Idag dog Kalle på Hälla, Karl Andersson, 105 år gammal. Han är mina barns farfarsfar. Vilket makalöst liv han har levt. Född 1903 med många syskon, köpte Hälla i början av 20-talet och flyttade in ogift med sin Karin. De gifte sig dock snart och fick fem barn. Det sista av dem, Leif, blev till under en bondpermis under andra världskriget då Kalle olovandes traskat hem en natt. Han var den hett efterlängtade ende sonen, som kom till föddes det året Kalle fyllde 43. Han lär ha yttrat: "-Den där lär en aldrig få nån nytte utav". Nåja, det fick han nog ändå. Han är också det enda av sina barn som dog före honom. Leif, som är mina barns farfar, min svärfar och före detta chef, dog nyss 60 år fyllda i lungsäckscancer. En förälder ska aldrig behöva överleva sina barn, vare sig föräldern är 102 eller inte. Det var det mest sorgliga med hela den begravningen, Att Kalle satt och grät över sitt yngsta barn...
För fyra år sedan sålde Kalle Hälla för 3,5 miljoner. Han hade själv betalat 2500 kronor. Det han då fick var det fattigaste man kunde tänka sig, ett litet torp vid havet, med en mark full med sten. Han bröt stenen för hand och rullade ner den i havet, så att de fick en bit odlingsbar mark.
Kalle var klar i huvudet till sin sista vecka, han var alltid med i det som hände i nuet, inte i det förgångna. När man hälsade på honom ville han mycket hellre prata om dagens oljepris eller var min sambo, sonsonen Calle just nu högg i skogen, än att prata om hur det var förr.
Jag hissnar inför den utveckling som Kalle sett under sin livstid. Från segelfartyg och häst till flygmaskiner och Internet. Jag undrar om han hunnit märka att det börjat gå utför igen. Att konstgödningen och besprutningen förstör våra åkrar och den billiga oljan människans förmåga att klara sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar