Slåtteräng, slåtterkurs och slåtterhö

Trodde jag redan hade skrivit det här inlägget, men det var visst kvar på skissbordet i huvudet. Då får det väl komma här, även om det är lite sent.

I många år så har jag läst notiser och artiklar i tidningen att det varit slåtter på diverse olika slåtterängar och jag har tänkt att det där skulle jag vilja vara med på. Dock har jag aldrig lyckats hitta information om var och när det händer innan det verkligen har hänt. I år lade jag dock manken till och sökte grundligt. Och jag fann att slåtterängen som gäller här ligger på en gård i Borsnäs. Det visade sig att jag kände ägaren och eldsjälen redan innan, men vi hade inte pratat om detta...

Första helgen i augusti samlades då ett slåttergille bestående av medlemmar från hembygdsföreningen i Lofta, naturskyddsföreningen i Västervik, ägaren och jag för att slå slåtterängen i Borsnäs. Det var en perfekt dag om än lite varm. Sjön glittrade lockande nedanför ängen. En speleman ackompanjerade våra mödor med dragspel och sång, härligt!
Jag kom med den uttalade önskan att lära mig mer. Jag fick i stort sett godkänt på min teknik däremot fick jag lära mig lite taktik när det gäller hur man angriper en slåtteräng. Jag fick också lära mig mycket om växter och insekter på en slåtteräng. Växtligheten som vi slog kändes ganska blygsam, det var inte högt och det var inte tjockt. Ägaren hade själv ingen nytta för höet utan körde det på skogen och lät viltet äta upp det efter att det fröat av sig.

Rastplats under den stora eken, slåtterängen runt omkring.

Ett par veckor senare deltog jag i Länsstyrelsens kurs i lieslåtter och att sköta en slåtteräng, denna gången på en slåtteräng utanför Södra Vi. Den här gången var det betydligt mer grundläggande, både vad det gäller lien, tekniken och ängen. Kort sagt ett perfekt komplement till mina tidigare erfarenheter. Här fick jag lära mig hur man ska ställa in en lie, hur orvet ska vara avpassat efter den som ska använda den och hur man slipar olika liar. Kursledarna hade med sig en stor samling liar, både orv och lieskär, av olika fabrikat och typ. Jag fick lust att göra ett orv själv men det är nog inget jag sätter väldigt högt på prioritetslistan just nu. Inte för att det inte vore kul, utan för att det andra som står där är viktigare.

En mycket vacker nygjord lie med justerbara handtag från www.orebo.dk

Den viktigaste lärdomen här var fotföringen och slipningen. Jag hade med mig ett gammalt lieskär som jag slipade upp på den medtagna slipstenen. Fantastiskt vilken skärpa det gick att få! Och den håller sig ännu! Detta till skillnad från min vanligen använda fiskarslie som inte går att få helt sylvass och som måste brynas ofta.

Som nämnts i tidigare inlägg så har jag börjat stödfodra tackorna med hö från slåtterängen i Borsnäs. Det som jag tyckte såg ut som magra strån tyckte de var värsta finmaten! Med tanke på hur mycket de gillar den så har jag sedan kört hem och lastat upp på vårt nyrenoverade höloft. Jag känner mig rik! Inte för att det på något sätt räcker hela vintern, men det är alltid fint att ha lite hö hemma om man råkar ut för en dålig ensilagebal till exempel.

Ängshö på höloftet

Ladugårdsmakeover - höloftet - hö

I helgen gjorde vi det nödvändigaste vad det gäller höloftet. Vi bytte golvbrädor på en så pass stor bit att vi nu kan lagra in höet från hässjorna, samt även kunna nå det från den nya trappan utan att trampa igenom! Delar av golvet var väldigt dåligt, maskätet. När man satte i kofoten för att bryta loss dem så blev det bara småbitar. Bjälkarna verkar dock bra, de är hårdare än de nya golvbrädorna när man fäster dem med spik!

Maten i tackornas stora hage börjar ta slut, därför har jag börjat stödfodra med hö från den slåtteräng jag var med och slog i somras. Normalt får ägaren av ängen ingen avsättning för höet utan brukar bara köra ut det i skogen. Tackorna blev överförtjusta dock! Det var inte många strån som blev kvar trotts frikostig tilldelning! Jag ska nog försöka få in en del av det också på logen, om det är tillräckligt torrt.

Ladugårdsmakeover - rivning

I höstas gjorde vi så lite som det bara gick med ladugården, för att ändå få den något så när funktionell. I år blir det lite mer.

