och ask som gäller. Enstaka tallar och sälgar har fått släppa till lite bark. Bladen äter de av nästan alla lövträd, inte så mycket på ek och björk dock. Granen har fått vara i fred. I skogen äter de bladen på hallonplantor, blåbärsplantor, nypon och till min stora förvåning gillar de gräset kruståtel, som annars brukar vara ett stort bekymmer vid plantering av skog på slutavverkningar. Också till min förvåning har de lämnat smultronbladen.

I denna nya hage har vi lagt ner extra möda för att inte lämna öppet för vargen. Gropar där den kan tänkas krypa in har spärrats genom att slanor har spikats fast mellan de närmaste staketstolparna och staketet har höjts extra där det finns något att stå på. Förmodligen räcker det inte för att hålla ute en riktigt motiverad varg, men kanske annars. Jag har ännu inte fått något svar om min ansökan om rovdjursavvisande stängsel, men befarar avslag pga den senaste tidens utveckling av "Västerviksvargen". Mer om detta i ett senare inlägg.

Det är svårt att ändra åsikt

Att byta åsikt, från en ståndpunkt till en annan, det är svårt! Men som jag läste någon stans, så handlar det om att ta till sig något känslomässigt, annars spelar det ingen roll hur mycket fakta man översköljs med, man kommer troligen ändå krampaktigt hålla kvar vid sin gamla invanda åsikt. Om man däremot tar till sig något känslomässigt så går det inte att stå emot.

Jag har ändrat åsikt. Från att vara mestadels för en stark vargstam i Sverige till att istället vara mot. Hur kom sig detta?

Detta var mina tidigare argument för:

• Det är för högt tryck av klövvilt i våra skogar vilket innebär en utarmning av den biologiska mångfalden
• Jägare som protesterar mot varg vill bara skydda sitt fritidsintresse, det kan inte ställas mot en arts överlevnad
• Att jakthundar dödas av varg är smällar man får ta, fler jakthundar dödas varje år av sina ägare
• Vårt "sätt att leva" kan inte ställas mot en hel ras' överlevnad
• Tamdjursägare får väl sätta upp rovdjursstängsel
• Vi kan inte ha vargjakt eftersom jägarna jagar med ojusta metoder
• Varg är inte farligt för människor

Vad har då fått mig att ändra åsikt? Vissa saker har varit faktabaserade

• Tveksamma argument för den högre biologiska mångfalden vid närvaro av varg, framför allt växer den hävdade men mindre produktiva marken igen, den som har störst biologisk mångfald!
• Varg har bevisligen visat sig farlig för människor, dödade människor i Kolmården och Kanada
• Bidragen till rovdjursstängsel är en droppe i havet, dessutom behöver de underhållas mer än stängsel som inte ska skydda mot rovdjur. Detta underhåll får djurägaren ingen ersättning för.
• Att jakten påverkas betyder framför allt att statens vilt  åsamkar markägaren en utebliven intäkt som staten inte ger ersättning för. Markägaren står handfallen och kan inget göra för att påverka situationen. Jämför med en hundägares strikta ansvar.
• Om alla fårägare inhägnade sina hagar med rovdjursavvisande stängsel så skulle det påverka övrigt vilt väldigt kraftigt, då inte heller de kommer förbi rovdjursstängslen  (möjligtvis med undantag för älg som istället skulle förstöra stängslet), på så vis tvingas viltet ut på vägarna för att komma förbi hagar med ökade trafikolyckor som följd.
• Vargen går inte på vildsvin så länge som det finns andra byten att ta, till exempel tamdjur.

