Det är inte så länge som jag har känt till begreppet survivalism, jag stötte på en länk till Blott Sverige svenska preppers har (gick tidigare under namne "Att leva efter 2012") i ett blogginlägg hos Livet efter oljan så sent som i mars 2010. Först tyckte jag att det verkade konspiratoriskt, men jag läste lite till och insåg att att de nog var folk som jag. För när jag blev medveten om Peak Oil när oljepriset gick över 100 dollar per fat för första gången så låg jag och funderade nätterna igenom på vad jag måste skaffa mig för att kunna klara familjens överlevnad. Det var allt från naturligtvis mat av lagringsbart slag, till mediciner, vapen och ammunition till att kunna producera sitt eget bränsle. Och vad är det om inte survivalism? Jag började inte känna mig lugn förrän vi hade skaffat vårt eget BOL (Bug Out Location), ett fritidshus med möjligheter till odling, för hur mycket man än kan lagra ris och dylikt, så är de endast reserver, snart måste man börja klara sig själv.
Jag har också insett att jag delar en vardagsegenskap med andra survivalister, nämligen att ha ett väl utvecklat risktänkande. Det betyder till exempel att jag i min vanliga jobbet-ryggsäck, eller EDC om man så vill, har diverse nyttiga prylar. Det är en ganska rymlig väska, där jag har bland annat en liten första hjälpen väska, ett eldstål, ett antal plastpåsar, diverse enklare mediciner (värktabletter och magsyredämpare), ett mulitverktyg från Biltema, två ficklampor varav den ena är på min nyckelknippa och några säkerhetsnålar. Dessutom har jag ju det vanliga, som papper och pennor, den här datorn som jag sitter med på bussen och skriver på just nu, plånbok osv.
Men risktänkandet visar sig också när jag går på stan, jag har koll uppåt för eventuella istappar eller snöras från taken, Eller när jag åker bil så här års, i min bil finns obligatoriskt både snöskyffel och snökedjor. De sistnämnda har jag haft nytta av många gånger denna vinter, men så kör jag lite utanför allfartsvägarna också. När vi åker med familjen har vi alltid varma kläder och nödproviant med oss.
Jag är övertygad om att människan är skapad i minst två formar, de som är risktänkande och de som inte är det. Det sägs ju att lyckan står den djärve bi, och det gör den nog i många fall. Men naturen har råd att slösa med risktagare, eftersom det finns de som tar det säkra före det osäkra och klarar sig om inte det djärva språnget leder till fast mark. I normalfallet lönar det sig nog att ta risker, ibland extremt mycket, men för evolutionens skull är det en förutsättning att inte alla springer åt samma håll och ställer sig i vägen för faran.
Det må så vara att jag inte kan all teori kring survivalism, men räknar mig ändå till gänget!
Ojdå, nu gick visst belysningen sönder här på bussen, det är nog dags att ta fram ficklampan!
Just det där med utvecklat risktänkande känner jag igen mig i. Kolla efter brandutgång i offentliga byggnader, fönsterhammare på bussen, sitta när utgångar, EDC-ryggsäcken med bra innehåll såklart men även saker som reflexer, skyddsglasögon, öronproppar vid behöv. Jag inser risker i vissa situationer och jag vägrar bli utsatt om jag kan vara förberedd. Däremot betyder det inte att jag är rädd för att gå på stan, åka buss eller gå hemifrån utan ryggsäcken. Jag försöker "risktänka" innan på vilka situationer jag tänkas bli utsatt för.
SvaraRaderaDet sker något kemiskt i hjärnan, positiva signalsubstanser, när man:
SvaraRadera- står och njuter av en smockfull vedbod
- bär hem två hinkar blåbär
- packar in sista älgsteken i en full frys
- har fyllt skafferiet till bredden efter storhandlingen
- Radar upp mjukkaka efter mjukkaka vid brödbaket
- fått eld i köksspisen i ett utkylt hus
- kommit in i trygghet och värme från en värld som fryser en till tjäle över en natt.
Det ligger djupt rotat, överlevnad. Sen kanske vi kallar det olika.
Att utsätta sig för risker kan också öka dina chanser till överlevnad:
- Anfall är bästa försvar
- Den som vågar vinner
- Bättre lyss till den sträng som brast...
- Att inte våga är att förlora sig själv
- Den som ingentig riskerar får ingenting.
Det kanske är erfarenheten som kan tala om vilka risker man ska ta och vilka man ska undvika, som bekant: Gott omdöme får man av erfarenhet. Erfarenhet kommer ur dåligt omdöme.
Det är ju mycket lustigt ibland. Exakt samma inlägg på "Livet efter oljan" fick in mig på just "Att leva efter 2012". Och sen var det igång, inte med förberedelser och beredskap i sig utan organisation och lite djupare tankar kring dem.
SvaraRadera//JE
Jag skulle akta mig för att dela in folk i risktänkande och icke-risktänkande. Det låter väldigt överlägset och dessutom inkorrekt. Alla är risktänkande men i olika grad bland annat beroende på erfarenhet och kunskap. Jag har själv varit intresserad av survivalism sedan 90-talet då jag läste om de amerikanska "sekterna".
SvaraRaderaJag har dock under åren sorgligt nog tvingats konstatera att survivalister inte sällan är relativt egocentriska och högmodiga besserwissers. Jag är inte ens säker på att dessa verkligen skulle klara sig så bra i skarpt läge. Vid en samhällskollaps kan det istället vara de empatiskt välutrustade med starka sociala gemenskaper som visar sig vara de bästa överlevarna? Och det kanske vi ska vara glada för?