Vi har börjat uppifrån med att plocka bort trasiga tegelpannor och ersätta dem med nya. Det var inte så många läckor, men det är dumt att låta dem fortsätta hälla in vatten. Nu var det så pass bra att vi inte behövde byta vare sig läkt eller undertak (stickespån).

På logen har vi slängt ut det mesta av det gamla höet, minst 50 år gammalt. Fantastiskt dammigt! Golvet som ligger på logen är tämligen maskätet så det ska bytas, men det kommer att ske i priortetsordning. Det vi prioriterar högst är den bit närmast luckan som vi tänker lagra höet från hässjorna på. Där kommer också att bli en ny trappa upp, nära den ingång vi använder. Den gamla trappan är i riktigt dåligt skick och allra längst in i ladugården jämfört med ingången.

Det fanns gamla boxar, förmodligen avsedda för ungdjur i ena änden av ladugården som vi varken tömde eller rev i höstas. Nu är de både tomma och borta. Här ska det bli nya boxar för baggar i första hand.Nya stolpar ska vi såga på det nyinköpta Logosol-sågverket av ekar som har legat i några år. Kaninerna kommer också att få ett litet krypin här.

I fårboxen låg länge vinterbädden kvar. Jag började med att handlasta ut den, då inte ens skopan på traktorn gick in genom dörren. Det var fruktansvärt tungt, både att få loss hanterbara bitar av bädden och att kasta upp det på kärran.

Sedan var man dessutom tvungen att handlasta av det då kärran saknar tipp. Tio + lass körde jag och då hade bara knappt hälften förflyttats, dessutom var den tyngsta biten kvar, nämligen platsen vid foderbordet där det är extra mycket strö som är extra mycket skit i och dessutom extra väl tillplattat... Tillslut öppnade sig ett tillfälle att få hjälp av en kompis, "Byggare Bob" (han som kommer med alla maskiner och fixar biffen!) som har en riktigt liten grävare. Det var rätt trångt för den med, men det gick!

När vi väl var färdiga med insidan av ladugården passade vi på att skrapa av många års avlagringar på utsidan av ladugården också.

Jag har också rivit delar av den inredning som vi byggde i all hast när fåren flyttade in i höstas. Nu ska här bli plats för några fler får och förhoppningsvis lite mera rationellt!

Hässja hö

Vi har en kantzon mot en bäck som jag slår med lie. Först var det för att extrautfodra fåren, nu är det för att producera vinterhö åt kaninerna.

Samma dag som jag hade tänkt att sätta upp mina hässjor hade bloggrannen nisse i torpet gjort detsamma och dessutom lämnat en väldigt informativ länk till handboken på alternativ.nu. Länken var egentligen självklar men jag hade inte tänkt på att titta där... Artikeln hade många intressanta tips.

På logen fanns det gamla hässjestörar som fortfarande fungerar utmärkt. De är ca 2,5 meter långa och spetsiga i båda ändar. I magasinet hittade jag vad jag tror är tillhörande lina, ett tjärat tågvirke av något grovt och långstråigt material. Undrar om det är lokalt tillverkat? Kanske nässlor? Hampa var det i alla fall inte, för det är mycket mjukare.

Jag gjorde hål i marken med hötstången (eller hotingen som den kallas i Åtvidabergstrakten), körde i störarna och tryckte till jorden med den trekantiga ringen i överkant av hötstången. Det är många som undrat varför det ska vara en ring i överändan av hötstången och det är alltså svaret jag har fått när jag har frågat äldre, att den är till för att packa till jorden kring hässjestörarna, vilket den fungerade utmärkt till.

Barnen med kompisar hjälpte till. Jag lade inte så stor vikt vid att gräset hamnade rätt eftersom hässjorna inte ska stå så länge, bara tills vi städat ur tillräckligt på logen för att ta in det där.

Jag gjorde en liten hässja och ett par stackar.

Lie, bryne och hötstång.

Smida haspar

På gården finns många dörrar och de flesta har redan gamla smidda haspar. En saknar dock, och det skulle kännas helt fel att sätta dit en liten hasp från Biltema. Därför passar det bra att Lofta hembygdsförening har sin smedja vid hembygdsgården i Råberga öppen på lördagarna under juni mellan 12 och 16. Här får man prova att smida själv och jag smidde en hasp och två märlor att fästa den med.

Värma arbetsstycket

Det var inte helt lätt att följa instruktionerna för det blev inte som jag ville. Men handledaren lät mig hållas och banka på och till sist blev jag i alla fall färdig med det jag föresatt mig.