Det som framför allt fått mig att byta fot är erfarenheter i min nya roll som fårägare, och det är mer känslomässigt. Jag fasar för att komma ut i hagen och upptäcka döda och skadade djur. Många gånger skadas djuren allvarligt men dödas inte. Lyckligtvis har jag ännu inte drabbats av något angrepp på mina djur, det har dessvärre två andra i min kommun, tre gånger.
Däremot har jag slagits av den attityd som djurvårdande myndigheter har mot oss djur- och fastighetsägare. Vi ska minsann uppfylla våra skyldigheter, rapportera om antal får, skriva dokument om förflyttningar av djur, märka djuren i öronen, ha produktionsplatsnummer för varenda bete och journalföra allt som sker i besättningen. Annars riskerar man böter, djur som omhändertas på min bekostnad och djurförbud. Gud förbjude att man söker EU-bidrag för då drabbas man av ett helt batteri till med krav! Krav som myndigheterna dessutom kan ändra i efterhand och kräva in bidragen retroaktivt.

Vad får man för det av myndigheterna? Ja, man får t.ex. läsa i sin lokala tidning att det skett angrepp av varg i sin kommun, för någon typ av uppsökande information får man inte, trots att djurägare är grundligt registrerade. Man får inte veta ett smack om var man observerat varg, för det är under reproduktionssäsong och vargen har en skyddad bevarandestatus. Och om djuren råkar bli angripna av varg så får man möjligen ersättning för dödade djur (jag skriver möjligen, för det är inte alltid som länsstyrelsens besiktningsmän anser att det är varg och då blir det inga pengar), men eventuella veterinärkostnader för skadade djur får man betala själv, så också står man utan ersättning för förlorad arbetsinkomst. Jämför återigen med hundägarens strikta ansvar.

Jag går ut i hagen med bävan varje gång, tills jag kunnat räkna in mina djur. Ja, jag har kompletterat mitt stängsel för att bättre avvisa mot varg, men det uppfyller på intet sätt de kriterier som finns för vargstängsel. Om jag skulle söka stöd för att bygga rovdjursavvisande stängsel så får jag inte börja förrän jag fått besked om stödet, för jag får ingen ersättning för inköp jag gjort innan beslut tagits. (Rättelse: Om länsstyrelsen beslutar att jag ska få stöd så får jag ersättning för utlägg jag gjort efter att ansökan inkommit till länsstyrelsen. Det är ju dock en tveksam framgång, då jag kanske skulle välja att göra ett enklare och billigare stängsel men som jag ändå skulle bedöma som tillräckligt ifall jag vet att jag får stå för pengarna själv. Om jag däremot får rovdjursbidrag så MÅSTE jag välja ett betydligt mer omfattande stängsel, annars får jag inte bidraget) Skulle jag vara väldigt förutseende och ansöka om att bygga vargstängsel utan att det fanns en varg i min omedelbara närhet så är sannolikheten dessutom stor att jag skulle få avslag. Om det finns varg i närheten, så hinner man alltså inte få besked fort nog, finns det ingen varg i närheten så blir det troligtvis avslag alltså...

Jag anser att vargar som angriper tamdjur borde tas bort snarast. Så utrotningshotad är inte vargen. I Ryssland är det samma vargstam och där finns det gott om dem, det är på intet sätt så att vi själva måste axla ansvaret att hålla djurarten vid liv. Man borde också jaga varg på ett sådant sätt att den håller sig skygg för människan även i fortsättningen. Annars kan det hända att vi får se liknande incidenter i Sverige som i Kanada.
Jag anser att staten borde ersätta markägare och andra till fullo för de ekonomiska förluster man lider på grund av statens vilt som man själv inte får påverka. Som det nu är får markägare och landsbygdens folk bära en oproportionerligt stor andel av kostnaden. Det enda sättet man kan påverka kostnaden på är att avveckla djurhållningen.

Är detta vad vi vill ha på allt utom slätternas jätteåkrar?

Dåligt system för varningar om varg

Under den senaste veckan har det varit två attacker av varg mot får i min kommun. Det första var natten till förra måndagen. Då dödades sex får och sju skadades så svårt att de fick avlivas. Redan fredagen efter så angrep det som troligen är samma varg på nytt får. Den här gången var det baggar, där tre var döda när ägaren hittade dem och en svårt skadad.