På vad sätt är det inkorrekt? Du har naturligtvis rätt i att det är en glidande skala mellan ytterligheterna.
SvaraRaderaMen på samma sätt som risktänkande eller inte är en glidande skala så är även empatin det. Dvs det finns även empatiska survivalister.
Men vad är man om man inte är risktänkare? Är det empatiskt att förlita sig på att andra ska rädda en?
Jag må ha drag av besserwisser, och jag gör förvisso misstag på eget bevåg, men att inte vara beredd för de faror man kan förutse är att utnyttja andra.
Intressant,Välformulerat och modigt!Att uttalat ta dessa saker på allvar innebär dessutom en stor risk att bli betraktad som en aningen kocko!
SvaraRaderaTill det får man väll säga att internett och bloggandet stärker sånna som oss i övertygelsen om att vi inte är ensamma i våra tankebanor. Risktänkare kommer även i den varianten av sånna som (ofta äldre damer?) alltid oroar sig, utan att det leder till något annat än dåliga nerver och halsbränna...
Jag tycker det är intressant att människor som håller på med en sådan djupt personlig sak som survivalism (prepping is a lonely vice) döms utefter sina personlighetsdrag och det spiller över på survivalism i sig.
SvaraRaderaAnledningen till att jag bryr mig om att ta upp det alls är att det är andra gången på två dagar som jag stöter på det.
Förstår inte vad människors internetpersonligheter har med saken att göra överhuvudtaget. Och det här omdömet "överlägsenhet" Ja, människor som bär bilbälte, har brandvarnare, hemförsäkring eller matlager kan unna sig en överlägsen attityd. Varför? De är helt enkelt smartare än de som inte gör/har det.
Någonstans har vi alla en gräns där vi börjar se ner på människor som ägnar sig åt riskbeteenden. Min går vid barnfamiljers tomma skafferi. Du (vem du än är) har också en sådan gräns så försök inte att säga något annat.
Åker pendel i Sthlm och under två olika tillfällen träffat på nån survivalist/(prepper?) och båda gångerna stack de ut alldeles något (hård dömande blick och edc ryggsäck med karbinhakar mm). Vid ena tillfället verkade killen , runt 40, irriterad på min 5 årings prat och glodde på mig dömande. Båda personerna utstrålade håll dig på minst 2 m. avstånd annars går jag av tåget.
SvaraRaderaJag själv en mer streetsmart än prepper/survivalist skulle aldrig utmärka mig bland folk. Jag håller en glad avslappnad profil och min ryggsäcks EDC är anonym. Jag hyser sympati/empati och flyttar gärna på mig när havande, äldre, barnfalmiljer stiger på.
Bättre bete sig som en i mängden och hjälpa till tills din smärtgräns uppnås , sen retirera för att samla krafter.
Vill dessutom tacka för din & andras prepper/survivalist bloggar som lär en något nytt hela tiden.
Tack för positiva ord!
SvaraRaderaJag tycker inte att det är en motsättning mellan att vara förberedd själv och att vara en hjälpsam medmänniska. Jag själv får mycket positiv energi i vardagen genom att vara social och hjälpsam. Att hjälpa en småbarnsförälder in med vagnen in i bussen eller påminna någon om en tappad vante. Det kostar inte mig något utan medför bara positiv energi. Ett delat leende i vardagsstressen med en främling kan vara guldkornet den dagen.
Hur det sedan skulle bli om det blir sådan katastrof i samhället att det blir hungersnöd, det vet jag inte. Troligen skulle jag nog spara mina matreserver så att mina barn kan äta, jag har inget regelrätt beredskapslager för hela bygden! Men jag skulle nog försöka organisera hjälp till självhjälp när det gäller t.ex. odling.
Sista stycket är en realistisk scenario och den är den rätta men skrämmande ändå.
SvaraRaderaVet inte själv hur jag skulle reagera när omgivningens barn svälter.
Tanken är att vara förberedd både materiellt och psykiskt.
ps. Jag som skrev 03.28
Tack alla artikel och kommentarsförfattare.
Självklart är survivalister smartare. Det är bara synd att de läcker vad de tänker angående sin överlägsenhet. ;)
SvaraRaderaJag är själv risktänkare av stora mått och survivalist i många avseenden, men ser inte mig själv som för mer ändå.
Jag förstår att faran för inflaterat egenvärde finns där. Att man börjar tänka att folk är idioter och får skylla sig själva när de hamnar i nöd eller olycka. Men har man råkat ut för tillräckligt mycket skit själv så förstår man helt enkelt till slut att vad som helst kan hända, även den bästa. Kanske är ödmjukhet den viktigaste egenskapen för en survivalist?
I den moderna survivalismens ursprungsland USA har rörelsen tidigare haft en ganska stark höger och elitistisk mentalitet. De utanför rörelsen är korkade, mindre värda och får skylla sig själva. Det är kanske inte så konstigt med tanke på hur mentaliteten ser ut i landet i övrigt. Även om dessa drag importeras till Sverige i rörelsens ungdom tror jag att de kommer att dränkas av vårt lands starka övertygelse om människors lika värde. En survivalism med ett starkt humant patos är naturligtvis fullt möjlig.
SvaraRadera