Forma medans det är varmt

Hit kommer jag fler gånger! Smida var roligt men varmt. Men om jag bara behöver en hasp så kan jag nog tänka mig att köpa en färdigsmidd med tillhörande märlor för det facila priset 50 kr.

Resultatet, en hasp och två märlor.

Nya djur på gården

Efter ett tags tjatande av barnen och med en baktanke hos mig, så införskaffades två stycken Gotlandskaniner här om veckan.

Nelly och Curry i sitt nya hem.

Som vanligt var vi steget efter och inte klara med buren, men det gjorde inte så mycket för nu fick vi bra inspiration av kaninuppfödaren istället. Här har de två kaninungarna Curry och Nelly det bra. Buren har ännu så länge inget nätgolv, men de har heller inte visat några tendenser till grävning. Vi flyttar buren ca varannan dag. Då är gräset kortbetat och bajset är samlat i en prydligt liten sträng utmed ena kortsidan.

Bajssträngen sedan vi flyttat buren.

Förutom gräset de går på så får de också stora fång med maskrosor, gulvial och äpplegrenar att smaska på.

Buren har också ett tak av genomskinlig korrugerad plast som ger både skugga och regnskydd.

Mera stängsel, mera hage!

Eftersom vi skaffade får innan vi hade flyttat in så ligger vi steget efter med det mesta. I förra veckan gick vi upp gränser med en granne, senare under veckan så satte vi nya stolp och stängsel utmed en av dessa gränser. De tecken på gränser som vi letade efter med grannen syres så mycket bättre när vi röjt undervegetationen. Här har det gått stängsel i många generationer.

Det fanns både spår av gammal gärdesgård och taggtråd.  Nu blir det el i kombination med viltstängsel. Bara viltstängsel prövade vi hemma i trädgården, men då var det några får som kröp under. Nu går det en eller flera eltrådar underst för att motverka sådant beteende, både från fåren och eventuell varg.

Här kommer fåren in i hagen. Lite försiktigt, men glada åt nytt bete.

Mycket med fåren

Nu är det slutmatat med flasklammet Fisen. Igår fick han sin sista nappflaska med lammnäring. Nu förväntar vi oss några dagar med ihärdigt bräkande från honom innan han får upp farten ordentligt på gräsätandet. Den senaste veckan har vi dock märkt att han ätit betydligt mer än innan så det ska nog gå bra

Strecket kollar så att veterinären skriver  rätt.

Vi har en tacka som periodvis har haltat. Efter veterinärbesök visade sig hon ha en limax-utväxt i klövspalten.Möjligen har det börjat med en sticka som sedan har utvecklat sig. Limaxen är behandlad och tackan står i sjukbox så länge. Det betyder att jag får slå gräs med lien igen. Tackan (vid namn "Strecket"), hennes två lamm, Fisen och den enda tackan som gick tom i år, Piff, går hemma på ladugården med utegård vars bete inte riktigt räcker. Turligt nog, eller snarare på grund av ihärdig träning, så har jag äntligen fått till det med lien. Jag har ett bra orv, ett passande lie-skär och teknik som passar med både lien och mig, så nu går det som en dans, även om vallen jag slår har gammal underväxt som försvårar det hela. Jag tröstar mig med att nästa gång den slås blir det lättare.

I min nya stora hage går resten av fåren. Det har varit betesmark fram till 70-talet och är fortfarande till största delen öppet, även om det växer örnbräken så att fåren försvinner i grönskan.

Här kommer de fram ur grönskan, några till
kommer under taket av örnbräken och syns inte alls!

Lyckligtvis äter de inte av örnbräken-plantorna, det hade inte varit så bra för dem, men aspslyet har de redan ringbarkat. Vi fäller det eftersom för att ge dem tillgång även till löven och resten av barken. Det är fascinerande att se vilka trädslag de äter och vilka som får vara i fred. När det gäller bark så är det asp och ask som gäller. Enstaka tallar och sälgar har fått släppa till lite bark. Bladen äter de av nästan alla lövträd, inte så mycket på ek och björk dock. Granen har fått vara i fred. I skogen äter de bladen på hallonplantor, blåbärsplantor, nypon och till min stora förvåning gillar de gräset kruståtel, som annars brukar vara ett stort bekymmer vid plantering av skog på slutavverkningar. Också till min förvåning har de lämnat smultronbladen.