Just artiklarna i tidningen är min första indikation på att det hänt. Vid den senaste attacken var det ju dessutom nästan tre dygn senare. Inte ens om jag tittar på länsstyrelsens hemsida kan jag hitta information som publicerats tidigare. Jag tycker det är ganska anmärkningsvärt att inte ens vi som är fårägare i närområdet kan varnas så att vi kan ta in våra djur när man nu vet att det finns en varg i närheten! Det är ju inte så att myndigheterna inte vet var vi finns eller vilka vi är! Alla med registrerad fårhållning borde ju lätt kunna informeras om fårangripande varg. Istället är det här svaret jag får på en direkt fråga:

Hej Ylva!

Idag finns inget annat system för att meddela fårägare, jägare, markägare, allmänhet om angrepp på tamdjur utöver de pressmeddelanden som Länsstyrelsen skickar ut så snart något har hänt. Vi brukar vara snabba med att lägga ut information på hemsidan.

Vi har talat om att framöver utarbeta ett nytt system där man kan registrera sig via vår webbsida så att man får epost så snart som vi lägger ut information om någon händelse. Annars finns möjligen en RSS funktion på hemsidan så att man får info så fort någon nyhet läggs ut. Tror man kan välja vilken typ av nyheter man vill få informations om tex rovdjursangrepp. Carina kan rätta mig om jag har fel ang RSS flöde.

Hälsningar!

Mattias

Den Mattias som undertecknat är Mattias Persson som är rovdjurssamordnare på Kalmar läns länsstyrelse.

Mellan det senaste angreppet och mina får är det ca fem mil för bil eller motsvarande. För en varg som vandrar är det i alla fall inte längre. Det betyder att vargen skulle kunna ha varit hos mina får redan natten mellan lördag och söndag. Då duger det inte med att publicera nyheten tre dygn senare!

Livet för en månskensbonde

Ibland är det hårt att vara månskensbonde. Den här veckan har det varit mycket att göra, särskilt med tanke på att vi ligger efter med stängsling. Såhär såg min kväll ut igår.

Började med att hämta dottern på fritids. Hemma strax efter 18. Lagar mat samtidigt som jag diskar från gårdagen och pratar med dottern.
Efter maten går jag ut för att sätta stängsel. Sonen släpade ut stolp kvällen innan så jag behöver bara ha med mig hoting och klubba för att gå ut och sätta ner stolp. 18 stolpar fanns det och dem hade jag satt ner en och en halv timma senare. Jag hade också med mig en rejäl grensax och en såg för att få undan vegetationen där stängslet ska gå.
Jag går in och nattar dottern som har väntat på mig. Sambon och sonen har redan somnat.
Kopplar släpkärran och lastar på lie, räfsa och högaffel. Jag måste fixa lite mer mat åt fåren, eftersom inte nya hagen är klar. Slår i en dikesren ett släpkärrelass. Pratar med grannbonden som är ute och sprutar. Hör två skott på relativt nära håll och tänker att nu sköt någon en gris.
Åker hem, ger fåren gräs och matar flasklammet.
En bil kommer, det är en kompis som tydligen var skytten. Han har skjutit två vildsvin, unga sk. brungrisar och behöver hjälp att få ut till bilen och upp på flaket. Vi drar varsin gris över lerig åker och hjälps åt att slänga upp dem på hans pick-up.
Väl hemma igen är det väl över sovdags, klockan är ca 23.

Upp igen, klockan ringer vid 5.

Beten, stängsel och får som springer!