I denna nya hage har vi lagt ner extra möda för att inte lämna öppet för vargen. Gropar där den kan tänkas krypa in har spärrats genom att slanor har spikats fast mellan de närmaste staketstolparna och staketet har höjts extra där det finns något att stå på. Förmodligen räcker det inte för att hålla ute en riktigt motiverad varg, men kanske annars. Jag har ännu inte fått något svar om min ansökan om rovdjursavvisande stängsel, men befarar avslag pga den senaste tidens utveckling av "Västerviksvargen". Mer om detta i ett senare inlägg.

Det är svårt att ändra åsikt

Att byta åsikt, från en ståndpunkt till en annan, det är svårt! Men som jag läste någon stans, så handlar det om att ta till sig något känslomässigt, annars spelar det ingen roll hur mycket fakta man översköljs med, man kommer troligen ändå krampaktigt hålla kvar vid sin gamla invanda åsikt. Om man däremot tar till sig något känslomässigt så går det inte att stå emot.

Jag har ändrat åsikt. Från att vara mestadels för en stark vargstam i Sverige till att istället vara mot. Hur kom sig detta?

Detta var mina tidigare argument för:

• Det är för högt tryck av klövvilt i våra skogar vilket innebär en utarmning av den biologiska mångfalden
• Jägare som protesterar mot varg vill bara skydda sitt fritidsintresse, det kan inte ställas mot en arts överlevnad
• Att jakthundar dödas av varg är smällar man får ta, fler jakthundar dödas varje år av sina ägare
• Vårt "sätt att leva" kan inte ställas mot en hel ras' överlevnad
• Tamdjursägare får väl sätta upp rovdjursstängsel
• Vi kan inte ha vargjakt eftersom jägarna jagar med ojusta metoder
• Varg är inte farligt för människor

Vad har då fått mig att ändra åsikt? Vissa saker har varit faktabaserade

• Tveksamma argument för den högre biologiska mångfalden vid närvaro av varg, framför allt växer den hävdade men mindre produktiva marken igen, den som har störst biologisk mångfald!
• Varg har bevisligen visat sig farlig för människor, dödade människor i Kolmården och Kanada
• Bidragen till rovdjursstängsel är en droppe i havet, dessutom behöver de underhållas mer än stängsel som inte ska skydda mot rovdjur. Detta underhåll får djurägaren ingen ersättning för.
• Att jakten påverkas betyder framför allt att statens vilt  åsamkar markägaren en utebliven intäkt som staten inte ger ersättning för. Markägaren står handfallen och kan inget göra för att påverka situationen. Jämför med en hundägares strikta ansvar.
• Om alla fårägare inhägnade sina hagar med rovdjursavvisande stängsel så skulle det påverka övrigt vilt väldigt kraftigt, då inte heller de kommer förbi rovdjursstängslen  (möjligtvis med undantag för älg som istället skulle förstöra stängslet), på så vis tvingas viltet ut på vägarna för att komma förbi hagar med ökade trafikolyckor som följd.
• Vargen går inte på vildsvin så länge som det finns andra byten att ta, till exempel tamdjur.

Det som framför allt fått mig att byta fot är erfarenheter i min nya roll som fårägare, och det är mer känslomässigt. Jag fasar för att komma ut i hagen och upptäcka döda och skadade djur. Många gånger skadas djuren allvarligt men dödas inte. Lyckligtvis har jag ännu inte drabbats av något angrepp på mina djur, det har dessvärre två andra i min kommun, tre gånger.
Däremot har jag slagits av den attityd som djurvårdande myndigheter har mot oss djur- och fastighetsägare. Vi ska minsann uppfylla våra skyldigheter, rapportera om antal får, skriva dokument om förflyttningar av djur, märka djuren i öronen, ha produktionsplatsnummer för varenda bete och journalföra allt som sker i besättningen. Annars riskerar man böter, djur som omhändertas på min bekostnad och djurförbud. Gud förbjude att man söker EU-bidrag för då drabbas man av ett helt batteri till med krav! Krav som myndigheterna dessutom kan ändra i efterhand och kräva in bidragen retroaktivt.

Vad får man för det av myndigheterna? Ja, man får t.ex. läsa i sin lokala tidning att det skett angrepp av varg i sin kommun, för någon typ av uppsökande information får man inte, trots att djurägare är grundligt registrerade. Man får inte veta ett smack om var man observerat varg, för det är under reproduktionssäsong och vargen har en skyddad bevarandestatus. Och om djuren råkar bli angripna av varg så får man möjligen ersättning för dödade djur (jag skriver möjligen, för det är inte alltid som länsstyrelsens besiktningsmän anser att det är varg och då blir det inga pengar), men eventuella veterinärkostnader för skadade djur får man betala själv, så också står man utan ersättning för förlorad arbetsinkomst. Jämför återigen med hundägarens strikta ansvar.

Jag går ut i hagen med bävan varje gång, tills jag kunnat räkna in mina djur. Ja, jag har kompletterat mitt stängsel för att bättre avvisa mot varg, men det uppfyller på intet sätt de kriterier som finns för vargstängsel. Om jag skulle söka stöd för att bygga rovdjursavvisande stängsel så får jag inte börja förrän jag fått besked om stödet, för jag får ingen ersättning för inköp jag gjort innan beslut tagits. (Rättelse: Om länsstyrelsen beslutar att jag ska få stöd så får jag ersättning för utlägg jag gjort efter att ansökan inkommit till länsstyrelsen. Det är ju dock en tveksam framgång, då jag kanske skulle välja att göra ett enklare och billigare stängsel men som jag ändå skulle bedöma som tillräckligt ifall jag vet att jag får stå för pengarna själv. Om jag däremot får rovdjursbidrag så MÅSTE jag välja ett betydligt mer omfattande stängsel, annars får jag inte bidraget) Skulle jag vara väldigt förutseende och ansöka om att bygga vargstängsel utan att det fanns en varg i min omedelbara närhet så är sannolikheten dessutom stor att jag skulle få avslag. Om det finns varg i närheten, så hinner man alltså inte få besked fort nog, finns det ingen varg i närheten så blir det troligtvis avslag alltså...

Jag anser att vargar som angriper tamdjur borde tas bort snarast. Så utrotningshotad är inte vargen. I Ryssland är det samma vargstam och där finns det gott om dem, det är på intet sätt så att vi själva måste axla ansvaret att hålla djurarten vid liv. Man borde också jaga varg på ett sådant sätt att den håller sig skygg för människan även i fortsättningen. Annars kan det hända att vi får se liknande incidenter i Sverige som i Kanada.
Jag anser att staten borde ersätta markägare och andra till fullo för de ekonomiska förluster man lider på grund av statens vilt som man själv inte får påverka. Som det nu är får markägare och landsbygdens folk bära en oproportionerligt stor andel av kostnaden. Det enda sättet man kan påverka kostnaden på är att avveckla djurhållningen.

Är detta vad vi vill ha på allt utom slätternas jätteåkrar?

Dåligt system för varningar om varg

Under den senaste veckan har det varit två attacker av varg mot får i min kommun. Det första var natten till förra måndagen. Då dödades sex får och sju skadades så svårt att de fick avlivas. Redan fredagen efter så angrep det som troligen är samma varg på nytt får. Den här gången var det baggar, där tre var döda när ägaren hittade dem och en svårt skadad.

Just artiklarna i tidningen är min första indikation på att det hänt. Vid den senaste attacken var det ju dessutom nästan tre dygn senare. Inte ens om jag tittar på länsstyrelsens hemsida kan jag hitta information som publicerats tidigare. Jag tycker det är ganska anmärkningsvärt att inte ens vi som är fårägare i närområdet kan varnas så att vi kan ta in våra djur när man nu vet att det finns en varg i närheten! Det är ju inte så att myndigheterna inte vet var vi finns eller vilka vi är! Alla med registrerad fårhållning borde ju lätt kunna informeras om fårangripande varg. Istället är det här svaret jag får på en direkt fråga:

Hej Ylva!

Idag finns inget annat system för att meddela fårägare, jägare, markägare, allmänhet om angrepp på tamdjur utöver de pressmeddelanden som Länsstyrelsen skickar ut så snart något har hänt. Vi brukar vara snabba med att lägga ut information på hemsidan.

Vi har talat om att framöver utarbeta ett nytt system där man kan registrera sig via vår webbsida så att man får epost så snart som vi lägger ut information om någon händelse. Annars finns möjligen en RSS funktion på hemsidan så att man får info så fort någon nyhet läggs ut. Tror man kan välja vilken typ av nyheter man vill få informations om tex rovdjursangrepp. Carina kan rätta mig om jag har fel ang RSS flöde.

Hälsningar!

Mattias

Den Mattias som undertecknat är Mattias Persson som är rovdjurssamordnare på Kalmar läns länsstyrelse.

Mellan det senaste angreppet och mina får är det ca fem mil för bil eller motsvarande. För en varg som vandrar är det i alla fall inte längre. Det betyder att vargen skulle kunna ha varit hos mina får redan natten mellan lördag och söndag. Då duger det inte med att publicera nyheten tre dygn senare!