Istället för att sköta bin under våren har tiden gått åt till alla bestyr med fåren. Vinterns sena grepp gjorde att det inte gick att sätta staketstolp förrän det var dags för utsläpp. Nu när marken har varit helt obetad sedan 70-talet så finns det inte så produktivt gräs heller. Det ligger mycket gammalt gräs och kväver den nya uppväxten samt att allt gräs inte faller fåren i smaken. Den första hagen var egentligen tänkt som välkomsthage när jag fick dem i höstas, men pga den tråkiga erfarenheten med rymmarfåret så beslöt jag mig då att ha dem installade till att börja med, sedan fick de en rasthage i anslutning till ladugården. Hagen har utvidgats i omgångar och vi har även haft fåren en sväng inne i trädgården där vi slog två flugor i en smäll, vi slapp klippa gräs och de fick mat. Det var fascinerande att se hur de först åt upp alla maskrosor, sedan aspslyet i ett undansatt hörn, sedan det smakliga gräset och sist, under protester, det gräs som inte var så gott. Till tillfälliga hagar har jag införskaffat ett nät av viltstängseltyp,  ett plastnät med 5 centimeter stora maskor. Det var 2 meter högt och 150 meter långt. Jag tillbringade två kvällar med klövsaxen för att klippa isär det i två längder som var en meter hög vardera istället.

Det var detta nät vi satte upp i trädgården.När vi började hitta får utanför hagen var det bara att inse faktum, jag tyckte inte gräset var slut, men det tyckte de! Höjden på nätet var det inget fel på, däremot var det inte styvt nog i underkant. Vissa individer visade betydande talanger på att krypa under. Det ger mig lite perspektiv på att stängsla mot varg som ju också sägs föredra att krypa. Detta stängsel duger inte mot vargar med mindre än att man har en spänntråd underst, och då blir det ju en betydligt mer permanent uppsättning.

Inte nog med att vi har haft snålt med hagar, det har regnat mycket också. Det syns tydligt att det inte är favoritvädret! När regnet öser ner och de inte har något skydd så står de blick stilla som statyer med öronen nedvikta så gott det går. Man verkligen ser hur de tycker synd om sig! Och när de ruskar av sig vattnet är det en kaskad som borde motsvara flera liter! En nybadad hund kan inte ruska av sig mer vatten! Från trädgården där det inte fanns något skydd för regnet så tog vi faktiskt in dem en omgång i ladugården igen. Det här med fårflytt hade börjat kännas rutinmässigt, den här gången bad Calle mig att gå lite långsammare så att eftersläntarna skulle hinna med. Så efter att vi öppnat grinden så gick jag iväg med havrehinken och koskällan och fåren följde efter. En stund. Sedan var de jämsides. En kort stund. Sedan sprang de om mig och satte iväg i full fart nerför uppfarten till gården. Jag stod kvar som ett fån och undrade var de tar vägen nu! Men det var inte så långt, bara ut på vallen som grannen arrenderar. Lyckligtvis var det några som var mer begivna på kraftfoder och sedan flocken stannat så gick det att locka dem att komma åt mitt håll varpå de andra följde med. Puh!

Tyst i bikuporna

Om det inte varit för att jag har jobb upp över huvudet redan som det är, så skulle jag sörja och gräma mig för att alla mina bisamhällen har dött. Som det nu är drar jag nästan en lättnadens suck, för att sköta fyra samhällen hade bara blivit för mycket.

Min favoritdrottning vars samhälle var placerat i skogen nära där jag bor nu, konstaterades dött för flera månader sedan. Jag gjorde en vårgenomgång i de som var placerade hos Biodlarföreningen i Åtvidaberg en varm dag för ca en månad sedan. Då fanns det liv i två av samhällena, men det var endast en mindre bimängd i båda. Dock såg jag drottningen i det ena samhället så jag beslöt mig för att slå ihop dem. Jag lade tidningspapper mellan och satte lådan med konstaterad drottning ovanpå det andra vars drottning jag länge velat bli av med. För ett par veckor sedan var jag på återbesök men kunde då konstatera att båda dessa var döda. Orsaken? Ja, det kan man mest spekulera om. Jag gissar att det var den dåliga sommaren i kombination med den oerfarne biodlaren. Jag borde nog ha stödmatat mer under högsommaren för att hjälpa bina att producera högkvalitativa vinterbin. Dessutom var jag nog lite girig både vad det gäller honungsskörd och antal samhällen. Jag borde nog ha prioriterat varroabekämpning och invintringsdugliga samhällen istället. Nåja, nu har jag gjort det här misstaget, ska försöka undvika att göra det igen!